Nervös inför morgondagen
Jag är helt klart mer nervös än vanligt inför morgondagens läkarbesök på Radiumhemmet. Det är bara uppföljning, men jag har ju gjort en datortomografiundersökning som jag får svar på imorgon. Då är det väl inte så konstigt att jag är nervös, med tanke på att jag tidigare inte har fått helt lugnande besked efter sådana undersökningar. Och nu har det gått mer än ett halvår sedan jag slutade med cyto.
De senaste veckorna har jag från och till haft lite (pyttelite) ont i höger skinka. Det har med största sannolikhet att göra med mina besök i gymet, men eftersom jag har en liten förkalkning på bäckenet (som kan men inte behöver vara en skelettmetastas) på höger sida så får det hjärnspökena att leva rövare. Nu idag har jag också lite ont i ryggen (gymmade senast i förrgår), vilket under andra omständigheter inte skulle beröra mig ett dugg, men som jag nu blir helt fixerad på.
Bjarne ska i alla fall följa med mig till läkaren imorgon. Det känns bra. Så kan han plocka upp bitarna om det (peppar peppar) skulle vara så att jag får ett dåligt besked. För om jag får ett dåligt besked nu är det riktigt dåligt, det skulle innebära att Herceptin och Tamoxifen (anti-östrogen) inte har haft avsedd effekt. Då är jag ganska skruvad…
Återkommer imorgon, förhoppningsvis betydligt lättare i sinnet. Och med lite tur med mindre tinnitus.
Wilma som inte kan låta bli…
Väntar på att 22 uppdateringar ska installeras i Windows i virtuella miljön. Det går inte så fort så jag passar på att skriva några rader.
Igår höll Wilma på att sätta i sig en Tamoxifen-tabeltt (dvs anti-östrogen)! Jag skulle precis stoppa i mig den och järntillskottet, när jag blev tvungen att flyga upp från matbordet för att avvärja en liten hund-relaterad katastrof. Tabletterna låg då kvar på bordet, och jag sköt inte in stolen. När jag några minuter senare kom tillbaka till köket låg tabletterna på golvet, de var blöta och den ena var itubiten.Wilma Snabbare-än-blixten (skulle hennes indiannamn vara) kunde inte motstå att ta ta det som låg framme på bordet, och jag var inte där för att säga Nej! Tack och lov smakade väl tabletterna illa så att hon spottade ut dem. Fick dock slänge dem, de hade blivit ganska blöta av saliven.
Uppdateringen 7 av 22 tar verkligen lång tid! Nu får jag hitta på något annat att fördriva tiden med.
Återbesök hos onkologen
Idag, i värsta kvalmiga sommarvärmen, var jag på återbesök hos onkologen efter kirurgin. Det handlade om min fortsatta behandling, samt att jag fick svar på datortomografin som gjordes efter avslutad cytostatika i juni.
Jag fick recept på anti-östrogen, Tamoxifen, som jag började med redan ikväll. Läkaren tyckte att det är bäst att ta tabletten på kvällen istället för på morgonen. Vissa kan uppleva lite illamående som biverkning, och då kan det vara skönare att gå och lägga sig än behöva ta sig igenom hela dagen. Sen finns det ju vissa andra olustiga biverkningar som man kan drabbas av, typ värmevallningar och ökad risk för blodproppar. Och en liten, liten risk (vi pratar promille, inte procent) att drabbas av livmodercancer! Någon som avundas mig???
Herceptin ska jag börja med igen i nästa vecka. Infusion via venporten, 30 minuter. Jag kommer att få det var tredje vecka ett bra tag framöver, kanske flera år. Detta beror på att jag har/har haft misstänkta metastaser, och då tar man det säkra för det osäkra. Venporten lär jag i alla fall få dras med i flera år. Inte särskilt kul eftersom den syns så tydligt. Jag har ganska lite underhudsfett på den delen av kroppen (ovanför höger bröst). Det är inte heller så trevligt att det ibland skaver lite kring dosan och slangen som går under huden från dosan upp till en ven mitt på halsen.
Strålning börjar nästa måndag, men redan imorgon bitti ska jag till Karolinska för strålningsförberedelser. Själva strålningen sker på drop-in-tider vilket är behändigt. Jag måste komma ihåg att fråga om det finns tider som är mer populära än andra då man kan få sitta och vänta onödigt länge. Mer om detta efter morgondagens besök.
Datortomografin i juni visade inte på några förändringar varken på pricken på lungan eller förkalkningen på bäckenet. I lung-fallet tolkas detta som att det inte rör sig om en metastas, den borde då ha minskat av medicineringen. Förkalkningen på bäckenet kan dock röra sig om en metastas som har ”stoppats”, en förkalkning på ben försvinner inte. Detta kommer att bevakas framöver. Dagens jobbigaste besked var att man hade sett ”något” på levern som man vill kolla upp med ultraljud. Enligt onkologen är det dock osannolikt att det skulle ha uppstått en metastas på levern under behandlingen som i övrigt har varit så väldigt effektiv. Jag är inte särskilt orolig egentligen, men det hade ju varit mycket skönare att inte ha fått höra detta…
Jag kämpar på med min sjukgymnastik. Det går framåt, långsamt. Nu måste jag kämpa på lite extra fram till nästa måndag. Under strålningen måste jag ligga med vänster arm ovanför huvudet och det är ännu inte helt självklart att jag klarar. Hm. Stretcha, stretcha, stretcha.
