Något annat som snart är slut är Herceptinbehandlingen. Bara två gånger kvar. Innan näst sista gången är det dags för läkarbesök igen. Då får jag väl veta hur kontrollerna kommer att se ut framöver. Den här gången ska jag träffa ännu en ny läkare, den fjärde hittills på Radiumhemmet (jag träffade också fyra olika kirurger från S:t Görans). Det gör mig inte så mycket att träffa olika läkare, men jag har förstått att en del människor tycker att det är jättejobbigt. På Karolinska jobbar läkarna också med undervisning, därför måste det bli så här.

Nu väntar jag bara på att få kallelse till läkarbesök hos onkologen. Hoppas att jag kan unvika att jaga upp mig, det är ju bara en planenlig kontroll. Men datortomografisvaret kan ju innehålla något otrevligt. Jag ska försöka hålla i minnet att jag nästan fick tjata mig till den här undersökningen. Det hade varit värre om en läkare sagt ”jag vill nog ändå skicka dig på datortomografi” eller nåt i den stilen.

Jag har en bula med sårvätska stor som en halvt äpple istället för vänster bröst, och den är ganska besvärande och obekväm (i synnerhet i samband med sjukgymnastiken). Kan fortfarande inte använda mjukisprotesen. Ringde till S:t Görans idag för att fråga hur jag ska förhålla mig till bulan, bör den tömmas eller inte? Fick i alla fall en tid imorgon förmiddag hos en läkare som ska titta på den. Om de tömmer den kan jag förvänta mig att det åter fylls på med sårvätska, men förhoppningsvis mindre mängd.

Konditionen är det i alla fall inget fel på. Jag går två promenader nästan varje dag, och märkte idag att det var buslätt att gå upp för en backe i skogen som är rejält brant. Härligt!

Resultatet av analysen av det som plockades bort (bröst och lymfkörtlar) fick jag också. I bröstet fanns det ingen tumör kvar, utan endast det som utgör förstadium till cancer (kallas något med in situ). Detta visade på att medicineringen har varit mycket effektiv. Ur armhålan hade man plockat bort 12 st lymfkörtlar, och där fanns det inga cancerceller kvar. Låter ju lovande! Återstår att få svar från senaste datortomografin och lungröntgen, men det blir först 3 augusti när jag har återbesök hos onkologen på Radiumhemmet.

Slutligen tömdes en del sårvätska ut. Det var inte så mycket att man absolut behövde tömma, men det var oerhört skönt när det var gjort, ska jag säga! Nu är det således dags att börja med sjukgymnastikövningarna för att få upp rörligheten i vänster arm. Det kan verkligen behövas.

Jag är otroligt glad att jag inte är vänsterhänt, eller att det var höger bröst som drabbats. Då skulle jag vara ganska handikappad just nu! På grund av svullnaden kan jag inte lyfta vänster arm särskilt högt, det är precis så att jag kan nå upp till ansiktet om jag böjer ner huvudet. Jag kan inte heller lyfta särskilt tungt med den, eller hålla emot något. Att öppna fönster (moderna fönster från 2000-talet), vilket är en nödvändighet i värmen, är inte helt enkelt med enhandsgrepp. Tacka vet jag gammaldags fönster!

Håret växer, sakta men säkert. Ännu är det väl mer fjun än hår, men det börjar bli långa fjun, och fler. Jag längtar tills jag efter en dusch faktiskt torkar håret, inte bara torkar huvudet. Det är skillnad! Ögonfransarna och ögonbrynen är inte så snabba. Jag avvaktar med att börja använda kontaktlinser igen tills det finns mer hår runt ögonen. Ögonfransarna behövs för att skydda ögonen mot skräp, och ansiktet ser just nu lite väl naket ut utan mina mörka glasögonbågar.

Bjarne följde med till operationsavdelningen och satt kvar tills narkosläkaren kom för att förbereda mig. Hon stack mig på handleden, armvecket gick inte så bra. Kirurgen kom också, hon ritade med spritpenna på mig så att det inte skulle råda något tvivel om vilket bröst som skulle bort (en tydlig pil), och hur mycket hud som skulle skäras bort så att det skulle bli slätt efteråt. Ett långt vertikalt streck mitt emellan brösten, från halsen ner till magen, skulle väl användas som stödlinje eftersom man täcks över så att de inte ser hela överkroppen när de jobbar.

Jag rullades på sängen bort till precis utanför operationssalen, men fick sen gå in efter att de satt blå skyddssockar på mina fötter så att jag skulle förbli ren och fin om de långa strumporna. Narkosläkaren var med, men det var en narkosskötare som gav själva narkosen. Först fick jag ett lugnande medel som jag kunde känna mig lite snurrig av, vilket jag gjorde trots att jag låg på rygg. En liten syrgasmask sattes över mun och näsa, sedan var det dags att sova. ”Nu säger vi godnatt” sa narkosläkaren, sedan var jag borta.

Nästa sak jag var medveten om var att jag vaknade ur en dröm (något med Wilma och en gräsmatta). En sjukskötare på uppvak stod lutad över mig och sa något, alltså var jag vaken men förblev ganska groggy en stund. Märkte att jag bara hade strumpa på höger fot. Undrar om jag hade lyckats sparka av mig den på vänster, den fanns nämligen där under täcket. Låg väl på uppvak en halvtimme eller så, därefter plockade de bort blodtrycksmanschetten och hjärtmonitorplupparna och rullade upp mig till åttonde våningen igen.

Klockan var inte ens elva, jag fick ligga en liten stund i korridoren innan rummet blev ledigt. Drack kaffe och åt ostsmörgåsar där i korridoren, och hann observera livet på avdelningen. En äldre kvinna i rummet mitt emot där jag skulle ligga verkade ha mycket ont, hon jämrade sig oupphörligt och högljutt, och ville tydligen inte gå på toaletten, vilket en sköterska försökte övertala henne till. Antar att en avdelning med mag- och tarmpatienter innehåller individer som har betydligt mer ont än en bröstpatient kan ha.

Väl inne på rummet fick jag fönsterplats, och efter en liten stund rullades en patient till in. Det var en annan bröstpatient i 70-årsåldern, vi hade opererats av samma kirurg visade det sig. Hon sov mest hela eftermiddagen, men jag låg vaken och ömsom läste, ömsom lyssnade på radio i min mobil. Kände mig inte alls särskilt trött.

Framåt 17-tiden kom en sköterska och frågade om jag var hungrig, vilket jag var. Fick välja mellan säkert ett tiotal rätter på en meny. Det fick bli lax och potatis, snällt för magen. Jag hade inte precis svårt att komma ur sängen, så middagen åt jag vid ett bord ute i dagrummet. Inte hade jag trott det redan operationsdagen! Bjarne dök upp på besök mitt under middagen och var väl lite förvånad över att hitta mig sittandes vid ett bord.

Jag hade dränage på mig ända tills jag åkte hem på tisdagen. Detta bestod av en tunn slang som stack ut ur sidan i höjd med (icke)bröstets nedre kant. Den tunna slangen övergick i en tjockare slang, som övergick i en ”blåsa” med vaccum som sög ut sårvätskan, som sedan övergick i en plastpåse med måttmarkeringar så att de kunde bedöma hur mycket vätska som hade runnit ut. På morgonen efter operationen kollade en sköterska på dränaget, och det var såpass lite att de kunde ta bort det. Det hade varit ganska jobbigt att behöva ha med det hem!

Det var rätt så varmt i rummet på sjukhuset, på natten drog jag inte på mig det tunna täcket förrän på morgonkvisten. Jag sov inte heller så mycket på natten, kände mig inte särskilt trött, dessutom lyckades jag inte ligga så bekvämt, och så var det ju varmt. En sköterska berättade att det under värmeböljan veckan innan hade varit nästan olidligt varmt, och det blev inte bättre av att persiennerna i rummet var trasiga och inte kunde dras ner hela vägen.

På morgonen var min rumskamrat piggare, så vi gick och åt frukost tillsammans. Man gick till köket och beställde vad man ville ha att äta, yoghurt och smörgås för min skull, kaffe tog man själv i dagrummet. På väg tillbaka till rummet träffade vi vår kirurg som letade efter oss, det var ronddags. Allt såg fint ut och vi blev utskrivna båda två.

Resten av morgonen bestod av instruktioner från sjukgymnasten, utprovning av temporär tygprotes, samt att en sköterska tog bort dränaget. Den sköterskan var från dagkirurgiavdelningen och jobbade vanligtvis med bröstpatienter. En annan sköterska från avdelningen jag låg på fick titta på för att lära sig, det var ju första dagen med bröstpatienter för dem. När det var klart ringde jag till Bjarne, han trodde inte jag skulle hem förrän efter lunch (trodde ju inte jag heller), men kunde ändå åka med en gång för att hämta mig.

På väg hem stannade vi till i Forum Nacka. Bjarne hade ett ärende, och jag smet in på H&M och hittade en billig och lagom stor kortärmad blus med knäppning fram som jag nu går omkring i. Fick lov att ragga upp en expedit som kunde lyfta ner blusen åt mig, kunde inte sträcka mig upp dit den hängde. Det är ännu inte riktigt lämpligt att försöka dra något plagg över huvudet om det inte är väldigt, väldigt stort. Mitt ganska löst sittande nattlinne med kort ärm känns inte helt behagligt att ta på sig, jag behöver vinkla ut vänster arm för mycket så att det drar i ärret.

Jag är så tacksam att jag har liten byst, jag upplever ingen tydlig obalans nu när jag inte bär protes ännu. Tygprotesen har jag inte använt sedan hemfärden, bäst att låta allt läka under så luftiga förhållanden som möjligt. Än så länge går jag bara hemma och skräpar och har väl inte tänkt en tanke på att se presentabel och symmetrisk ut…

Wilma plockade vi hem från hundvakten onsdag kväll. Hon hade haft det jättebra och busat massor med sin syrra Leeloo och 10-åriga Honey. Det dröjde något dygn innan hon var sig själv efter hemkomsten, det märktes tydligt att hon hade vistats i en annorlunda miljö. När hon åt gick det ganska fort, tidigare har hon inte haft konkurrens om maten och har varit allt annat än glupsk.

Jag kan inte gå ut själv med Wilma ännu, om jag håller i kopplet blir det för tungt när och om hon drar i kopplet, med risk för att det sydda såret påverkas. Det känns inte heller bra om jag går för fort så att kroppen utsätts för stötar. Det gör egentligen inte ont någonstans efter operationen. Det som känns mest är en viss svullnad i armhålan som känns större än det egentligen är p.g.a. att det saknas en del känsel i huden. Jag kan röra min vänstra arm ganska normalt så länge jag håller den nära kroppen, men det går ännu inte (och är inte lämpligt) att sträcka ut den i någon annan riktning än neråt. Detta medför viss rörelsebegränsning.

Det här inlägget blev långt. Jag började skriva det redan igår, har inte suttit någon längre stund vid datorn utan skriver lite nu och då så det kan hända att jag har hoppat lite mellan tankarna.

De tog bort mitt dränage innan jag åkte hem i morse. Konstigast av allt, tycker i alla fall jag, är att det inte gör ett dugg ont kring ärret där mitt väntra bröst en gång fanns! Lite ont gör det i armhålan, med betoning på lite. Jag klarar mig fint på 2 Alvedon var 6:e timme. Är också lite svullen runt omkring armhålan. Ska inte hålla mig alltför stilla, då blir svullnaden värre. Ska dock sätta mig och läsa en stund nu. Skriver mer en annan dag, ska inte sitta så länge vid datorn eller göra något annat statiskt.

Det bästa av allt…med lite tur har jag nu alltså haft cancer!

Den jag pratade mest med var sköterskan på operationsbokningen. Fick känslan av att hon hade hur mycket tid som helst och var lite pratsugen. Kanske bokas det inte så många operationer i semestertider så att hon hade lite att göra… Tycker inte att jag fick någon ny information igår, förutom att det på en lapp om förberedelser inför operation står att man inte får glömma att tvätta naveln. Ok då, inga problem. Jag ser också att det är specificerat att man ska tvätta sig med just flytande tvål.

Nu måste jag tänka igenom vilka förberedelser jag behöver göra inför operationen. Jag måste ha rena kläder och rena sängkläder att ha på mig och att sova i efter de två renande duscharna. Jag behöver också kläder som är lätta att ta på sig för dagarna närmast efter operationen, inte minst då jag ska hem från sjukhuset. Peruken behöver också tvättas, även om jag knappast kommer att använda den till eller från operationen. Då blir det rentvättad sjal till operationen, och en keps att bara trycka ner på huvudet till hemresan.

Väderprognosen är tack och lov svalare inför måndag och tisdag, bara 18-19 grader. Igår var det nästan olidligt varmt, och inte helt oväntat kom det åska imorse. Wilmas första åska, kan tilläggas. Hon verkade inte så störd, men så kom åskan inte så värst nära oss. Nu håller det på att klarna upp igen och med det kommer värmen. Kanske åker jag iväg och badar med Wilma i eftermiddag, har inte bestämt mig ännu. Just nu är hon i alla fall hur slö som helst (bild tagen för några minuter sedan):

 
Undrar hur husse kan få något gjort med denna lilla diva i knät…

Om det nu är svullnad som gör att jag får besvär i vänster arm just nu så är det inte så konstigt. Värmen gör att jag svullnar. Mina fingrar är svullna, ringarna på vänster ringfinger sitter ganska tajt. Vanligtvis håller jag mest hela tiden på att tappa dem sedan jag gick ner lite i vikt.

Just det ja, sedan i onsdags är jag ute ur sista cytostatikacykeln. Alltså spanar jag varje dag efter fler och längre hårstrån. Ännu har det inte hänt så mycket, men om man jämför från vecka till vecka lär det nog märkas framsteg. På huvudet har jag en hel del fjun, så jag ser allt annat än rakad ut. Tyvärr är ju fjun inte så smickrande, i synnerhet inte då de är glesa och ganska mörka mot en blek hårbotten. Blonda fjun mot solbränd hårbotten vore inte lika illa, men man kan inte få allt…

Inför datortomografin krävdes det även den här gången att olika sköterskor för att få dit möjängen som kontrastmedlet ska sprutas in genom. Efter två misslyckade stick på handen och handleden fick den mest erfarna av sköterskorna dit den i höger armveck. Så himla skönt eftersom det då inte känns när kontrastmedlet rinner in i venen. På handens ovansida hade varit näst intill outhärdligt!

Efter sejouren i den iskalla röntgenkällaren hade jag 3,5 timmar att vänta innan besöket hos kirurgen. Åt lunch i Västermalmsgallerian, promenerade runt lite men kom fram till att det var för varmt. Åkte då till Gallerian och åt yoghurtglass (sockerfri) med hallon, spanade i några butiker, och sedan tillbaka till S:t Görans igen.

Operationsdatum blir 6 juli, alltså om tolv dagar från idag. Kirurgen jag träffade var en ganska ung tjej, några år yngre än jag. Hon var väldigt trevlig och gav ett lugnt och kompetent intryck, men det blir inte hon som opererar mig utan en annan kvinnlig kirurg som jag ännu inte har träffat. Den information jag fick om operationen tyckte jag var bra, och det känns inte så dramatiskt. Hela bröstet och en del lymfkörtlar plockas bort, och det blir inte direkt rekonstruktion. Vårtgården plockas alltid bort när man tar hela bröstet, och lymfkörtlarna plockas bort via samma snitt, dvs de skär inte också i armhålan.

Direkt rekonstruktion hade jag teoretiskt kunnat göra, men för min del finns det två skäl till att inte göra det. För det första opereraras jag i semestertider, och plastikkirurgen finns inte tillgänglig förrän två veckor efter min operation. Man vill inte gärna skjuta på operationen eftersom det då går för lång tid efter avslutad medicinering, med risk för att tumören börjar växa igen. Det andra skälet till att vänta med rekonstruktionen är att strålningen gör att den inopererade protesen ofta delvis förstörs så att man måste göra om rekonstruktionen. Därmed innebär direkt rekonstruktion inte att man slipper en operation till. Så det får bli en extern protes tills vidare med tillhörande special-bh.

Jag har inte fått exakta tider för allt ännu, men på operationsdagen antar jag att jag ska infinna mig på S:t Görans tidigt på morgonen, och jag får åka hem redan vid lunch dagen efter om inget oförutsätt inträffar. Förhoppningsvis kan dränageslangen dras redan innan jag åker hem. Förbandet kommer att sitta tejpat på huden ganska länge. Jag sa till om att jag har haft problem med att vanlig tejp som de använder ger mig utslag redan efter några timmar, hoppas att de kan hitta ett snällare alternativ.

Under nästa vecka blir det ett möte med narkosläkare, kallelse kommer i brevlådan. Det blir också lite fler blodprover då. Fram till opertionen ska jag själv nu fokusera på att hålla mig frisk!

När jag satt i väntrummet på bröstmottagningen kom en syster fram till mig som jag träffade de första gångerna jag var på Bröstcentrum på Drottninggatan. Hon kände igen mig trots peruken nu fem månader senare (peruken är inte så lik mitt eget hår). Jag antar att jag då nämde att jag hade börjat blogga, hon berättade nämligen att hon hade varit in och kikat lite på min blogg. Kul!

Dags att gå och sova nu. Har varit ganska trött idag, det har varit varmt. Kanske är jag också lite anemisk, det finns ju en risk.

Idag är det således dag 6 i sista Taxotere-cykeln. De biverkningar jag har haft hittills denna omgång är skelettvärk (mindre än tidigare), ömma slemhinnor i munnen (kommenteras nedan), tinnitus, och ett rödflammigt utslag på utsidan av vänster överarm. det har inte börjat klia ännu, och jag hoppas kunna stoppa det i tid med hydrokortisonsalva. Nu verkar också huvudvärken på väg, sist tror jag att den höll i ett par dagar, och Alvedon hjälpte lite i alla fall.

Apropå hur mitt smaksinne (och aptit) påverkas av Taxotere, när slemhinnorna blir ömma och sträva. Under någon vecka eller så får jag stå ut med att det mesta smakar ganska lite (eller sågspån) när jag väl stoppar det i munnen, trots att det luktar jättegott. Vissa saker smakar rent utav illa i munnen, särskilt allt med socker. Det är ju ganska bra faktiskt, socker är ju typiskt dåligt när man har cancer. Provade i förrgår en liten bit mjölkchoklad. Blä! Mörk choklad går bättre, inte lika sött. Frukt och bär går hyfsat, bara det också är syrligt.

Jag försöker följa så många kost- och livsstilsråd som möjligt ur boken Maten som skyddar mot cancer av Kerstin Hultén. I fråga om bröd så är det nyttigast om brödet är bakat på fullkorn och dessutom med surdeg. Var bara tvungen att testa ett recept ur boken! Har nyss avsmakat resultatet, verkligen jättegott (fast det smakar nog ännu bättre när smaksinnet fungerar bättre).Det finns bara ett litet aber med surdegsbröd…det tar flera dagar att baka! Jag började göra degen i lördags, därefter har den jäst i tre omgångar. Receptet sa inget om att dela upp degen på flera limpor, så det blev en jättestor limpa som täckte nästan hela bakplåten! Fick dela den i fyra delar för att kunna stoppa i plastpåsar. Ska definitivt baka surdegsbröd igen, men då delar jag degen i två limpor och provar någon häftigare kryddning. Fyra teskedar kumminfrön trodde jag nog skulle smaka lite mer…

Den 23:e juni blir det nästan en heldag på St. Görans för mig. På morgonen är det först mammografi och därefter lungröntgen samt datortomografi av thorax och buk (dvs. ”rutinkontrollerna”). Efter lunch har jag sedan fått en tid med en kirurg (en Sophie, verkar jobba många kvinnor på Bröstcentrum, känns sympatiskt på något vis). Bäst att förbereda en frågelista. Antar att jag inte får reda på operationsdatum innan dess.

Idag var det åter valpkurs på förmiddagen, tredje gången. Jag var nervös att skelettvärken skulle vara besvärande, men det var inget problem. Dagens övningar handlade om inkallning (”hit” och ”stanna”) samt förbud (”nej!”). Har redan hunnit med en skogspromenad med Wilma då vi övade på inkallningen. Hon är så otroligt läraktig! Hon fick gå fritt på spåret i skogen med långlina för första gången. Nästan lite synd att vi inte träffade på någon annan människa eller hund, det gick lite för lätt på övningarna. Får se till att ta promenader vid 18-tiden, då verkar nästan alla hundägare häromkring stryka omkring i skogen.

Angående ‘prickarna’ på lunga och bäcken så får vi se efter röntgen och CT om två veckor hur det ser ut. Om de fortfarande är helt oförändrade så är det troligast att det rör sig om något godartat och inte metastaser. Har någon av prickarna helt försvunnit så var det kanske en metastas men den kommer då inte att behandlas eftersom den ju är borta, dock övervakas framöver. Bara om någon av prickarna finns kvar men uppenbart har förändrats blir det aktuellt med strålning på den.

Och, en liten men ack så god nyhet, min blodvärden såg bra ut! Med andra ord ingen blodtransfusion denna gång.

I övermorgon (torsdag) har de kirurgkonferens på St. Görans och då ska mitt operationsdatum fastställas. Med lite tur vet jag det således på fredag. Då ska jag också boka tid för återbesök hos läkaren på Radiumhemmet, 3-4 veckor efter operationen.

I augusti är det dags att starta nästa fas i behandlingen, nämligen:

• Strålning (av armhålan) 25 gånger (varje vardag i 5 veckor)
  Fördelar: dödar cancerceller och minskar risken för återfall
  Nackdelar: tar tid, huden blir känslig där strålningen träffar och det blir synliga prickar, sol ska undvikas på strålat område
• Herceptin (via infusion, dvs dropp) var 3:e vecka i alla fall ett år
  Fördelar: dödar cancerceller och minskar risken för återfall
  Nackdelar: tar tid, ovanlig men allvarlig biverkning är påverkan av hjärtat
• Anti-östrogen (tabletter) i 5 år
  Fördelar: minskar risken för återfall, man måste inte till läkare eller vårdcentral för att få denna behandling
  Nackdelar: man hamnar typ i klimakteriet och blir tant i förtid

Men det är ändå skönt att cytostatikabehandlingen är slut så att jag slipper de jobbiga, men tack och lov inte långvariga, biverkningarna som gör att jag inte kan leva ett helt normalt liv. Och så börjar håret komma tillbaka då, sakta men ganska säkert. Inte för att jag egentligen är helt utan hår på huvudet, det har kommit en hel del fjun sedan jag verkligen tappade håret under första cykeln. Fjunen ramlar tydligen inte av på samma sätt. Ögonfransar och ögonbryn vill jag också ha tillbaka nu, det är ganska glest där runt ögonen. Jag kände mitt rätt fånig när jag skulle ta på mascara imorse. Inte mycket att måla på, i synnerhet inte runt höger öga, vänster öga har faktiskt lite fler fransar (än så länge).

När jag lämnade blodprov på labbet på Radiumhemmet nämnde jag att det senaste gången blev ett mörkrött eksem där klistret från tejpen hade suttit. Sköterskan satte nu istället en gasbinda över kompressen och tejpade på den istället för på huden. Om jag också tar det lugnt med solen och smörjer in ordentligt med mjukgörande lotion ska det nog gå bättre. Det gäller också kinder och undersidan av armarna.

Frågade också om blodprovet som försvann förra gången. Troligast är att det hade fastnat i rörposten. Rörposten! Jag blir lika fascinerad varje gång jag inser att rörpost fortfarande används. Det är väl inte så gammalmodigt som det låter. De håller på och renoverar en del på Radiumhemmet just nu, jag blir ganska lack om det var p.g.a. något slarv av byggnadsarbetarna som jag satt tre timmar och väntade i en obekväm fåtölj, men det lär jag aldrig få veta.

Måndag
- Läkarbesök på Radiumhemmet/Karolinska i Solna (tidig morgon). Träffade den läkare som ansvarar för studien i Sverige, som är docent och överläkare, så det känns att jag är i goda händer. Jag har också en trevlig forskningssköterska som håller kontakt med mig, bokar upp alla undersökningstider osv.
- Blodprov på Radiumhemmet.

Tisdag
- Lungröntgen och därefter datortomografi (CT eller DT) på Capio St Görans på Kungsholmen (tidig morgon). Syftet med denna undersökning är att kolla om cancern har spritt sig till organen. Eftersom kontrastmedel sprutas in under själva DT-undersökningen sattes först en kateter i armvecket. Jag är rejält svårstucken, och som vanligt gick det åt två sköterskor och ett antal provstick och kasserade nålar innan de var klara. Resultat av undersökningen får jag senare av remitterande läkare (dvs på Radiumhemmet).

Onsdag
- Skelettscintigrafi på Karolinska i Solna, Nuklearmedicin (löjligt tidig morgon, fick kliva upp 5!!). En radioaktiv isotop sprutas in i blodomloppet, sedan får man vänta c:a 3,5 timmar innan själva undersökningen, scintigrafin. Det är inte röntgenstrålar utan en slags kamera som registrerar den radioaktiva strålning som kommer från patienten (förenklat och med mina ord). Syftet är att kolla om cancern har spritt sig till skelettet, och resultatet får jag senare av läkaren. Väntetiden ägnade jag åt att först fika på Karolinska, därefter ta en promenad i solen till Solna Centrum (20 min rask promenad) där jag drack kaffe, och sedan promenerade tillbaka. Promenerade lite mer på sjukhusområdet, och satt och läste en tidning en stund. Det var en del tid att döda…
- Mer tid att avverka, jag gick på stan i flera timmar tills jag var trött i fötterna, och åt en sopplunch i Gallerian.
- Första möte med perukmakare ute i Fruängen kl 16.15. Det blir något åt det lockiga hållet, volym men inte lika mycket korkskruvar som i mitt eget hår (inte så snyggt i syntetperuk). Ska tillbaka den 25:e (efter första behandlingen) och prova två olika peruker. Sedan behöver den jag väljer klippas en del. Spännande!

Torsdag
- Ultraljud av bröstet med kolindikering på mammografienheten på Radiumhemmet (inte lika tidig morgon). Detta är på grund av studien. Eftersom tumören i bröstet kan försvinna delvis eller helt och hållet av medicineringen redan innan operationen behövs det en markering av var tumören en gång fanns. Detta åstadkommer man genom att spruta in kolpulver i bröstet. Veckans tredje ämne som har sprutats in i min kropp…

Fredag
- Besök hos en fertilitetsläkare på KS i Huddinge som vi fick remiss till eftersom jag fortfarande är i fertil ålder, men medicineringen kommer att förstöra mina chanser att få barn. Kontentan av samtalet var att det i stort sett är kört. Vi hade ändå redan ställt in oss på detta. Med tanke på att jag har hormonkänslig cancer vill jag ogärna utsätta mig för den typ av hormonrush som en graviditet skulle innebära. Vi får leva ett annat typ av liv än som föräldrar.

Lördag (idag alltså)
- Syrran, som tränar ganska mycket yoga, har satt ihop ett avslappningsprogram till mig som jag fick öva på. Är nu ganska torr i halsen av djupandningsövningarna. Kanske gör jag inte riktigt rätt…
- Vårt alla hjärtans-firande fick bli på hemmaplan i år, take-away thai och vitt vin hemma i TV-soffan. Inte alls så trist som det kanske låter

Söndag (imorgon)
- Kennel-besök! Rapport kommer…

Ångest
Vill inte påstå att jag är hypokondriker, men alla dessa undersökningar och inga resultat ännu sätter ju igång tankarna och fantasin! Har cancern spritt sig till skelettet? Till organen? Är det något fel på mina lungor? Hjärtat? Kommer de att hitta något som gör behandlingen eller kirurgi riskabelt? Att säga att jag för det mesta är spänd som en fjäder och har andan i halsen vore en lätt underdrift…