Jag är helt klart mer nervös än vanligt inför morgondagens läkarbesök på Radiumhemmet. Det är bara uppföljning, men jag har ju gjort en datortomografiundersökning som jag får svar på imorgon. Då är det väl inte så konstigt att jag är nervös, med tanke på att jag tidigare inte har fått helt lugnande besked efter sådana undersökningar. Och nu har det gått mer än ett halvår sedan jag slutade med cyto.

De senaste veckorna har jag från och till haft lite (pyttelite) ont i höger skinka. Det har med största sannolikhet att göra med mina besök i gymet, men eftersom jag har en liten förkalkning på bäckenet (som kan men inte behöver vara en skelettmetastas) på höger sida så får det hjärnspökena att leva rövare. Nu idag har jag också lite ont i ryggen (gymmade senast i förrgår), vilket under andra omständigheter inte skulle beröra mig ett dugg, men som jag nu blir helt fixerad på.

Bjarne ska i alla fall följa med mig till läkaren imorgon. Det känns bra. Så kan han plocka upp bitarna om det (peppar peppar) skulle vara så att jag får ett dåligt besked. För om jag får ett dåligt besked nu är det riktigt dåligt, det skulle innebära att Herceptin och Tamoxifen (anti-östrogen) inte har haft avsedd effekt. Då är jag ganska skruvad…

Återkommer imorgon, förhoppningsvis betydligt lättare i sinnet. Och med lite tur med mindre tinnitus.

Den här veckan inträffar två stora händelser i Wilmas liv. På torsdag fyller hon ett år! Men redan på onsdag ska hon kastreras. Är lite nervös inför det. Det är en relativt stor operation, men hon får komma hem redan samma dag. Jag tänker jobba hemifrån då så att vi kan åka båda två och hämta henne efter lunch. Hon kommer att gå på smärtstillande de första dagarna och sover nog mest. Hon får också bära tratt i 10 dagar så att hon inte slickar såret, och ska hålla sig lugn.

Matte (alltså jag) lider av tinnitus igen. Jag får det när jag är spänd av oro. Nu är det inför läkarbesöket i nästa vecka när jag får svar på datortomografin. Jag antar att det blir lättare med tiden att hantera dessa kontroller, men jag har hört och läst lite för många historier om återfall och spridning för att inte oroa mig.

Men jag har roliga saker att se fram emot också. Sista helgen i januari börjar jag på en kurs i silversmide på Folkuniversitetet, en lite mer avancerad kurs än den jag gick förra våren. Den omfattar åtta tillfällen, varannan lördag. Ska bli otroligt kul!

Snacka om blöt helg! Jag har mest bara varit hemma, inte ens Wilma (valpen) var särskilt pigg på att gå ut. Mamma sov över här igen en natt eftersom jag nu har mina sista ”skelettvärksdagar”. Tack och lov har det faktiskt varit mindre intensivt denna gång. Igår var jag dock ganska trött så det var superskönt att kunna lägga sig ner och vila några gånger och veta att någon kunde gå ut med Wilma eller aktivera henne vid behov.

Idag är det således dag 6 i sista Taxotere-cykeln. De biverkningar jag har haft hittills denna omgång är skelettvärk (mindre än tidigare), ömma slemhinnor i munnen (kommenteras nedan), tinnitus, och ett rödflammigt utslag på utsidan av vänster överarm. det har inte börjat klia ännu, och jag hoppas kunna stoppa det i tid med hydrokortisonsalva. Nu verkar också huvudvärken på väg, sist tror jag att den höll i ett par dagar, och Alvedon hjälpte lite i alla fall.

Apropå hur mitt smaksinne (och aptit) påverkas av Taxotere, när slemhinnorna blir ömma och sträva. Under någon vecka eller så får jag stå ut med att det mesta smakar ganska lite (eller sågspån) när jag väl stoppar det i munnen, trots att det luktar jättegott. Vissa saker smakar rent utav illa i munnen, särskilt allt med socker. Det är ju ganska bra faktiskt, socker är ju typiskt dåligt när man har cancer. Provade i förrgår en liten bit mjölkchoklad. Blä! Mörk choklad går bättre, inte lika sött. Frukt och bär går hyfsat, bara det också är syrligt.

Jag försöker följa så många kost- och livsstilsråd som möjligt ur boken Maten som skyddar mot cancer av Kerstin Hultén. I fråga om bröd så är det nyttigast om brödet är bakat på fullkorn och dessutom med surdeg. Var bara tvungen att testa ett recept ur boken! Har nyss avsmakat resultatet, verkligen jättegott (fast det smakar nog ännu bättre när smaksinnet fungerar bättre).Det finns bara ett litet aber med surdegsbröd…det tar flera dagar att baka! Jag började göra degen i lördags, därefter har den jäst i tre omgångar. Receptet sa inget om att dela upp degen på flera limpor, så det blev en jättestor limpa som täckte nästan hela bakplåten! Fick dela den i fyra delar för att kunna stoppa i plastpåsar. Ska definitivt baka surdegsbröd igen, men då delar jag degen i två limpor och provar någon häftigare kryddning. Fyra teskedar kumminfrön trodde jag nog skulle smaka lite mer…

Den 23:e juni blir det nästan en heldag på St. Görans för mig. På morgonen är det först mammografi och därefter lungröntgen samt datortomografi av thorax och buk (dvs. ”rutinkontrollerna”). Efter lunch har jag sedan fått en tid med en kirurg (en Sophie, verkar jobba många kvinnor på Bröstcentrum, känns sympatiskt på något vis). Bäst att förbereda en frågelista. Antar att jag inte får reda på operationsdatum innan dess.

Idag var det åter valpkurs på förmiddagen, tredje gången. Jag var nervös att skelettvärken skulle vara besvärande, men det var inget problem. Dagens övningar handlade om inkallning (”hit” och ”stanna”) samt förbud (”nej!”). Har redan hunnit med en skogspromenad med Wilma då vi övade på inkallningen. Hon är så otroligt läraktig! Hon fick gå fritt på spåret i skogen med långlina för första gången. Nästan lite synd att vi inte träffade på någon annan människa eller hund, det gick lite för lätt på övningarna. Får se till att ta promenader vid 18-tiden, då verkar nästan alla hundägare häromkring stryka omkring i skogen.

Vilken dag! Nu känns det verkligen som vår, på riktigt! Jag var ute flera timmar med Wilma idag. Först hamnade vi på kaffe framför en mammaledig grannes hus, där flera mammalediga kvinnor med tillhörande barn hade samlats. Bland barnen är Wilma mycket poppis, tyvärr blir hon lite stressad när de är på henne och springer omkring hela tiden. Efter en liten stund inomhus bestämde jag att vi skulle äta lunch på altanen, det var ju hur skönt som helst i solen! Vi satt på en filt på altangolvet, jag i bara t-shirt. Wilma blev efter en stund ganska slö och njöt i solen. Vi satt där en bra stund, sedan kom husse hem och han hade köpt med sig en långlina! Då blev det bus på gräsmattan, Wilma tyckte att det var jätteskönt att få springa och jaga leksaken (repknut).

Jag njuter också av att må så bra. Igår hade tinnitusen försvunnit, och idag har den heller inte visat sig. Härom dagen fick jag mens, men den är på alla sätt mindre än vanligt. Jag är dock något svullen i kroppen, men nu ka det väl börja avta. Lite sömnig känner jag mig dagtid, men det beror nog främst på att Wilma väcker oss tidigt och håller oss uppe sent. Hon sover gärna större delen av kvällen, för att sedan vakna till när ögonlocken börjar bli tunga på husse och matte. Då böir det att gå ut, och kanske en lekstund innan vi kan komma i säng.

Ärligt talat har jag inte så mycket bröstcancerrelaterat att skriva om just nu. Mitt liv kretsar nästan helt kring Wilma. Nästa torsdag är det dock dags för 3:e FEC-behandlingen, med läkarbesök dagen innan. Då har jag förmodligen mer att berätta om.

Ett annat projekt jag håller på med idag är att sy en söt trasdocka. Imorgon ska vi på ettårskalas hos grannarna mitt emot, och deras lilla dotter tänkte jag ska få dockan i present.

Nu står jag faktiskt och bloggar i köket. Igår flyttade jag ner min gamla laptop till köket. Där står den på ett rullbord som har ståhöjd, i alla fall för mig som mäter ynka 157 cm. Jag har äntligen beställt en ny dator, en stationär sådan som orkar lite mer än den här surfdatorn. Inom två veckor ska den komma. Då kan jag äntligen jobba ordentligt med bilder igen.

Dags att fixa middag nu tror jag, magen kurrar. Ska se om Wilma måste ut först. Det är lite jobb med att få henne rumsren, men vi blir allt bättre på att tyda tecknen på att hon behöver gå ut. Nåja, hon är bara 10 veckor gammal, vi ska inte ha för bråttom.

Undrar förresten om det börjar bli lite pollen i luften. Jag har inte så mycket pollenallergi, men med de torra slemhinnorna i näsan blir det ganska irriterat och vattnigt snuvigt.

Ska försöka enhandsblogga lite igen. Det är inte lätt med en 9 veckor gammal valp som varje vaken minut vill ha en lekkamrat, och resten av tiden (typ 18 timmar per dygn) ska hon prompt sova i knät! Hon lärde sig ruskigt fort att klättra upp i knät, trots att hon fortfarande inte är större än en chihuahua (en vuxen sådan). När hon som nu ligger i  knät när jag sitter vid datorn behöver jag hålla i henne med en hand. Tyvärr är det just nu vänster hand som är ledig att skriva med. Knivigt värre…

Idag har vi varit ute en liten stund, Wilma utforskade närområdet ända bortom carportlängan! Igår blåste det däremot kallt, då ville lilla fröken in direkt vi tog ut henne, så det fick bli tidningen istället. Hon är också lite dålig på att äta. Om hon får en foderbit serverad på golvet tar hon den gärna och springer iväg till en trasmatta där det är mysigt att ligga och äta. Men att äta direkt ur matskålen är inte lika kul. Vi ska testa att köpa ett annat foder än det uppfödaren skickade med. Tydligen var det en hit med syster Happy.

Det har nu hunnit bli dag 7 i andra FEC-cykeln. Även den här gången har det hittills varit tuffast dag 5 och 6. Tinnitus och trötthet, samt att jag var trögare i magen än sist vilket ger en form av illamåendekänsla. Det sticker också i slemhinnorna i näsan vilket är obehagligt. Igår la jag mig till och med ner och vilade ett par gånger. Inte så konstigt med tanke på hur intensivt det blir med Wilma. Idag är jag i alla fall piggare. Kände för en stund sedan att det gjode lite ont i bröstet. Undrar om det är tecken på att cytostatikan verkar? Oavsett så tycker jag att det har hänt en hel del redan. Jag har i princip inte alls ont i vänster arm längre. Låg en längre stund på vänster sida i sängen utan problem. Kan också nämna att jag utan problem sover på höger sida, venporten ger inga besvär.

Imorgon är det dags för första blodprovet i den här cykeln. Kanske behöver jag inte tre mellanprov varje cykel, men eftersom mina blodvärden sjönk senare än vanligt sist vill de se om det är likadant nu. Följande cykler kanske det räcker med blodprov när man förväntar sig att blodvärdena börjar återhämta sig.

I måndags stod det inklippning av peruken på schemat, så jag begav mig till Fruängen igen. Jag har nu varit dit tre gånger, och vädret har varit riktigt ruggigt alla gångerna. Bara en observation. Peruken är nu uttunnad uppe på huvudet och kring ögonen så att den inte längre känns som en björnskinnsmössa. Men bekväm vill jag inte påstå att den är. Inte heller känns det som att jag är jag när jag har den på. Korkskruvar är jag, inte ”Hollywood-svall”. Jag får väl se hur mycket jag faktiskt använder den. Inte hemma i alla fall, peruker är INTE valpvänliga. Det blir kanske mest när jag börjar jobba igen och håret ännu inte har nått frisyrlängd.

Sista dagen i den här cykeln ska det vara tjejmiddag på jobbet. Jag funderar på att haka på, sist mådde jag ju riktigt bra den dagen. Får bara tänka på att välja mat som är snäll mot magen, fisk kanske? Apropå mat…det är ju våffeldagen idag. Guuuuud vad jag blev sugen på våfflor när de nämnde det på radion nyss. Tyvärr har vi inget våffeljärn…

Nu behöver jag äta något. Frågan är vad jag ska göra med Wilma som har ockuperat mitt knä. Dumpa henne i Bjarnes knä kanske? He he…