Ett år senare (en av många milstolpar)
Det finns ganska många milstolpar under cancerresan. Nu är det ganska precis ett år sedan jag avslutade strålbehandlingen. Sedan några månader tillbaka tycker jag att jag även psykiskt är återställd. Fortfarande i våras kunde jag drabbas av ångest av bara lite ryggont, men nu reagerar jag nog inte annorlunda än någon annan. Jag har också börjat springa lite vilket kan verka banalt, men för någon som har varit sjuk är det en enorm triumf att kunna det. Det är också ett sätt för mig att motionera och samtidigt umgås med Wilma. Springer jag i skogen kan jag ha henne med på spårlina. Fast nu börjar det bli både för mörkt och för kallt…
En annan milstolpe är att jag idag ringde till Radiumhemmet för att få remiss till att plocka bort venporten. det är lite kö, men kanske kan jag bli av med den i december. Det är ett mindre ingrepp än att sätta in den, det behövs bara ett mindre snitt för att dra ut den, och jag antar att de inte behöver skära på halsen vilket var det jobbiga vid insättningen.
I nästa vecka ska jag också träffa en plastikkirurg för bedömning inför rekonstruktion. Det känns också som en viktig milstolpe, även om det troligtvis inte kan bli av förrän nästa höst. Huden behöver återhämta sig ordentligt efter strålbehandlingen, två år är tydligen rekommendationen. Sedan är frågan vilken typ av rekonstruktion som är lämplig. Får se vad hon (kirurgen) säger.
Dagens Etsyfavorit: Trophies
Fyrtio plus 2
Nu har jag hunnit bli fyrtio år och två dagar. Är det fyrtio plus? I lördags var det den stora dagen, och vi firade med grillkalas på en varm och solig altan. Som framgår av följande bild så är det inte alls så dumt att fylla jämt om man älskar blommor:
Utöver blommor fick jag ett flertal presentkort på några av mina favoritbutiker: Konrad Wahlström och Clas Ohlson. Nu ska jag skaffa verktyg för att kunna göra ringar, och även skaffa silver till de projekt som jag tar tag i nu när silversmidet börjar igen den 4:e september.
Idag var jag på återbesök hos onkologen på Radiumhemmet. Första besöket efter de undersökningar som gjordes efter avslutad Herceptin-behandling. Jag fick alltså svar på både datortomografi och skelettscintigrafi, samt blodprov. Allt såg bra ut! Läkaren tyckte att jag nu kan betrakta mig som frisk. Det är förvisso inte samma sak som att blåsa faran över, men ändå en mentalt viktig milstolpe.
Nästa återbesök blir c:a i februari, då bara med blodprov. Datortomografi kanske blir aktuellt igen framåt nästa sommar. Jag kan nu också plocka ut venporten. Det gör de på Karolinska, jag ska bara ringa när jag har bestämt mig. Rekonstruktion kan bli av nästa höst, onkologen skulle ordna så att jag får remiss för det.
Avstämningsdag
Idag var sista dagen i första FEC-cykeln, med blodprov och läkarbesök på schemat. Gick upp tidigt idag igen, och åkte kommunalt så att jag var på Radiumhemmet ungefär kvart i nio. Jag skulle lämna blodprov ungefär en timme före läkarbesöket kl 10. Provtagningen gick fort, även denna gång kunde provet tas från en fingertopp. Det är perfekt, det funkar varje gång och är nästan helt smärtfritt. Fast jag börjar få lite ömma fingertoppar efter några provtagningar, det är alltid långfingret eller ringfingret de sticker i. Känns lite när jag klickar på tangenterna.
Efter provtagningen gick jag till kassan för att anmäla mig. Där får jag syn på en kille som jag kände ganska bra när jag pluggade på universitetet, Staffan, och just som jag hälsar på honom vänder sig hans fru Cecilia, som jag kände ännu bättre, om från kassan. ”Här har du en till i samma situation” sa hon när hon fick syn på mig. Hon ska precis påbörja sin behandling mot bröstcancer, men med annan medicin än jag så hon har väl en annan typ av tumör. Hon noterade att jag såg väldigt pigg ut vilket var uppmuntrande inför hennes behandlingsstart. Tyvärr hann vi inte prata mycket alls, de var sena till sitt läkarbesök. Vi är födda samma år, 1970. Det är bara att konstatera att sjuttiotalisterna börjar bli medelålders…
Satt och drack kaffe och läste en bok i nästan en timme i väntan på läkarbesöket. De vet att ta betalt i fiken på Karolinska. Arton bagis för en enkel kopp bryggkaffe! Nåväl. De låg lite efter i schemat med läkartiderna idag, så jag fick vänta till nästan halv elva innan det var min tur. Själva besöket gick sedan ganska fort. Mina blodvärden hade återhämtat sig. Vad de kunde se utifrån blodproven jag har lämnat är att blodvärdena sjönk lite senare än en vecka efter behandlingen, alltså blev jag infektionskänslig lite senare än väntat. Bra att veta så att jag inte tror att ”faran” är förbi för tidigt. Under nästa cykel ska jag åter igen ta tre mellanprover för att se om blodvärdena beter sig på samma sätt. Det märktes också att både tumören i bröstet och den i armhålan har börjat minska i storlek, härligt att det händer positiva saker så fort! Generellt sett kändes läkarbesöket positivt, och han kommenterade att verkade ovanligt pigg. Nästa behandling blir imorgon helt enligt plan.
Efter läkarbesöket hade jag tid hos en samtalsterapeut på remiss. Just nu mår jag ju psykiskt riktigt bra, så samtalet gick ut på att prata om hur jag har haft det hittills sedan diagnosen, hur min vardagssituation ser ut, vilket skyddsnät jag har omkring mig, och vad de kan erbjuda på onkologiska rehab-avdelningen. Man har 50 minuter per gång, men jag utnyttjade bara 30. Men det är bra att veta vart jag kan vända mig om jag hamnar i ett läge där jag mår sämre framöver. Remissen gäller i 18 månader.
Väl hemma igen hängde Bjarne med ut på en promenad i solen (och blåsten). Skönt med lite frisk luft. Efter promenaden har jag känt att det har varit lite ömt strax nedanför venportens dosa. Jag är lite nervös att det ska bli något trassel med den eftersom den är hela avgörande för behandligen. Men troligtvis oroar jag mig för mycket. Den skaver väl lite under huden, det är ju en främmande pryl som man har petat in där, och den rör sig väl lite när jag går. Ska be behandlingssköterskan kolla imorgon om allt ser ut som det ska.
Nu behöver jag gå och sova så att jag är så pigg som möjligt imorgon. Mamma ska hämta mig igen efter behandlingen, så det kan hända att jag inte sätter mig vid datorn imorgon. Och på fredag ska vi ju hämta Wilma! Mitt nästa blogginlägg kommer troligtvis att bli helt valp-fokuserat, men det kanske inte blir förrän på lördag, någon gång när Wilma sover…
Den sjunde dagen
Idag är det dag 7 i den första FEC-cykeln. Fortfarande tycker jag att jag mår bättre än jag hade förväntat mig, men visst känner jag av biverkningar! Dag 5 och 6 hade jag konstant tinnitus, och idag har jag haft det fast mindre kraftigt och inte konstant. Nu har det precis lugnat ner sig lite, och då känner jag mig istället ganska tung i huvudet, fast inte huvudvärk. De två senaste nätterna har jag åter sovit fragmentariskt, men lite djupsömn måste jag ändå ha hunnit med, annars borde jag känna mig helt bombad nu! Ingen förändring på illamåendefronten, dvs det enda jag känner ibland är lite lätt illamående som lätt och snabbt går över.
Aptiten
Det är inte så mycket fel på aptiten, men det hänger väl ihop med att jag inte är illamående. Ännu är inte smaken i munnen förändrad, vilket tydligen kan hända. Det enda jag har tänkt på är att suget efter salt är lite starkare än vanligt, och att jag knappt är sugen på sött alls, inte ens efter en måltid. Jättegott just nu tycker jag att det är att ta en smörgås med böcklingpastej och skivad tomat. Mums! Jag lagar fortfarande middag på kvällen, det har jag inte varit för trött för ännu. Men Bjarne är förberedd på att han kan få rycka in ibland…med hjälp förstås, han är lite osäker stackarn.
Perukprovning och hår
Var som jag tidigare nämnde på perukprovning i förrgår, och mamma hängde med som smakråd. Det var egentligen bara en peruk som kändes bra, och det hängde mest på färgen. En annan peruk som jag provade var kraftigt slingad, och det såg helt fel ut! Den peruk som det nu blir är inte direkt lockig, utan det är fall på håret och en del volym. Längden är ungefär som mitt hår nu, lite längre än axlarna, samt snedbena. Det som dock känns konstigare än man kan tro är att perukens bena är på vänster sida, och jag har min bena på höger sida. Jag lär väl vänja mig. Jag fick peruken med mig hem så att jag kan prova den bättre när jag har klippt mig, just nu har jag så mycket hår att den inte sitter på ordentligt. Sedan ska jag tillbaka och klippa till peruken när jag har tappat håret. Tills dess är det främst lite väl mycket volym uppe på huvudet, och det hamnar för mycket hår i ögonen.
Det går bra att sätta upp håret i en peruk, så jag får öva på vad som är lämpligt och ser bra ut. Vanligtvis sätter jag sällan upp håret, men eftersom perukhåret är rakare och ”slinkigare” kan det behövas för att ibland slippa hår i ögonen.
På fredag (övermorgon) ska jag klippa håret kort. Har bokat tid på en salong som jag bara har en kort promenad till. Det blir lagom att hinna vänja sig vid mindre hårmängd och annan profil innan det börjar trilla av om en vecka eller så. Är inte så välförsedd på scarves-fronten ännu, skulle behöva shoppa lite, men nu i helgen ska jag kanske vara försiktig eftersom immunförsvaret väntas börja sjunka typ imorgon.
Idag var sista gången på länge som jag schamponerade en långt hår. Känns lite vemodigt. Men jag ska nog bli god vän med kort hår också… Jag inser dock att jag har gjort något dumt, men jag visste ju inte att det skulle bli så. Idag var andra gången som jag använde ett nyinköpt specialschampoo för lockigt hår (köpt innan diagnosen), och det verkar som om jag får lite utslag i hårbotten av det. Inte jättekul att ha när håret trillar av alltså.
Stygn borttagna
Igår var det dags att ta bort stygnen efter venport-operationen. Hade beställt tid på vårdcentralen i Gustavsberg. Jag kommer att springa där en del eftersom det ska tas blodprov tre gånger per cykel, i alla fall första cykeln. Sköterskan hade lite problem med att få bort stygnen vid dosan (halsen gick bra), och fick tillkalla en läkare att titta på det. Då märkte jag att jag blev stressad, och började känna mig illamående och kallsvettig. Petade då i mig en anti-illamående-tablett och la mig ner på britsen några minuter och vips! så mådde jag bättre.
Måsten och vila
Jag har jättesvårt för att hålla mig borta från ‘måsten’, svårt att fullständigt koppla av. Ett av de mest konkreta tips jag har fått är ändå att undvika måsten och tillåta mig att vila. Igår kunde jag inte motstå att dammsuga på nedervåningen, men lät det stanna vid det. Har nu bett Bjarne bära upp dammsugaren till övervåningen, så kan jag dammsuga där när jag känner mig tillräckligt pigg. Det speciella med den trötthet som cytostatikan ger upphov till är att den liksom känns lite stötvis. Om jag t.ex. bara sitter vid datorn känner jag mig i stort sett som vanligt, men om jag reser mig upp och börjar göra något kan det helt plötsligt kännas jättetungt, men det kommer och går. Jag får t.ex. se till att gå i lugnare tempo när jag promenerar, vanligtvis går jag riktigt fort. Igår på väg till vårdcentralen märkte jag att mitt vanliga tempo inte kändes bra.
Nu har jag svamlat nog för den här gången. Ska vila lite och sedan kanske ge mig ut på en lite promenad. Frisk luft är nog inte fel, och det är äntligen plusgrader!
Gulmärken och sömbrist
Det blir två inlägg idag, först en uppdatering i ämnet bröstcancer, sedan ett vovve-inlägg. I fredags var jag som jag tidigare skrev på en kompletterande undersökning av det som kan vara en förkalkning på beckenet som då kan vara en metastas. Undersökningen innebar att jag låg på mage i datortomografen (DT/CT) medan en röntgenläkare förde in en tunn nål genom höger skinka fram till punkten på beckenbenet där ett prov skulle tas. Det tog nästan en timme att få ett prov som kunde analyseras, eftersom det krävs precision för att nå rätt punkt med nålen (täta kontroller i DT:n), och de två första proven som togs innehöll bara blod, ingen vävnad. Det kan vara ett bra tecken, lät det som utifrån något som läkaren sa, men jag är bara marginellt mindre orolig. När provtagningen var klar blev jag nästan förvånad när läkaren bara satte på ett litet vanligt plåster. Det kändes som om jag blivit mer stucken än så. Det vara bara lite ömt i ett par timmar efteråt. Jag som var orolig att jag inte skulle kunna sitta ordentligt i bilen hem…
Jag har ännu inte fått något resultat från undersökningen, en cytolog måste undersöka provet. Hoppas verkligen att jag hör något imorgon måndag. Vanligtvis är ju helger något positivt, dock inte i sammanhang som det här. Mamma pratar ganska mycket med släkt och vänninor om min cancer, och sedan får jag höra en hel del historier om andra som har tagit sig igenom bröstcancer. Det är alltid upplyftande. Nu senast berättade hon om en vänninas vännina som liksom jag blev undersökt för en misstänkt metastas på skelettet. När hon sedan fick beskedet att det inte var en metastas blev hon så glad att hon köpte en Trisslott, och vann hundra tusen kronor!
Nu är det tre dagar sedan jag fick venporten inopererad, och det läker snabbt. Blåmärkena runt de två ärren är nu lysande gulmärken. Det kliar ibland lite runt omkring tejpbitarna som sitter över ärren. Ska bli skönt när stygnen tas bort, tror att det var aktuellt efter en vecka men jag måste erkänna att jag inte minns exakt vad som sas. Får fråga på Radiumhemmet. Det värsta med venporten är dock att jag ännu inte kan sova på höger sida som jag är van, och endast kan ligga korta stunder på vänster sida (armen domnar). Jag kan sova på rygg, men somnar inte lika lätt då, vilket gör att jag ligger vaken länge på kvällen. På morgonen vaknar jag också tidigare därför att jag har rejält ont i ryggen och i nacken av att ha legat så stilla på rygg. Efter tre nätter med kanske bara hälften så mycket sömn som vanligt är jag riktigt, riktigt trött. Hoppas att jag snart kan ligga i fosterställning på höger sida igen, jag behöver det!
Om det vill sig så illa att jag inte tar mig ur det här med livet i behåll vill jag verkligen att någon tar bort min blogg. Anledningen är att jag lyckades hamna på en annan yngre kvinnas bröstcancerblogg i fredags (sökte bara info om andras erfarenhet av venport), och fick se sista inlägget där någon annan hade skrivit att kvinnan i fråga hade somnat in. Tydligen hade cancern spridit sig till hennes hjärna. Jag blev ordentlig skärrad, var skakig hela dagen och har fortfarande svårt att få det ur mitt huvud. Sådana bloggar som finns kvar därute borde förses med stor varningstext, ”Om du har bröstcancer, läs för guds skull inte detta!” eller något i den stilen. Jag måste sluta googla, det är skadligt för den mentala hälsan…
Nog om det här. Strax kommer ett inlägg med nya bilder på valpen 
