Fem ner, tjugo kvar att gå
För tillfället känner jag att det är lite tradigt att blogga, det finns så mycket annat jag vill göra på min fritid. Så det kanske inte blir att jag skriver lika frekvent nu när jag har börjat jobba.
Har nu avverkat en vecka med strålbehandling. Ännu känner jag inte av så mycket vare sig i huden eller i form av trötthet, men det kan komma senare. I fredags försökte jag räkna sekunder på själva strålningen. Det är 6 olika fält som strålas på mig, och jag kom fram till att fyra av dessa får cirka 15 sekunders strålning, ett fält får 19 sekunder, och det sista fältet får ynka 2 sekunder. Allt som allt är det mindre än 1,5 minuters strålning per dag.
Imorgon har jag läkerbesök och blodprov igen inför Herceptinbehandling på tisdag. Jag måste komma ihåg att fråga om det är så varje gång, isåfall är det lika bra att skriva in det i kalendern så att jag inte bokar inte möten på jobbet då. Ska också fråga vad läkaren anser om att ta vaccin mot den nya influensan när det är aktuellt.
Har nu köpt en protes-bh som är riktigt skön. Hittade den på Lindex, de har en modell av märket Abecita. Tyvärr bara i vitt, jag skulle verkligen ha användning för en svart!
Mina dagliga minuter under en stjärnhimmel
Idag var tredje dagen (av totalt 25) med strålning. Det är verkligen inte särskilt jobbigt. Hittills har det varit lite extra pyssel i samband med strålningen. De tar röntgenbilder för att kontrollera att strålningsfälten är korrekt inställda. Idag gjorde de en liten korrigering av ett fält och tog då nya röntgenbilder. Ändå tycker jag att det går fort. Imorgon borde det bli ”bara” strålning, då lär det gå nästan absurt fort. Själva strålningen tar inte många sekunder. Det som tar mest tid är att klä av sig, bli positionerad på bordet, och sedan klä på sig.
Själva rummet där strålningsapparaten står är rätt soft. Jag får lite spa-vibbar. Det finns skåp där man klär av sig som har träfärgade luckor. De spelar klassisk musik i högtalare. Och i taket ovanför apparaten är det en stjärnhimmel av små lampor som man kan fästa blicken på. Imorgon ska jag strålas i ett annat rum, ettan, det är service på tvåan som är ”mitt” rum. Undrar hur taket är dekorerat där? Ovanför simulatorn hade de istället fäst fjärilar i taket.
Ännu känner jag inte av någon irritation i huden, men jag smörjer in med en särskild mjukgörande hudkräm morgon och kväll. Man bör använda en hudkräm som är oparfymerad, fet, och inte innehåller metall (finns det alltså hudkräm som innehåller metall?????).
Förutom att jag har varit på jobbet idag och på strålningen så har jag provat ut en bröstprotes på Amoena. En silikonklump på c:a 150 gram, storlek 1 (det finns även storlek 0). Jag kunde tyvärr inte prova BH eftersom jag fortfarande har lila streck som markerar strålningsområdet som färgar av sig rejält på min vanliga BH. Men jag fick med mig en liten tygficka till protesen som jag kan tråckla fast i en vanlig BH tills vidare. Strecken ska jag försöka tvätta och nöta bort innan huden blir alltför irriterad. De går såpass högt upp att jag måste ha en scarf runt halsen om jag bär klädesplagg som har bara lite urringning. Det streck som måste finnas kvar under hela strålningen sitter ganska så långt åt vänster så att det klarar de flesta urringningar.
När huden har återhämtat sig efter strålbehandlingen ska jag prova ut en till protes (man får två första året). Då ska jag testa en kontaktprotes som fästs direkt på huden så att man kan använda vanlig BH. Jag tycker att det låter obekvämt, men ska inte döma ut det innan jag har provat.
Från simulator till Öland
Det blev en ganska lugn första vecka på jobbet. Jag jobbar som konsult och har inte påbörjat något uppdrag ännu, så det blir mest självstudier. I onsdags var jag på återbesök (grupp) hos sjukgymnasten på S:t Görans. Idag fredag har jag varit ledig hela dagen.
Dagen började med ett besök på Radiumhemmets strålbehandlingsavdelning, jag hade tid i simulatorn. Först fick jag information från en sköterska, sedan fick jag ligga stilla på bänken/britsen samtidigt som två sköterskor och en sjukhusfysiker belyste, röntgade och mätte med hjälp av simulatorn, och ena sköterskan ritade på mig med en illigt lila penna. Jag har nu en kontur ritad runt hela området som ska strålas. Ganska taggiga kanter på området, måste jag säga. Denna kontur måste bara finnas kvar till måndag då jag har första strålningen, men ett vertikalt streck måste finnas kvar alla 25 gångerna. Detta får en sköterska fylla i om det bleknar.
Ungefär 10-15 minuter låg jag där på britsen. Det var inte så farligt, jag var beredd på längre. En tjej jag pratade med på sjukgymnastikåterbesöket påstod att hon fått ligga stilla i 50 (!) minuter. Kanske var det annorlunda eftersom hon gjort direkt rekonstruktion. Hon ligger ett par veckor före mig i behandling och opererades precis innan plastikkirurgen gick på semester…där hade ju jag otur.
Ganska prick kl 10 var jag klar. Bjarne och Wilma väntade då i bilen utanför, och vi drog söderut till Öland. Parsonklubben anordnar denna helg Parsonspecialen med utställning och en del andra hundaktiviteter. Wilma är 7 månader idag och ska ställas ut i valpklassen 6-9 månader. Hennes kullsyster Leeloo med husse och matte är också med.
Utställningen är imorgon, men idag var det ”ringträning” vilket både Katarina (Leeloos matte) och jag behöver lika mycket som våra små vovvar. Att gå fint i utställningskoppel när det dessutom finns en massa (typ hundra) andra Parsonhundar runt omkring är en svår utmaning för en valp. På bilden står jag med Wilma på ett bord där domaren ska få känna på henne och kolla tänderna. Det blir spännande, att stå stilla faller sig inte naturligt för denna lilla Parson.
Här på Öland bor vi på ett vandrarhem i Ölands Skogsby som har några rum där hundar är tillåtna. Bjarne tog med sig datorn, så här sitter jag nu. Men nu får det räcka för ikväll. Vi behöver gå ut med Wilma en sväng och sedan sova så att vi är fräscha till imorgon.
Något var nog inget
Ultraljudskontrollen av min lever idag visade inte på något ovanligt. Röntgenläkaren kunde inte se något som inte skulle vara där, men hon sa att en mer noggrann analys av ”inspelningen” kommer att göras. Hon tyckte ändå att jag kan sluta oroa mig. Det som kan ge utslag på datortomografin är ”födelsemärken” på levern som kan synas när man sprutar kontrastvätska därför att de inte alltid påverkas av vätskan lika fort. Typ. Nu vet jag också att levern ligger lite bakom revbenen på höger sida, man måste ta djupa andetag och hålla andan för att levern ska synas på ultraljudet. Den trycks då ner av diafragman.
Innan ultraljudsundersökningen var jag på informationsmöte inför strålbehandling. Det var som ett studiebesök. Först några overheadbilder med lite om Radiumhemmets historia och allmänt om strålbehandling. Sedan gick vi till ett annat rum och stod i ring runt simulatorn där sköterskan berättade om hur det går till, hur man fixerar osv. Jag hejade på och pratade lite med en dam som jag kände igen från sminkkursen.
Den främsta generella biverkningen av strålbehandling är trötthet, så jag kanske inte ska förvänta mig att kunna jobba helt som vanligt under behandlingsperioden eller närmast efter. Övriga möjliga biverkningar beror på var på kroppen man strålas. I mitt fall riktas strålningen på ett område där huden är känslig, därför är det troligt att man får besvär i huden. Typiskt kulminerar dessa besvär efter avslutad behandling. Det finns en rekommenderad salva att smörja in med, jag minns inte namnet just nu.
Sedan jag började med anti-östrogen i förra veckan har jag haft lite ont i bäckenregionen. Det påminner lite om mensvärk men också om skelettvärk. Det är värst om jag har suttit stilla länge. Jag ska prata med onkologen om detta på nästa besök. Kanske kan man lindra det med rätt träning eller så. Just nu promenerar jag bara. Kan tänka mig att någon form av yoga skulle kunna vara bra.
Tatuerad och fotograferad
Förberedelser inför strålbehandling var temat för tisdagens besök på Radiumhemmet. Detta visade sig vara det första av två eller tre (det tredje frivilligt) förberedande besök innan själva strålbehandlingen börjar. De behöver ta reda på exakt var på kroppen de ska stråla så att det cancerdrabbade området steks utan att hjärtat och andra livsnödvändiga organ steks. Ja, ni fattar.
Första förberedelsen gjordes alltså i datortomografen. Två killar tog bilder på mina organ. Jag låg på britsen som skickades in genom dt-donuten (du som varit med om datortomografi vet vad jag menar) på samma sätt som jag kommer att ligga i strålningsmaskinen, med armarna ovanför huvudet. Det fanns handtag att ta tag i med tre olika positioner så att det blir så bekvämt som möjligt. Ena killen tog några bilder med en liten digitalkamera för att dokumentera hur jag låg. Han försäkrade mig om att ansiktet inte kom med på bilderna. Jag bekymrade mig mer för att jag hade knälång kjol på mig och en av bilderna togs från fotändan…
Den andra killen tatuerade mig. Det är permanent. Fast när jag tittade i spegeln fick jag leta lite innan jag hittade de tre yttepyttesmå prickarna som ska användas som riktmärken för att ställa in strålningsmaskinen.
Fick mer korrekt info om när strålbehandlingen börjar. Det blir först 24 augusti, en måndag. Fredagen innan blir det en annan förberedelse, Simulatorn. Ännu ett test av att man kommer att stråla på rätt ställe och förhoppningsvis inte steka hjärtat… Den tredje förberedelsen handlar om att delta på ett gruppinformationsmöte om strålbehandling. Detta håller de på torsdagar, jag ska nog gå kommande torsdag.
Väntar nu på kallelsen till ultraljud på levern. Suck. Ska det inte ta slut med eländet? Förhoppningsvis är det inget, men risken finns ju. Om de ser något på ultraljudet blir det väl också punktion (biopsi). Gissar att det gör mer ont än i bröstet. Och så blir det ångestfylld väntan på svar. Blä säger jag redan nu, utifall att. Undrar om något i den behandling jag hittills har genomlidit kan ge leverpåverkan som syns som just något på en röntgenbild?
Funderade en del på det här med att jag kommer att behandlas med Herceptin ganska länge. Även om jag inte har upplevt några biverkningar ännu så finns det en del man kan råka ut för, läs här på FASS.se och låt dig förfäras! Sedan undrar jag om detta innebär att jag anses ha kronisk cancer? Eller i alla fall kanske kronisk cancer, om nu förkalkningen på bäckenet är/var en metastas eller om det är någon skit på levern? Låter väl nedslående om något?!
Invägningen inför kommande Herceptin-omgång visade c:a 59 kg (man vägs med kläder och skor på, och de drar schablonmässigt av 1 kg). Sweet, har inte varit under 60-strecket på några år nu. Det är ingen enorm viktnedgång ännu, bara sådär lagom så att jag kan återaktivera några gamla kjolar och byxor som har varit lite väl tajta.
