Tre veckor sedan operationen
Så här tre veckor efter operationen tycker jag inte att jag har fått upp så mycket rörlighet i vänster arm trots att jag har gjort mina sjukgymnastikövningar i en vecka. Men, det är väl bara att kämpa på, en vacker dag ska jag nog kunna sträcka upp vänster arm mot taket igen.
Jag har en bula med sårvätska stor som en halvt äpple istället för vänster bröst, och den är ganska besvärande och obekväm (i synnerhet i samband med sjukgymnastiken). Kan fortfarande inte använda mjukisprotesen. Ringde till S:t Görans idag för att fråga hur jag ska förhålla mig till bulan, bör den tömmas eller inte? Fick i alla fall en tid imorgon förmiddag hos en läkare som ska titta på den. Om de tömmer den kan jag förvänta mig att det åter fylls på med sårvätska, men förhoppningsvis mindre mängd.
Konditionen är det i alla fall inget fel på. Jag går två promenader nästan varje dag, och märkte idag att det var buslätt att gå upp för en backe i skogen som är rejält brant. Härligt!
Träningsvärk!
Jag minns hur jag under första cytostatikacykeln var så beredd på att inte orka något att jag knappt ens vågade gå ut på en promenad. Läget har sedan dess förändrats (jag är med hund) och mina förväntningar på hur man mår efter att ha fått cytostatika har reviderats radikalt. Nu sitter jag här med träningsvärk i vaderna på dag 8 i sista Taxotere-cykeln.
Igår morse blev det en halvmil med Wilma i skogarna där vi bor, och en kortare promenad på kvällen. Idag packade jag in Wilma i bilen och körde till Siggesta Gård där vi först besökte hundhagen (gräset/växtligheten var för högt, behöver slås!) och därefter gick vandringsleden på 3,5 km som är ganska kuperad! Nu är vi dessutom nyss hemkomna från en liten kvällspromenad. Och det känns verkligen i vaderna när jag går i trappan. Skönt, faktiskt.
Dagens Wilma-bild:
Wilma i hundhagen på Siggesta Gård
