Något var nog inget
Ultraljudskontrollen av min lever idag visade inte på något ovanligt. Röntgenläkaren kunde inte se något som inte skulle vara där, men hon sa att en mer noggrann analys av ”inspelningen” kommer att göras. Hon tyckte ändå att jag kan sluta oroa mig. Det som kan ge utslag på datortomografin är ”födelsemärken” på levern som kan synas när man sprutar kontrastvätska därför att de inte alltid påverkas av vätskan lika fort. Typ. Nu vet jag också att levern ligger lite bakom revbenen på höger sida, man måste ta djupa andetag och hålla andan för att levern ska synas på ultraljudet. Den trycks då ner av diafragman.
Innan ultraljudsundersökningen var jag på informationsmöte inför strålbehandling. Det var som ett studiebesök. Först några overheadbilder med lite om Radiumhemmets historia och allmänt om strålbehandling. Sedan gick vi till ett annat rum och stod i ring runt simulatorn där sköterskan berättade om hur det går till, hur man fixerar osv. Jag hejade på och pratade lite med en dam som jag kände igen från sminkkursen.
Den främsta generella biverkningen av strålbehandling är trötthet, så jag kanske inte ska förvänta mig att kunna jobba helt som vanligt under behandlingsperioden eller närmast efter. Övriga möjliga biverkningar beror på var på kroppen man strålas. I mitt fall riktas strålningen på ett område där huden är känslig, därför är det troligt att man får besvär i huden. Typiskt kulminerar dessa besvär efter avslutad behandling. Det finns en rekommenderad salva att smörja in med, jag minns inte namnet just nu.
Sedan jag började med anti-östrogen i förra veckan har jag haft lite ont i bäckenregionen. Det påminner lite om mensvärk men också om skelettvärk. Det är värst om jag har suttit stilla länge. Jag ska prata med onkologen om detta på nästa besök. Kanske kan man lindra det med rätt träning eller så. Just nu promenerar jag bara. Kan tänka mig att någon form av yoga skulle kunna vara bra.
Har jag någon framtid?
På fredag fyller jag 39. Det finns tillfällen då jag undrar om jag någonsin kommer att fylla 40. Att ha cancer är verkligen en berg- och dalbana. Hittills har ju det mesta gått bra, medicineringen var effektiv och operationen gick fint. Jag ser fram emot att börja jobba i nästa vecka. Och jag mår riktigt bra just nu, känner mig helt normal (om man bortser från att det saknas ett helt bröst…). Men jag hade verkligen velat slippa det nya orosmolnet på min blå himmel. Man har sett något på levern.
Imorgon ska jag på ultraljudsundersökning av buken. Med intravenös kontrast. Huh. Svårstucken som jag är och allt. Oron satte in på riktigt när jag fick kallelsen med posten igår, då blev det verkligt på något sätt. Jag har haft ont i magen sedan dess. Ringde min mamma och bad henne följa med på undersökningen imorgon. Bara utifall att jag får höra något som jag inte vill höra. I bästa fall så kan jag pusta ut redan efter undersökningen. Det brukar ju vara en läkare som gör ultraljud, och inte bara systrar som vid röntgen. Kanske kan jag få höra något om vad man kan se eller inte kan se på min stackars lever.
Nu ska jag försöka att inte deppa och ta ut dåliga nyheter i förväg. Som läkaren sa, det verkar osannolikt (men inte omöjligt) att det skulle ha uppstått en metastas i levern samtidigt som medicineringen gjorde att cancern i princip försvann i bröst och lymfkörtlar. Inflammation i levern är en möjlig biverkning av Herceptin. Kanske skulle något sådant kunna synas som något på datortomografin?
Snacka om aprilväder
Imorse snöade det. En stund mitt på dagen kom något som var mer som korn än snöflingor, men inte riktigt hagel. Och kallt var det! Nu är det fantastiskt soligt, fast blåsigt. Idag har jag planterat en del penséer i krukor utomhus som svärfar hade med sig igår. Bjarne fyllde år och båda hans föräldrar kom på besök. Svärmor har förresten läst en hel del av min blogg. En vänlig släkting skrev ut hela bloggen och postade en tjock lunta till henne. Coolt! Hon får väl be om en ny lunta om ett tag så att hon kan läsa fortsättningen… Och hon hade också med sig ett våffeljärn i present! Förra helgen fick vi också ett, jag har skrivit i ett tidigare blogginlägg om att vi saknade ett våffeljärn. Vi ska byta det mot en liten bordsdammsugare, kan behövas med en vovve i huset.
Det var dags för halvtidskontroll i behandlingen igår i form av mammografi. Jag var på Bröstcentrum på St. Görans. Först vanlig mammografi, sedan läkarkontroll med ultraljud. Tumören i bröstet har inte minskat jättemycket ännu, men jag har ju som bekant inte börjat med Herceptin ännu. Tumören i armhålan har däremot minskat rejält. De tog också ett nytt vävnadsprov från bröstet (tunn nål) på ett område som på ultraljudet men inte på mammografin så förtätat ut, lite vid sidan om den kända tumören. Det spelar inte så stor roll för mig om det finns mer tumörvävnad, bröstet ska ju ändå bort, men för kirurgen är det viktigt att veta var all tumörvävnad sitter. Jag var rädd att jag skulle vara rejält öm i bröstet som sist, men jag hade tur den här gången, det är bara ett litet blåmärke som knappt känns.
Några grannflickor kom och ringde på idag, de hade en present till Wilma. En rolig repleksak! Det är framför allt en av flickorna som är 6 år som så gärna vill ha en hund. Tyvärr var Wilma lite för trött för att vilja leka just då, hon satt bara och tuggade gräs. De får leka med henne en annan gång när hon är mer i gasen.
Busy, busy
…och jag som trodde att man skulle få koppla av lite när man är sjuk. Ha! Sedan läkarbesöket på Radiumhemmet i måndags har det varit fullt upp och inte en enda sovmorgon. Det är extra många undersökningar att springa på eftersom jag ska ingå i en studie i och med behandlingen. Det tar mig dessutom minst 90 minuter att åka kommunalt till Karolinska i Solna, det blir tre timmar bara restid till och från… Så här har i alla fall veckan sett ut (har inte orkat skriva dagligen vilket ju vore idealet):
Måndag
- Läkarbesök på Radiumhemmet/Karolinska i Solna (tidig morgon). Träffade den läkare som ansvarar för studien i Sverige, som är docent och överläkare, så det känns att jag är i goda händer. Jag har också en trevlig forskningssköterska som håller kontakt med mig, bokar upp alla undersökningstider osv.
- Blodprov på Radiumhemmet.
Tisdag
- Lungröntgen och därefter datortomografi (CT eller DT) på Capio St Görans på Kungsholmen (tidig morgon). Syftet med denna undersökning är att kolla om cancern har spritt sig till organen. Eftersom kontrastmedel sprutas in under själva DT-undersökningen sattes först en kateter i armvecket. Jag är rejält svårstucken, och som vanligt gick det åt två sköterskor och ett antal provstick och kasserade nålar innan de var klara. Resultat av undersökningen får jag senare av remitterande läkare (dvs på Radiumhemmet).
Onsdag
- Skelettscintigrafi på Karolinska i Solna, Nuklearmedicin (löjligt tidig morgon, fick kliva upp 5!!). En radioaktiv isotop sprutas in i blodomloppet, sedan får man vänta c:a 3,5 timmar innan själva undersökningen, scintigrafin. Det är inte röntgenstrålar utan en slags kamera som registrerar den radioaktiva strålning som kommer från patienten (förenklat och med mina ord). Syftet är att kolla om cancern har spritt sig till skelettet, och resultatet får jag senare av läkaren. Väntetiden ägnade jag åt att först fika på Karolinska, därefter ta en promenad i solen till Solna Centrum (20 min rask promenad) där jag drack kaffe, och sedan promenerade tillbaka. Promenerade lite mer på sjukhusområdet, och satt och läste en tidning en stund. Det var en del tid att döda…
- Mer tid att avverka, jag gick på stan i flera timmar tills jag var trött i fötterna, och åt en sopplunch i Gallerian.
- Första möte med perukmakare ute i Fruängen kl 16.15. Det blir något åt det lockiga hållet, volym men inte lika mycket korkskruvar som i mitt eget hår (inte så snyggt i syntetperuk). Ska tillbaka den 25:e (efter första behandlingen) och prova två olika peruker. Sedan behöver den jag väljer klippas en del. Spännande!
Torsdag
- Ultraljud av bröstet med kolindikering på mammografienheten på Radiumhemmet (inte lika tidig morgon). Detta är på grund av studien. Eftersom tumören i bröstet kan försvinna delvis eller helt och hållet av medicineringen redan innan operationen behövs det en markering av var tumören en gång fanns. Detta åstadkommer man genom att spruta in kolpulver i bröstet. Veckans tredje ämne som har sprutats in i min kropp…
Fredag
- Besök hos en fertilitetsläkare på KS i Huddinge som vi fick remiss till eftersom jag fortfarande är i fertil ålder, men medicineringen kommer att förstöra mina chanser att få barn. Kontentan av samtalet var att det i stort sett är kört. Vi hade ändå redan ställt in oss på detta. Med tanke på att jag har hormonkänslig cancer vill jag ogärna utsätta mig för den typ av hormonrush som en graviditet skulle innebära. Vi får leva ett annat typ av liv än som föräldrar.
Lördag (idag alltså)
- Syrran, som tränar ganska mycket yoga, har satt ihop ett avslappningsprogram till mig som jag fick öva på. Är nu ganska torr i halsen av djupandningsövningarna. Kanske gör jag inte riktigt rätt…
- Vårt alla hjärtans-firande fick bli på hemmaplan i år, take-away thai och vitt vin hemma i TV-soffan. Inte alls så trist som det kanske låter 
Söndag (imorgon)
- Kennel-besök! Rapport kommer…
Ångest
Vill inte påstå att jag är hypokondriker, men alla dessa undersökningar och inga resultat ännu sätter ju igång tankarna och fantasin! Har cancern spritt sig till skelettet? Till organen? Är det något fel på mina lungor? Hjärtat? Kommer de att hitta något som gör behandlingen eller kirurgi riskabelt? Att säga att jag för det mesta är spänd som en fjäder och har andan i halsen vore en lätt underdrift…
