Idag var tredje dagen (av totalt 25) med strålning. Det är verkligen inte särskilt jobbigt. Hittills har det varit lite extra pyssel i samband med strålningen. De tar röntgenbilder för att kontrollera att strålningsfälten är korrekt inställda. Idag gjorde de en liten korrigering av ett fält och tog då nya röntgenbilder. Ändå tycker jag att det går fort. Imorgon borde det bli ”bara” strålning, då lär det gå nästan absurt fort. Själva strålningen tar inte många sekunder. Det som tar mest tid är att klä av sig, bli positionerad på bordet, och sedan klä på sig.

Själva rummet där strålningsapparaten står är rätt soft. Jag får lite spa-vibbar. Det finns skåp där man klär av sig som har träfärgade luckor. De spelar klassisk musik i högtalare. Och i taket ovanför apparaten är det en stjärnhimmel av små lampor som man kan fästa blicken på. Imorgon ska jag strålas i ett annat rum, ettan, det är service på tvåan som är ”mitt” rum. Undrar hur taket är dekorerat där? Ovanför simulatorn hade de istället fäst fjärilar i taket.

Ännu känner jag inte av någon irritation i huden, men jag smörjer in med en särskild mjukgörande hudkräm morgon och kväll. Man bör använda en hudkräm som är oparfymerad, fet, och inte innehåller metall (finns det alltså hudkräm som innehåller metall?????).

Förutom att jag har varit på jobbet idag och på strålningen så har jag provat ut en bröstprotes på Amoena. En silikonklump på c:a 150 gram, storlek 1 (det finns även storlek 0). Jag kunde tyvärr inte prova BH eftersom jag fortfarande har lila streck som markerar strålningsområdet som färgar av sig rejält på min vanliga BH. Men jag fick med mig en liten tygficka till protesen som jag kan tråckla fast i en vanlig BH tills vidare. Strecken ska jag försöka tvätta och nöta bort innan huden blir alltför irriterad. De går såpass högt upp att jag måste ha en scarf runt halsen om jag bär klädesplagg som har bara lite urringning. Det streck som måste finnas kvar under hela strålningen sitter ganska så långt åt vänster så att det klarar de flesta urringningar.

När huden har återhämtat sig efter strålbehandlingen ska jag prova ut en till protes (man får två första året). Då ska jag testa en kontaktprotes som fästs direkt på huden så att man kan använda vanlig BH. Jag tycker att det låter obekvämt, men ska inte döma ut det innan jag har provat.

Så här tre veckor efter operationen tycker jag inte att jag har fått upp så mycket rörlighet i vänster arm trots att jag har gjort mina sjukgymnastikövningar i en vecka. Men, det är väl bara att kämpa på, en vacker dag ska jag nog kunna sträcka upp vänster arm mot taket igen.

Jag har en bula med sårvätska stor som en halvt äpple istället för vänster bröst, och den är ganska besvärande och obekväm (i synnerhet i samband med sjukgymnastiken). Kan fortfarande inte använda mjukisprotesen. Ringde till S:t Görans idag för att fråga hur jag ska förhålla mig till bulan, bör den tömmas eller inte? Fick i alla fall en tid imorgon förmiddag hos en läkare som ska titta på den. Om de tömmer den kan jag förvänta mig att det åter fylls på med sårvätska, men förhoppningsvis mindre mängd.

Konditionen är det i alla fall inget fel på. Jag går två promenader nästan varje dag, och märkte idag att det var buslätt att gå upp för en backe i skogen som är rejält brant. Härligt!

Operationen gick till så att jag infann mig 07:00 på vårdavdelningen för mag- och tarmsjukdomar på S:t Görans. Bröstpatienter hamnar där under årets semester då dagkirurgiavdelningen är stängd. Ombyte till landstingets fantastiskt snygga urtvättade oversized-plagg, svälja ett par Alvedon upplösta i vatten, och sedan lägga sig på sängen för att bli nedrullad till operationsavdelningen 6 trappor ned. Min väska låstes in i ett förråd, det fanns ingen ledig sängplats ännu den här tiden på dygnet.

Bjarne följde med till operationsavdelningen och satt kvar tills narkosläkaren kom för att förbereda mig. Hon stack mig på handleden, armvecket gick inte så bra. Kirurgen kom också, hon ritade med spritpenna på mig så att det inte skulle råda något tvivel om vilket bröst som skulle bort (en tydlig pil), och hur mycket hud som skulle skäras bort så att det skulle bli slätt efteråt. Ett långt vertikalt streck mitt emellan brösten, från halsen ner till magen, skulle väl användas som stödlinje eftersom man täcks över så att de inte ser hela överkroppen när de jobbar.

Jag rullades på sängen bort till precis utanför operationssalen, men fick sen gå in efter att de satt blå skyddssockar på mina fötter så att jag skulle förbli ren och fin om de långa strumporna. Narkosläkaren var med, men det var en narkosskötare som gav själva narkosen. Först fick jag ett lugnande medel som jag kunde känna mig lite snurrig av, vilket jag gjorde trots att jag låg på rygg. En liten syrgasmask sattes över mun och näsa, sedan var det dags att sova. ”Nu säger vi godnatt” sa narkosläkaren, sedan var jag borta.

Nästa sak jag var medveten om var att jag vaknade ur en dröm (något med Wilma och en gräsmatta). En sjukskötare på uppvak stod lutad över mig och sa något, alltså var jag vaken men förblev ganska groggy en stund. Märkte att jag bara hade strumpa på höger fot. Undrar om jag hade lyckats sparka av mig den på vänster, den fanns nämligen där under täcket. Låg väl på uppvak en halvtimme eller så, därefter plockade de bort blodtrycksmanschetten och hjärtmonitorplupparna och rullade upp mig till åttonde våningen igen.

Klockan var inte ens elva, jag fick ligga en liten stund i korridoren innan rummet blev ledigt. Drack kaffe och åt ostsmörgåsar där i korridoren, och hann observera livet på avdelningen. En äldre kvinna i rummet mitt emot där jag skulle ligga verkade ha mycket ont, hon jämrade sig oupphörligt och högljutt, och ville tydligen inte gå på toaletten, vilket en sköterska försökte övertala henne till. Antar att en avdelning med mag- och tarmpatienter innehåller individer som har betydligt mer ont än en bröstpatient kan ha.

Väl inne på rummet fick jag fönsterplats, och efter en liten stund rullades en patient till in. Det var en annan bröstpatient i 70-årsåldern, vi hade opererats av samma kirurg visade det sig. Hon sov mest hela eftermiddagen, men jag låg vaken och ömsom läste, ömsom lyssnade på radio i min mobil. Kände mig inte alls särskilt trött.

Framåt 17-tiden kom en sköterska och frågade om jag var hungrig, vilket jag var. Fick välja mellan säkert ett tiotal rätter på en meny. Det fick bli lax och potatis, snällt för magen. Jag hade inte precis svårt att komma ur sängen, så middagen åt jag vid ett bord ute i dagrummet. Inte hade jag trott det redan operationsdagen! Bjarne dök upp på besök mitt under middagen och var väl lite förvånad över att hitta mig sittandes vid ett bord.

Jag hade dränage på mig ända tills jag åkte hem på tisdagen. Detta bestod av en tunn slang som stack ut ur sidan i höjd med (icke)bröstets nedre kant. Den tunna slangen övergick i en tjockare slang, som övergick i en ”blåsa” med vaccum som sög ut sårvätskan, som sedan övergick i en plastpåse med måttmarkeringar så att de kunde bedöma hur mycket vätska som hade runnit ut. På morgonen efter operationen kollade en sköterska på dränaget, och det var såpass lite att de kunde ta bort det. Det hade varit ganska jobbigt att behöva ha med det hem!

Det var rätt så varmt i rummet på sjukhuset, på natten drog jag inte på mig det tunna täcket förrän på morgonkvisten. Jag sov inte heller så mycket på natten, kände mig inte särskilt trött, dessutom lyckades jag inte ligga så bekvämt, och så var det ju varmt. En sköterska berättade att det under värmeböljan veckan innan hade varit nästan olidligt varmt, och det blev inte bättre av att persiennerna i rummet var trasiga och inte kunde dras ner hela vägen.

På morgonen var min rumskamrat piggare, så vi gick och åt frukost tillsammans. Man gick till köket och beställde vad man ville ha att äta, yoghurt och smörgås för min skull, kaffe tog man själv i dagrummet. På väg tillbaka till rummet träffade vi vår kirurg som letade efter oss, det var ronddags. Allt såg fint ut och vi blev utskrivna båda två.

Resten av morgonen bestod av instruktioner från sjukgymnasten, utprovning av temporär tygprotes, samt att en sköterska tog bort dränaget. Den sköterskan var från dagkirurgiavdelningen och jobbade vanligtvis med bröstpatienter. En annan sköterska från avdelningen jag låg på fick titta på för att lära sig, det var ju första dagen med bröstpatienter för dem. När det var klart ringde jag till Bjarne, han trodde inte jag skulle hem förrän efter lunch (trodde ju inte jag heller), men kunde ändå åka med en gång för att hämta mig.

På väg hem stannade vi till i Forum Nacka. Bjarne hade ett ärende, och jag smet in på H&M och hittade en billig och lagom stor kortärmad blus med knäppning fram som jag nu går omkring i. Fick lov att ragga upp en expedit som kunde lyfta ner blusen åt mig, kunde inte sträcka mig upp dit den hängde. Det är ännu inte riktigt lämpligt att försöka dra något plagg över huvudet om det inte är väldigt, väldigt stort. Mitt ganska löst sittande nattlinne med kort ärm känns inte helt behagligt att ta på sig, jag behöver vinkla ut vänster arm för mycket så att det drar i ärret.

Jag är så tacksam att jag har liten byst, jag upplever ingen tydlig obalans nu när jag inte bär protes ännu. Tygprotesen har jag inte använt sedan hemfärden, bäst att låta allt läka under så luftiga förhållanden som möjligt. Än så länge går jag bara hemma och skräpar och har väl inte tänkt en tanke på att se presentabel och symmetrisk ut…

Wilma plockade vi hem från hundvakten onsdag kväll. Hon hade haft det jättebra och busat massor med sin syrra Leeloo och 10-åriga Honey. Det dröjde något dygn innan hon var sig själv efter hemkomsten, det märktes tydligt att hon hade vistats i en annorlunda miljö. När hon åt gick det ganska fort, tidigare har hon inte haft konkurrens om maten och har varit allt annat än glupsk.

Jag kan inte gå ut själv med Wilma ännu, om jag håller i kopplet blir det för tungt när och om hon drar i kopplet, med risk för att det sydda såret påverkas. Det känns inte heller bra om jag går för fort så att kroppen utsätts för stötar. Det gör egentligen inte ont någonstans efter operationen. Det som känns mest är en viss svullnad i armhålan som känns större än det egentligen är p.g.a. att det saknas en del känsel i huden. Jag kan röra min vänstra arm ganska normalt så länge jag håller den nära kroppen, men det går ännu inte (och är inte lämpligt) att sträcka ut den i någon annan riktning än neråt. Detta medför viss rörelsebegränsning.

Det här inlägget blev långt. Jag började skriva det redan igår, har inte suttit någon längre stund vid datorn utan skriver lite nu och då så det kan hända att jag har hoppat lite mellan tankarna.

…som jag kan använda flera av mina klädesplagg. Jag gillar relativt djup v-ringning, och har även en del plagg (favoritplagg, kan tilläggas) med både bred och djup urringning. Det säger sig självt att man inte gärna kan ha på sig plagg där man i vanliga fall kan ana klyftan mellan brösten när man har bröstprotes. Av naturliga skäl är alla bh med ficka för bröstprotes ganska höga i mitten, även om de är snygga. Se t.ex. dessa bh hos Amoena (skulle tro att modellerna på bilderna inte bär protes utan har två riktiga). Vissa plagg kan jag ha linne under, måste bara få tag i tillräckligt snygga linnen som då inte heller har djup urringning, vilket alla mina linnen också har…det kan bli dyrt det här!

Tja, det är sådant jag tänker på, och en del annat, såhär dagen före operationen. Det började med att jag funderade på vilka kläder jag skulle ta på mig när jag ska hem från sjukhuset, eftersom det kan vara svårt att få på sig vissa plagg på överkroppen. Eftersom det kan bli regnigt och lite svalare tar jag med mig en munkjacka med dragkedja fram.

Typiskt nog har jag fått en förkylning precis nu dagarna före operationen. Snuvan bröt ut under fredagen, men det är inte så illa idag. En sak gör mig i alla fall lite nervös, nämligen att behöva nysa när jag ligger där och nyligen har blivit ihopsydd över bröstet! Det kan ju inte vara bra på något sätt.

Har lite att tvätta och städa idag, vill ha det rent omkring mig när jag kommer hem, och Bjarne hinner inte göra allt. Ikväll ska Wilma lämnas av hos våra vänner som har Wilmas kullsyster Leeloo. De bort inte så långt bort så Bjarne kan åka dit och gå ut med Wilma så att hon inte känner sig övergiven av oss… Ja, vi curlar sååååå med Wilma!

Jisses, nu börjar jag verkligen bli nervös. Magen är inte helt lugn. Ska äta lite snäll pasta ikväll så att magen håller sig så lugn som möjligt imorgon, hur det nu ska gå.

Nu blir det inga fler inlägg förrän jag är tillbaka från sjukan och ett bröst kort. Må så gott tills dess!

Idag ringde en tidigare kollega till mig som jag träffar ganska sällan. Hon hade fått höra att jag har bröstcancer och hon berättade att hon själv fick den diagnosen 2004 då hon var 36 år och ammade, vilket var efter att hon slutade hos oss. Det var skönt att få prata lite med någon som har gått igenom det hela som jag dessutom faktiskt känner. Jag visste inte att Taxotere är ett relativt nytt läkemedel, när hon behandlades pågick en studie för att testa Taxotere, alltså för bara fem år sedan. Hon berättade också om operationen som hon gjorde på Karolinska, hon fick ligga kvar i tre dagar och slapp då ha dränage när hon väl åkte hem. Jag har läst en annan tjejs blogg, hon har nyss opererat sig i Skåne och hade fortfarande dränage när hon åkte hem. Vet inte om det är olika länge som man behöver dränage eller om detta hanteras olika i olika landsting?

Samma tjej (inte min tidigare kollega) har nu skrivit ett inlägg om sin bröstoperation, låter inte så farligt tycker jag. Tidigare kollegan sa också att hon inte hade ont så länge efter att ha tagit bort bröst och lymfkörtlar, däremot hade hon mer ont efter rekonstruktionskirurgin som hon gjorde några år senare.

Jag antar att s.k. direkt rekonstruktion inte blir aktuell för mig, det försvårar undersökning och jag ska ju fortsätta medicinering och säkerligen genomgå uppföljningsundersökningar efter operationen. Så det får bli protes och dyr special-bh med ficka för protesen för min del. Ska man ha bikini behöver man också en specialvariant med ficka, likaså sport-bh.

Hoppas att modet inte sviker mig när jag ska börja träna på gymet igen och ska byta om och duscha tillsammans med alla små tonåringar. Fast jag kan ju alltid bli en sån som bara tar på mig en jacka och åker hem och duschar…

Det blir nog inte att jag åker till stan något den här veckan, verkar inte som om jag kan lämna Bjarne ensam med Wilma så länge, hon är inne i en period där hon tidvis är ganska besvärlig, och då blir det svårt för Bjarne att jobba om jag inte kan se efter Wilma och sysselsätta henne. Jag är borta tillräckligt i nästa vecka med läkarbesök och behandling. Kanske kan jag stjäla till mig några timmar på stan efter läkarbesöket…bara jag inte behöver transfusion igen och de tappar bort mitt blodprov igen. Funderar också på att åka hem själv efter behandlingen, jag har ju mått bra varje gång så slipper Bjarne lägga en massa timmar på det.