De senaste veckorna har jag från och till haft lite (pyttelite) ont i höger skinka. Det har med största sannolikhet att göra med mina besök i gymet, men eftersom jag har en liten förkalkning på bäckenet (som kan men inte behöver vara en skelettmetastas) på höger sida så får det hjärnspökena att leva rövare. Nu idag har jag också lite ont i ryggen (gymmade senast i förrgår), vilket under andra omständigheter inte skulle beröra mig ett dugg, men som jag nu blir helt fixerad på.

Bjarne ska i alla fall följa med mig till läkaren imorgon. Det känns bra. Så kan han plocka upp bitarna om det (peppar peppar) skulle vara så att jag får ett dåligt besked. För om jag får ett dåligt besked nu är det riktigt dåligt, det skulle innebära att Herceptin och Tamoxifen (anti-östrogen) inte har haft avsedd effekt. Då är jag ganska skruvad…

Återkommer imorgon, förhoppningsvis betydligt lättare i sinnet. Och med lite tur med mindre tinnitus.

Matte (alltså jag) lider av tinnitus igen. Jag får det när jag är spänd av oro. Nu är det inför läkarbesöket i nästa vecka när jag får svar på datortomografin. Jag antar att det blir lättare med tiden att hantera dessa kontroller, men jag har hört och läst lite för många historier om återfall och spridning för att inte oroa mig.

Men jag har roliga saker att se fram emot också. Sista helgen i januari börjar jag på en kurs i silversmide på Folkuniversitetet, en lite mer avancerad kurs än den jag gick förra våren. Den omfattar åtta tillfällen, varannan lördag. Ska bli otroligt kul!

Idag är det således dag 6 i sista Taxotere-cykeln. De biverkningar jag har haft hittills denna omgång är skelettvärk (mindre än tidigare), ömma slemhinnor i munnen (kommenteras nedan), tinnitus, och ett rödflammigt utslag på utsidan av vänster överarm. det har inte börjat klia ännu, och jag hoppas kunna stoppa det i tid med hydrokortisonsalva. Nu verkar också huvudvärken på väg, sist tror jag att den höll i ett par dagar, och Alvedon hjälpte lite i alla fall.

Apropå hur mitt smaksinne (och aptit) påverkas av Taxotere, när slemhinnorna blir ömma och sträva. Under någon vecka eller så får jag stå ut med att det mesta smakar ganska lite (eller sågspån) när jag väl stoppar det i munnen, trots att det luktar jättegott. Vissa saker smakar rent utav illa i munnen, särskilt allt med socker. Det är ju ganska bra faktiskt, socker är ju typiskt dåligt när man har cancer. Provade i förrgår en liten bit mjölkchoklad. Blä! Mörk choklad går bättre, inte lika sött. Frukt och bär går hyfsat, bara det också är syrligt.

Jag försöker följa så många kost- och livsstilsråd som möjligt ur boken Maten som skyddar mot cancer av Kerstin Hultén. I fråga om bröd så är det nyttigast om brödet är bakat på fullkorn och dessutom med surdeg. Var bara tvungen att testa ett recept ur boken! Har nyss avsmakat resultatet, verkligen jättegott (fast det smakar nog ännu bättre när smaksinnet fungerar bättre).Det finns bara ett litet aber med surdegsbröd…det tar flera dagar att baka! Jag började göra degen i lördags, därefter har den jäst i tre omgångar. Receptet sa inget om att dela upp degen på flera limpor, så det blev en jättestor limpa som täckte nästan hela bakplåten! Fick dela den i fyra delar för att kunna stoppa i plastpåsar. Ska definitivt baka surdegsbröd igen, men då delar jag degen i två limpor och provar någon häftigare kryddning. Fyra teskedar kumminfrön trodde jag nog skulle smaka lite mer…

Den 23:e juni blir det nästan en heldag på St. Görans för mig. På morgonen är det först mammografi och därefter lungröntgen samt datortomografi av thorax och buk (dvs. ”rutinkontrollerna”). Efter lunch har jag sedan fått en tid med en kirurg (en Sophie, verkar jobba många kvinnor på Bröstcentrum, känns sympatiskt på något vis). Bäst att förbereda en frågelista. Antar att jag inte får reda på operationsdatum innan dess.

Idag var det åter valpkurs på förmiddagen, tredje gången. Jag var nervös att skelettvärken skulle vara besvärande, men det var inget problem. Dagens övningar handlade om inkallning (”hit” och ”stanna”) samt förbud (”nej!”). Har redan hunnit med en skogspromenad med Wilma då vi övade på inkallningen. Hon är så otroligt läraktig! Hon fick gå fritt på spåret i skogen med långlina för första gången. Nästan lite synd att vi inte träffade på någon annan människa eller hund, det gick lite för lätt på övningarna. Får se till att ta promenader vid 18-tiden, då verkar nästan alla hundägare häromkring stryka omkring i skogen.

Jag njuter också av att må så bra. Igår hade tinnitusen försvunnit, och idag har den heller inte visat sig. Härom dagen fick jag mens, men den är på alla sätt mindre än vanligt. Jag är dock något svullen i kroppen, men nu ka det väl börja avta. Lite sömnig känner jag mig dagtid, men det beror nog främst på att Wilma väcker oss tidigt och håller oss uppe sent. Hon sover gärna större delen av kvällen, för att sedan vakna till när ögonlocken börjar bli tunga på husse och matte. Då böir det att gå ut, och kanske en lekstund innan vi kan komma i säng.

Ärligt talat har jag inte så mycket bröstcancerrelaterat att skriva om just nu. Mitt liv kretsar nästan helt kring Wilma. Nästa torsdag är det dock dags för 3:e FEC-behandlingen, med läkarbesök dagen innan. Då har jag förmodligen mer att berätta om.

Ett annat projekt jag håller på med idag är att sy en söt trasdocka. Imorgon ska vi på ettårskalas hos grannarna mitt emot, och deras lilla dotter tänkte jag ska få dockan i present.

Nu står jag faktiskt och bloggar i köket. Igår flyttade jag ner min gamla laptop till köket. Där står den på ett rullbord som har ståhöjd, i alla fall för mig som mäter ynka 157 cm. Jag har äntligen beställt en ny dator, en stationär sådan som orkar lite mer än den här surfdatorn. Inom två veckor ska den komma. Då kan jag äntligen jobba ordentligt med bilder igen.

Dags att fixa middag nu tror jag, magen kurrar. Ska se om Wilma måste ut först. Det är lite jobb med att få henne rumsren, men vi blir allt bättre på att tyda tecknen på att hon behöver gå ut. Nåja, hon är bara 10 veckor gammal, vi ska inte ha för bråttom.

Undrar förresten om det börjar bli lite pollen i luften. Jag har inte så mycket pollenallergi, men med de torra slemhinnorna i näsan blir det ganska irriterat och vattnigt snuvigt.

Idag har vi varit ute en liten stund, Wilma utforskade närområdet ända bortom carportlängan! Igår blåste det däremot kallt, då ville lilla fröken in direkt vi tog ut henne, så det fick bli tidningen istället. Hon är också lite dålig på att äta. Om hon får en foderbit serverad på golvet tar hon den gärna och springer iväg till en trasmatta där det är mysigt att ligga och äta. Men att äta direkt ur matskålen är inte lika kul. Vi ska testa att köpa ett annat foder än det uppfödaren skickade med. Tydligen var det en hit med syster Happy.

Det har nu hunnit bli dag 7 i andra FEC-cykeln. Även den här gången har det hittills varit tuffast dag 5 och 6. Tinnitus och trötthet, samt att jag var trögare i magen än sist vilket ger en form av illamåendekänsla. Det sticker också i slemhinnorna i näsan vilket är obehagligt. Igår la jag mig till och med ner och vilade ett par gånger. Inte så konstigt med tanke på hur intensivt det blir med Wilma. Idag är jag i alla fall piggare. Kände för en stund sedan att det gjode lite ont i bröstet. Undrar om det är tecken på att cytostatikan verkar? Oavsett så tycker jag att det har hänt en hel del redan. Jag har i princip inte alls ont i vänster arm längre. Låg en längre stund på vänster sida i sängen utan problem. Kan också nämna att jag utan problem sover på höger sida, venporten ger inga besvär.

Imorgon är det dags för första blodprovet i den här cykeln. Kanske behöver jag inte tre mellanprov varje cykel, men eftersom mina blodvärden sjönk senare än vanligt sist vill de se om det är likadant nu. Följande cykler kanske det räcker med blodprov när man förväntar sig att blodvärdena börjar återhämta sig.

I måndags stod det inklippning av peruken på schemat, så jag begav mig till Fruängen igen. Jag har nu varit dit tre gånger, och vädret har varit riktigt ruggigt alla gångerna. Bara en observation. Peruken är nu uttunnad uppe på huvudet och kring ögonen så att den inte längre känns som en björnskinnsmössa. Men bekväm vill jag inte påstå att den är. Inte heller känns det som att jag är jag när jag har den på. Korkskruvar är jag, inte ”Hollywood-svall”. Jag får väl se hur mycket jag faktiskt använder den. Inte hemma i alla fall, peruker är INTE valpvänliga. Det blir kanske mest när jag börjar jobba igen och håret ännu inte har nått frisyrlängd.

Sista dagen i den här cykeln ska det vara tjejmiddag på jobbet. Jag funderar på att haka på, sist mådde jag ju riktigt bra den dagen. Får bara tänka på att välja mat som är snäll mot magen, fisk kanske? Apropå mat…det är ju våffeldagen idag. Guuuuud vad jag blev sugen på våfflor när de nämnde det på radion nyss. Tyvärr har vi inget våffeljärn…

Nu behöver jag äta något. Frågan är vad jag ska göra med Wilma som har ockuperat mitt knä. Dumpa henne i Bjarnes knä kanske? He he…

Aptiten

Det är inte så mycket fel på aptiten, men det hänger väl ihop med att jag inte är illamående. Ännu är inte smaken i munnen förändrad, vilket tydligen kan hända. Det enda jag har tänkt på är att suget efter salt är lite starkare än vanligt, och att jag knappt är sugen på sött alls, inte ens efter en måltid. Jättegott just nu tycker jag att det är att ta en smörgås med böcklingpastej och skivad tomat. Mums! Jag lagar fortfarande middag på kvällen, det har jag inte varit för trött för ännu. Men Bjarne är förberedd på att han kan få rycka in ibland…med hjälp förstås, han är lite osäker stackarn.

Perukprovning och hår

Var som jag tidigare nämnde på perukprovning i förrgår, och mamma hängde med som smakråd. Det var egentligen bara en peruk som kändes bra, och det hängde mest på färgen. En annan peruk som jag provade var kraftigt slingad, och det såg helt fel ut! Den peruk som det nu blir är inte direkt lockig, utan det är fall på håret och en del volym. Längden är ungefär som mitt hår nu, lite längre än axlarna, samt snedbena. Det som dock känns konstigare än man kan tro är att perukens bena är på vänster sida, och jag har min bena på höger sida. Jag lär väl vänja mig. Jag fick peruken med mig hem så att jag kan prova den bättre när jag har klippt mig, just nu har jag så mycket hår att den inte sitter på ordentligt. Sedan ska jag tillbaka och klippa till peruken när jag har tappat håret. Tills dess är det främst lite väl mycket volym uppe på huvudet, och det hamnar för mycket hår i ögonen.

Det går bra att sätta upp håret i en peruk, så jag får öva på vad som är lämpligt och ser bra ut. Vanligtvis sätter jag sällan upp håret, men eftersom perukhåret är rakare och ”slinkigare” kan det behövas för att ibland slippa hår i ögonen.

På fredag (övermorgon) ska jag klippa håret kort. Har bokat tid på en salong som jag bara har en kort promenad till. Det blir lagom att hinna vänja sig vid mindre hårmängd och annan profil innan det börjar trilla av om en vecka eller så. Är inte så välförsedd på scarves-fronten ännu, skulle behöva shoppa lite, men nu i helgen ska jag kanske vara försiktig eftersom immunförsvaret väntas börja sjunka typ imorgon.

Idag var sista gången på länge som jag schamponerade en långt hår. Känns lite vemodigt. Men jag ska nog bli god vän med kort hår också… Jag inser dock att jag har gjort något dumt, men jag visste ju inte att det skulle bli så. Idag var andra gången som jag använde ett nyinköpt specialschampoo för lockigt hår (köpt innan diagnosen), och det verkar som om jag får lite utslag i hårbotten av det. Inte jättekul att ha när håret trillar av alltså.

Stygn borttagna

Igår var det dags att ta bort stygnen efter venport-operationen. Hade beställt tid på vårdcentralen i Gustavsberg. Jag kommer att springa där en del eftersom det ska tas blodprov tre gånger per cykel, i alla fall första cykeln. Sköterskan hade lite problem med att få bort stygnen vid dosan (halsen gick bra), och fick tillkalla en läkare att titta på det. Då märkte jag att jag blev stressad, och började känna mig illamående och kallsvettig. Petade då i mig en anti-illamående-tablett och la mig ner på britsen några minuter och vips! så mådde jag bättre.

Måsten och vila

Jag har jättesvårt för att hålla mig borta från ‘måsten’, svårt att fullständigt koppla av. Ett av de mest konkreta tips jag har fått är ändå att undvika måsten och tillåta mig att vila. Igår kunde jag inte motstå att dammsuga på nedervåningen, men lät det stanna vid det. Har nu bett Bjarne bära upp dammsugaren till övervåningen, så kan jag dammsuga där när jag känner mig tillräckligt pigg. Det speciella med den trötthet som cytostatikan ger upphov till är att den liksom känns lite stötvis. Om jag t.ex. bara sitter vid datorn känner jag mig i stort sett som vanligt, men om jag reser mig upp och börjar göra något kan det helt plötsligt kännas jättetungt, men det kommer och går. Jag får t.ex. se till att gå i lugnare tempo när jag promenerar, vanligtvis går jag riktigt fort. Igår på väg till vårdcentralen märkte jag att mitt vanliga tempo inte kändes bra.

Nu har jag svamlat nog för den här gången. Ska vila lite och sedan kanske ge mig ut på en lite promenad. Frisk luft är nog inte fel, och det är äntligen plusgrader!