Ett år senare (en av många milstolpar)
Det finns ganska många milstolpar under cancerresan. Nu är det ganska precis ett år sedan jag avslutade strålbehandlingen. Sedan några månader tillbaka tycker jag att jag även psykiskt är återställd. Fortfarande i våras kunde jag drabbas av ångest av bara lite ryggont, men nu reagerar jag nog inte annorlunda än någon annan. Jag har också börjat springa lite vilket kan verka banalt, men för någon som har varit sjuk är det en enorm triumf att kunna det. Det är också ett sätt för mig att motionera och samtidigt umgås med Wilma. Springer jag i skogen kan jag ha henne med på spårlina. Fast nu börjar det bli både för mörkt och för kallt…
En annan milstolpe är att jag idag ringde till Radiumhemmet för att få remiss till att plocka bort venporten. det är lite kö, men kanske kan jag bli av med den i december. Det är ett mindre ingrepp än att sätta in den, det behövs bara ett mindre snitt för att dra ut den, och jag antar att de inte behöver skära på halsen vilket var det jobbiga vid insättningen.
I nästa vecka ska jag också träffa en plastikkirurg för bedömning inför rekonstruktion. Det känns också som en viktig milstolpe, även om det troligtvis inte kan bli av förrän nästa höst. Huden behöver återhämta sig ordentligt efter strålbehandlingen, två år är tydligen rekommendationen. Sedan är frågan vilken typ av rekonstruktion som är lämplig. Får se vad hon (kirurgen) säger.
Dagens Etsyfavorit: Trophies
Fjällar efter strålbehandlingen
Av strålbehandlingen blir man som solbränd. Först röd och sedan brun. Fast på ett väl avgränsat område, och man blir dessutom lite prickig. Nu har jag kommit till den punkt då ”strålbrännan” börjar fjälla. Det är i alla fall skönt att inte längre vara så öm i huden.
Tröttheten kom med fördröjning
Jobbade heltid måndag och tisdag, men igår (tisdag) eftermiddag var jag extremt trött. Det kändes som om jag inte hade sovit trots att jag hade det. Idag kändes det likadant på jobbet, jag fick till och med en kommentar om att jag såg trött ut. Bestämde mig då att resten av veckan får det bli halvtid. Tack och lov har jag ett jobb där det går bra att göra så. I förra veckan var jag inte så trött som jag hade förväntat mig efter avslutad strålbehandling. Det kom väl med lite fördröjning denna vecka istället.
Löptik
Wilma och matte
På bilden, tagen för ett par timmar sedan, syns det hyfsat hur mycket mitt hår, ögonbryn och ögonfransar har hunnit växa. Det har nu gått drygt en vecka sedan sista strålbehandlingen. Jag har blivit lite rödare på det strålade området under den gångna veckan, men inte direkt så att jag besväras av det. Det känns som en lätt solbränna bara. Igår besökte jag Amoena och köpte en svart protes-bh. Valde en med smala axelband, blir nättare så. Många protes-bh har breda axelband för att avlasta axlarna eftersom protesen kan upplevas som tung. Jag har inte precis det problemet. Den bh jag köpte har AA-kupa. Jag visste inte ens att det fanns något mindre än A…
Wilma löper som bekant, sjätte dagen idag. Hon har varit rejält trött idag, har inte orkat leka så långa stunder. Efter att vi hade ätit middag skulle hon upp i famnen och det blev ett rejält pusskalas. Bjarne ryckte fram kameran och fick några gulliga bilder.
Yihaaa! No more strålning!
Alldeles fantastiskt skönt. I morse var jag på min 25:e och sista strålbehandling på Karolinska. Jag önskar bara att jag hade kommit på tidigare att gå vid halv nio på morgonen istället för vid två på eftermiddagen. Det var mycket kortare kö! Men men, nu spelar det faktiskt ingen roll.
En annan positiv sak är att jag inte har blivit särskilt öm på det strålade området. Jag har inga problem med att använda BH och protes. Det har de senaste dagarna börjat sticka en aning i huden, som en mycket lätt solbränna. Inte mer än så. Huden är också lätt rosa. Nu får jag äntligen tvätta bort det lila vertikala strecket. Fabulous! Jag kan också gå och prova ut en till BH, skulle verkligen behöva en svart!
Håret växer, men ännu är det så kort att det inte har en egen form. Jag längtar nu efter att det blir så långt att jag kan dra fingrarna genom det. Apropå hår så har jag blivit lite luden i ansiktet (kinder och haka), jag tror att det är en biverkning från anti-östrogenet. Bara det inte blir mer än det är nu så är det inte besvärande.
