Dags att döpa om bloggen
Well, det är nog dags att döpa om bloggen igen. Jag är förvisso inte färdigbehandlad ännu, men jag har nu haft bröstcancer. Igår var det dags för ett återbesök hos onkologen. Jag fick bekräftat att det inte syntes något avvikande på ultraljudet av levern. Blodproverna visade på att jag har återhämtat mig fint efter cytostatikan. Nu dröjer det två månader tills nästa läkarbesök, vilket blir en uppföljning av strålbehandlingen.
Har inte fått några besvär av strålbehandlingen ännu, men det dröjer väl inte länge innan det blir ömt på huden. Idag var det ingen kö till ”mitt” behandlingsrum, så det gick löjligt fort. Jag hade sett till att ha marginal eftersom jag också skulle på Herceptinbehandling. Istället satt jag en bra stund ute i solen och läste mellan de två behandlingarna. Denna första september var ordentligt varm!
Fick väga mig igen igår, Apoteket behöver aktuell vikt när de ska förbereda Herceptinkurerna. Jag hade gått ner ytterligare ett drygt kilo sedan sist, vilket var tre veckor sedan. Det märks på kläderna, ett par jeans jag köpte i våras sitter löst. Men jag kan nu äntligen ha en del andra plagg som har varit i tajtaste laget under några år! Vilken tur att jag inte har gjort mig av med mina gamla jeans…
Håret växer, men jag tycker att det går trögt. Det är i alla fall såpass långt att jag kan bli rufsig i håret. Yes! Men att kamma håret känns fortfarande lite larvigt. Jag plattar till det blöta håret med handduken eller händerna så ligger det på plats. Ögonfransarna har aldrig varit så täta som de är nu. Ögonbrynen är tyvärr inte så snygga, glesa och buskiga på samma gång. Peruken är tvättad och undanlagd. Ska nog skänka den till behövande i Baltikum eller Sydamerika eller vilka det nu var som perukdamen berättade om.
Så till bloggens nya namn. Har inte bestämt mig ännu, men här är några idéer:
- Wilma och jag
- Mitt liv med en parson
- Radhusliv med en terrier
- Curlygirl bloggar
- Jag heter Maria
Fem ner, tjugo kvar att gå
För tillfället känner jag att det är lite tradigt att blogga, det finns så mycket annat jag vill göra på min fritid. Så det kanske inte blir att jag skriver lika frekvent nu när jag har börjat jobba.
Har nu avverkat en vecka med strålbehandling. Ännu känner jag inte av så mycket vare sig i huden eller i form av trötthet, men det kan komma senare. I fredags försökte jag räkna sekunder på själva strålningen. Det är 6 olika fält som strålas på mig, och jag kom fram till att fyra av dessa får cirka 15 sekunders strålning, ett fält får 19 sekunder, och det sista fältet får ynka 2 sekunder. Allt som allt är det mindre än 1,5 minuters strålning per dag.
Imorgon har jag läkerbesök och blodprov igen inför Herceptinbehandling på tisdag. Jag måste komma ihåg att fråga om det är så varje gång, isåfall är det lika bra att skriva in det i kalendern så att jag inte bokar inte möten på jobbet då. Ska också fråga vad läkaren anser om att ta vaccin mot den nya influensan när det är aktuellt.
Har nu köpt en protes-bh som är riktigt skön. Hittade den på Lindex, de har en modell av märket Abecita. Tyvärr bara i vitt, jag skulle verkligen ha användning för en svart!
Något var nog inget
Ultraljudskontrollen av min lever idag visade inte på något ovanligt. Röntgenläkaren kunde inte se något som inte skulle vara där, men hon sa att en mer noggrann analys av ”inspelningen” kommer att göras. Hon tyckte ändå att jag kan sluta oroa mig. Det som kan ge utslag på datortomografin är ”födelsemärken” på levern som kan synas när man sprutar kontrastvätska därför att de inte alltid påverkas av vätskan lika fort. Typ. Nu vet jag också att levern ligger lite bakom revbenen på höger sida, man måste ta djupa andetag och hålla andan för att levern ska synas på ultraljudet. Den trycks då ner av diafragman.
Innan ultraljudsundersökningen var jag på informationsmöte inför strålbehandling. Det var som ett studiebesök. Först några overheadbilder med lite om Radiumhemmets historia och allmänt om strålbehandling. Sedan gick vi till ett annat rum och stod i ring runt simulatorn där sköterskan berättade om hur det går till, hur man fixerar osv. Jag hejade på och pratade lite med en dam som jag kände igen från sminkkursen.
Den främsta generella biverkningen av strålbehandling är trötthet, så jag kanske inte ska förvänta mig att kunna jobba helt som vanligt under behandlingsperioden eller närmast efter. Övriga möjliga biverkningar beror på var på kroppen man strålas. I mitt fall riktas strålningen på ett område där huden är känslig, därför är det troligt att man får besvär i huden. Typiskt kulminerar dessa besvär efter avslutad behandling. Det finns en rekommenderad salva att smörja in med, jag minns inte namnet just nu.
Sedan jag började med anti-östrogen i förra veckan har jag haft lite ont i bäckenregionen. Det påminner lite om mensvärk men också om skelettvärk. Det är värst om jag har suttit stilla länge. Jag ska prata med onkologen om detta på nästa besök. Kanske kan man lindra det med rätt träning eller så. Just nu promenerar jag bara. Kan tänka mig att någon form av yoga skulle kunna vara bra.
Tatuerad och fotograferad
Förberedelser inför strålbehandling var temat för tisdagens besök på Radiumhemmet. Detta visade sig vara det första av två eller tre (det tredje frivilligt) förberedande besök innan själva strålbehandlingen börjar. De behöver ta reda på exakt var på kroppen de ska stråla så att det cancerdrabbade området steks utan att hjärtat och andra livsnödvändiga organ steks. Ja, ni fattar.
Första förberedelsen gjordes alltså i datortomografen. Två killar tog bilder på mina organ. Jag låg på britsen som skickades in genom dt-donuten (du som varit med om datortomografi vet vad jag menar) på samma sätt som jag kommer att ligga i strålningsmaskinen, med armarna ovanför huvudet. Det fanns handtag att ta tag i med tre olika positioner så att det blir så bekvämt som möjligt. Ena killen tog några bilder med en liten digitalkamera för att dokumentera hur jag låg. Han försäkrade mig om att ansiktet inte kom med på bilderna. Jag bekymrade mig mer för att jag hade knälång kjol på mig och en av bilderna togs från fotändan…
Den andra killen tatuerade mig. Det är permanent. Fast när jag tittade i spegeln fick jag leta lite innan jag hittade de tre yttepyttesmå prickarna som ska användas som riktmärken för att ställa in strålningsmaskinen.
Fick mer korrekt info om när strålbehandlingen börjar. Det blir först 24 augusti, en måndag. Fredagen innan blir det en annan förberedelse, Simulatorn. Ännu ett test av att man kommer att stråla på rätt ställe och förhoppningsvis inte steka hjärtat… Den tredje förberedelsen handlar om att delta på ett gruppinformationsmöte om strålbehandling. Detta håller de på torsdagar, jag ska nog gå kommande torsdag.
Väntar nu på kallelsen till ultraljud på levern. Suck. Ska det inte ta slut med eländet? Förhoppningsvis är det inget, men risken finns ju. Om de ser något på ultraljudet blir det väl också punktion (biopsi). Gissar att det gör mer ont än i bröstet. Och så blir det ångestfylld väntan på svar. Blä säger jag redan nu, utifall att. Undrar om något i den behandling jag hittills har genomlidit kan ge leverpåverkan som syns som just något på en röntgenbild?
Funderade en del på det här med att jag kommer att behandlas med Herceptin ganska länge. Även om jag inte har upplevt några biverkningar ännu så finns det en del man kan råka ut för, läs här på FASS.se och låt dig förfäras! Sedan undrar jag om detta innebär att jag anses ha kronisk cancer? Eller i alla fall kanske kronisk cancer, om nu förkalkningen på bäckenet är/var en metastas eller om det är någon skit på levern? Låter väl nedslående om något?!
Invägningen inför kommande Herceptin-omgång visade c:a 59 kg (man vägs med kläder och skor på, och de drar schablonmässigt av 1 kg). Sweet, har inte varit under 60-strecket på några år nu. Det är ingen enorm viktnedgång ännu, bara sådär lagom så att jag kan återaktivera några gamla kjolar och byxor som har varit lite väl tajta.
