Resultatet av analysen av det som plockades bort (bröst och lymfkörtlar) fick jag också. I bröstet fanns det ingen tumör kvar, utan endast det som utgör förstadium till cancer (kallas något med in situ). Detta visade på att medicineringen har varit mycket effektiv. Ur armhålan hade man plockat bort 12 st lymfkörtlar, och där fanns det inga cancerceller kvar. Låter ju lovande! Återstår att få svar från senaste datortomografin och lungröntgen, men det blir först 3 augusti när jag har återbesök hos onkologen på Radiumhemmet.

Slutligen tömdes en del sårvätska ut. Det var inte så mycket att man absolut behövde tömma, men det var oerhört skönt när det var gjort, ska jag säga! Nu är det således dags att börja med sjukgymnastikövningarna för att få upp rörligheten i vänster arm. Det kan verkligen behövas.

Jag är otroligt glad att jag inte är vänsterhänt, eller att det var höger bröst som drabbats. Då skulle jag vara ganska handikappad just nu! På grund av svullnaden kan jag inte lyfta vänster arm särskilt högt, det är precis så att jag kan nå upp till ansiktet om jag böjer ner huvudet. Jag kan inte heller lyfta särskilt tungt med den, eller hålla emot något. Att öppna fönster (moderna fönster från 2000-talet), vilket är en nödvändighet i värmen, är inte helt enkelt med enhandsgrepp. Tacka vet jag gammaldags fönster!

Håret växer, sakta men säkert. Ännu är det väl mer fjun än hår, men det börjar bli långa fjun, och fler. Jag längtar tills jag efter en dusch faktiskt torkar håret, inte bara torkar huvudet. Det är skillnad! Ögonfransarna och ögonbrynen är inte så snabba. Jag avvaktar med att börja använda kontaktlinser igen tills det finns mer hår runt ögonen. Ögonfransarna behövs för att skydda ögonen mot skräp, och ansiktet ser just nu lite väl naket ut utan mina mörka glasögonbågar.

Bjarne följde med till operationsavdelningen och satt kvar tills narkosläkaren kom för att förbereda mig. Hon stack mig på handleden, armvecket gick inte så bra. Kirurgen kom också, hon ritade med spritpenna på mig så att det inte skulle råda något tvivel om vilket bröst som skulle bort (en tydlig pil), och hur mycket hud som skulle skäras bort så att det skulle bli slätt efteråt. Ett långt vertikalt streck mitt emellan brösten, från halsen ner till magen, skulle väl användas som stödlinje eftersom man täcks över så att de inte ser hela överkroppen när de jobbar.

Jag rullades på sängen bort till precis utanför operationssalen, men fick sen gå in efter att de satt blå skyddssockar på mina fötter så att jag skulle förbli ren och fin om de långa strumporna. Narkosläkaren var med, men det var en narkosskötare som gav själva narkosen. Först fick jag ett lugnande medel som jag kunde känna mig lite snurrig av, vilket jag gjorde trots att jag låg på rygg. En liten syrgasmask sattes över mun och näsa, sedan var det dags att sova. ”Nu säger vi godnatt” sa narkosläkaren, sedan var jag borta.

Nästa sak jag var medveten om var att jag vaknade ur en dröm (något med Wilma och en gräsmatta). En sjukskötare på uppvak stod lutad över mig och sa något, alltså var jag vaken men förblev ganska groggy en stund. Märkte att jag bara hade strumpa på höger fot. Undrar om jag hade lyckats sparka av mig den på vänster, den fanns nämligen där under täcket. Låg väl på uppvak en halvtimme eller så, därefter plockade de bort blodtrycksmanschetten och hjärtmonitorplupparna och rullade upp mig till åttonde våningen igen.

Klockan var inte ens elva, jag fick ligga en liten stund i korridoren innan rummet blev ledigt. Drack kaffe och åt ostsmörgåsar där i korridoren, och hann observera livet på avdelningen. En äldre kvinna i rummet mitt emot där jag skulle ligga verkade ha mycket ont, hon jämrade sig oupphörligt och högljutt, och ville tydligen inte gå på toaletten, vilket en sköterska försökte övertala henne till. Antar att en avdelning med mag- och tarmpatienter innehåller individer som har betydligt mer ont än en bröstpatient kan ha.

Väl inne på rummet fick jag fönsterplats, och efter en liten stund rullades en patient till in. Det var en annan bröstpatient i 70-årsåldern, vi hade opererats av samma kirurg visade det sig. Hon sov mest hela eftermiddagen, men jag låg vaken och ömsom läste, ömsom lyssnade på radio i min mobil. Kände mig inte alls särskilt trött.

Framåt 17-tiden kom en sköterska och frågade om jag var hungrig, vilket jag var. Fick välja mellan säkert ett tiotal rätter på en meny. Det fick bli lax och potatis, snällt för magen. Jag hade inte precis svårt att komma ur sängen, så middagen åt jag vid ett bord ute i dagrummet. Inte hade jag trott det redan operationsdagen! Bjarne dök upp på besök mitt under middagen och var väl lite förvånad över att hitta mig sittandes vid ett bord.

Jag hade dränage på mig ända tills jag åkte hem på tisdagen. Detta bestod av en tunn slang som stack ut ur sidan i höjd med (icke)bröstets nedre kant. Den tunna slangen övergick i en tjockare slang, som övergick i en ”blåsa” med vaccum som sög ut sårvätskan, som sedan övergick i en plastpåse med måttmarkeringar så att de kunde bedöma hur mycket vätska som hade runnit ut. På morgonen efter operationen kollade en sköterska på dränaget, och det var såpass lite att de kunde ta bort det. Det hade varit ganska jobbigt att behöva ha med det hem!

Det var rätt så varmt i rummet på sjukhuset, på natten drog jag inte på mig det tunna täcket förrän på morgonkvisten. Jag sov inte heller så mycket på natten, kände mig inte särskilt trött, dessutom lyckades jag inte ligga så bekvämt, och så var det ju varmt. En sköterska berättade att det under värmeböljan veckan innan hade varit nästan olidligt varmt, och det blev inte bättre av att persiennerna i rummet var trasiga och inte kunde dras ner hela vägen.

På morgonen var min rumskamrat piggare, så vi gick och åt frukost tillsammans. Man gick till köket och beställde vad man ville ha att äta, yoghurt och smörgås för min skull, kaffe tog man själv i dagrummet. På väg tillbaka till rummet träffade vi vår kirurg som letade efter oss, det var ronddags. Allt såg fint ut och vi blev utskrivna båda två.

Resten av morgonen bestod av instruktioner från sjukgymnasten, utprovning av temporär tygprotes, samt att en sköterska tog bort dränaget. Den sköterskan var från dagkirurgiavdelningen och jobbade vanligtvis med bröstpatienter. En annan sköterska från avdelningen jag låg på fick titta på för att lära sig, det var ju första dagen med bröstpatienter för dem. När det var klart ringde jag till Bjarne, han trodde inte jag skulle hem förrän efter lunch (trodde ju inte jag heller), men kunde ändå åka med en gång för att hämta mig.

På väg hem stannade vi till i Forum Nacka. Bjarne hade ett ärende, och jag smet in på H&M och hittade en billig och lagom stor kortärmad blus med knäppning fram som jag nu går omkring i. Fick lov att ragga upp en expedit som kunde lyfta ner blusen åt mig, kunde inte sträcka mig upp dit den hängde. Det är ännu inte riktigt lämpligt att försöka dra något plagg över huvudet om det inte är väldigt, väldigt stort. Mitt ganska löst sittande nattlinne med kort ärm känns inte helt behagligt att ta på sig, jag behöver vinkla ut vänster arm för mycket så att det drar i ärret.

Jag är så tacksam att jag har liten byst, jag upplever ingen tydlig obalans nu när jag inte bär protes ännu. Tygprotesen har jag inte använt sedan hemfärden, bäst att låta allt läka under så luftiga förhållanden som möjligt. Än så länge går jag bara hemma och skräpar och har väl inte tänkt en tanke på att se presentabel och symmetrisk ut…

Wilma plockade vi hem från hundvakten onsdag kväll. Hon hade haft det jättebra och busat massor med sin syrra Leeloo och 10-åriga Honey. Det dröjde något dygn innan hon var sig själv efter hemkomsten, det märktes tydligt att hon hade vistats i en annorlunda miljö. När hon åt gick det ganska fort, tidigare har hon inte haft konkurrens om maten och har varit allt annat än glupsk.

Jag kan inte gå ut själv med Wilma ännu, om jag håller i kopplet blir det för tungt när och om hon drar i kopplet, med risk för att det sydda såret påverkas. Det känns inte heller bra om jag går för fort så att kroppen utsätts för stötar. Det gör egentligen inte ont någonstans efter operationen. Det som känns mest är en viss svullnad i armhålan som känns större än det egentligen är p.g.a. att det saknas en del känsel i huden. Jag kan röra min vänstra arm ganska normalt så länge jag håller den nära kroppen, men det går ännu inte (och är inte lämpligt) att sträcka ut den i någon annan riktning än neråt. Detta medför viss rörelsebegränsning.

Det här inlägget blev långt. Jag började skriva det redan igår, har inte suttit någon längre stund vid datorn utan skriver lite nu och då så det kan hända att jag har hoppat lite mellan tankarna.

De tog bort mitt dränage innan jag åkte hem i morse. Konstigast av allt, tycker i alla fall jag, är att det inte gör ett dugg ont kring ärret där mitt väntra bröst en gång fanns! Lite ont gör det i armhålan, med betoning på lite. Jag klarar mig fint på 2 Alvedon var 6:e timme. Är också lite svullen runt omkring armhålan. Ska inte hålla mig alltför stilla, då blir svullnaden värre. Ska dock sätta mig och läsa en stund nu. Skriver mer en annan dag, ska inte sitta så länge vid datorn eller göra något annat statiskt.

Det bästa av allt…med lite tur har jag nu alltså haft cancer!

Tja, det är sådant jag tänker på, och en del annat, såhär dagen före operationen. Det började med att jag funderade på vilka kläder jag skulle ta på mig när jag ska hem från sjukhuset, eftersom det kan vara svårt att få på sig vissa plagg på överkroppen. Eftersom det kan bli regnigt och lite svalare tar jag med mig en munkjacka med dragkedja fram.

Typiskt nog har jag fått en förkylning precis nu dagarna före operationen. Snuvan bröt ut under fredagen, men det är inte så illa idag. En sak gör mig i alla fall lite nervös, nämligen att behöva nysa när jag ligger där och nyligen har blivit ihopsydd över bröstet! Det kan ju inte vara bra på något sätt.

Har lite att tvätta och städa idag, vill ha det rent omkring mig när jag kommer hem, och Bjarne hinner inte göra allt. Ikväll ska Wilma lämnas av hos våra vänner som har Wilmas kullsyster Leeloo. De bort inte så långt bort så Bjarne kan åka dit och gå ut med Wilma så att hon inte känner sig övergiven av oss… Ja, vi curlar sååååå med Wilma!

Jisses, nu börjar jag verkligen bli nervös. Magen är inte helt lugn. Ska äta lite snäll pasta ikväll så att magen håller sig så lugn som möjligt imorgon, hur det nu ska gå.

Nu blir det inga fler inlägg förrän jag är tillbaka från sjukan och ett bröst kort. Må så gott tills dess!

Den jag pratade mest med var sköterskan på operationsbokningen. Fick känslan av att hon hade hur mycket tid som helst och var lite pratsugen. Kanske bokas det inte så många operationer i semestertider så att hon hade lite att göra… Tycker inte att jag fick någon ny information igår, förutom att det på en lapp om förberedelser inför operation står att man inte får glömma att tvätta naveln. Ok då, inga problem. Jag ser också att det är specificerat att man ska tvätta sig med just flytande tvål.

Nu måste jag tänka igenom vilka förberedelser jag behöver göra inför operationen. Jag måste ha rena kläder och rena sängkläder att ha på mig och att sova i efter de två renande duscharna. Jag behöver också kläder som är lätta att ta på sig för dagarna närmast efter operationen, inte minst då jag ska hem från sjukhuset. Peruken behöver också tvättas, även om jag knappast kommer att använda den till eller från operationen. Då blir det rentvättad sjal till operationen, och en keps att bara trycka ner på huvudet till hemresan.

Väderprognosen är tack och lov svalare inför måndag och tisdag, bara 18-19 grader. Igår var det nästan olidligt varmt, och inte helt oväntat kom det åska imorse. Wilmas första åska, kan tilläggas. Hon verkade inte så störd, men så kom åskan inte så värst nära oss. Nu håller det på att klarna upp igen och med det kommer värmen. Kanske åker jag iväg och badar med Wilma i eftermiddag, har inte bestämt mig ännu. Just nu är hon i alla fall hur slö som helst (bild tagen för några minuter sedan):

 
Undrar hur husse kan få något gjort med denna lilla diva i knät…

Om det nu är svullnad som gör att jag får besvär i vänster arm just nu så är det inte så konstigt. Värmen gör att jag svullnar. Mina fingrar är svullna, ringarna på vänster ringfinger sitter ganska tajt. Vanligtvis håller jag mest hela tiden på att tappa dem sedan jag gick ner lite i vikt.

Just det ja, sedan i onsdags är jag ute ur sista cytostatikacykeln. Alltså spanar jag varje dag efter fler och längre hårstrån. Ännu har det inte hänt så mycket, men om man jämför från vecka till vecka lär det nog märkas framsteg. På huvudet har jag en hel del fjun, så jag ser allt annat än rakad ut. Tyvärr är ju fjun inte så smickrande, i synnerhet inte då de är glesa och ganska mörka mot en blek hårbotten. Blonda fjun mot solbränd hårbotten vore inte lika illa, men man kan inte få allt…

Igår tog Wilma sina första simtag när hon mer eller mindre ramlade i vattnet från en brygga på ett extra långgrunt ställe. Vattnet går inte ens upp till mina knän längst ut på bryggan, och hon behövde bara ta några enstaka simtag innan hon bottnade och kunde gå in till stranden. Därefter gick hon självmant ut i vattnet, det var riktigt varmt och skönt, men ville ogärna hoppa i från bryggan.

Bara fem dagar kvar till operationen nu. Lite nervös måste jag väl erkänna att jag är. Imorgon bitti är det förberedelser på S:t Görans i form av blodprov och möte med narkosläkaren.

En sak som stör mig just nu är att jag har fått lite mer ont och besvär i vänster arm. I natt vaknade jag av att jag hade hamnat på vänster sida, och då gjorde det ont i vänster överarm, vilket det inte brukar. Under dagen idag har jag haft besvär som mest känns som begynnande domning i handleden och delar av handen, samt lite lätt ont i knogarna. Måste prata med kirurgen om det innan operationen, men vet inte om det är rätt läkare.

Jag har en teori om vad som eventuellt kan vara orsaken. Läste på en annan bc-tjejs blogg om viss klimakteriekänning efter cytostatika innan mensen kommer tillbaka. Min senaste menstruation uteblev helt, de tidigare under behandlingen var kraftigt minskade. Teorin går ut på att jag har svullnad i kroppen som antingen beror på klimakteriekänning, och/eller beror på värmen. Jag hade ju besvär i armen innan behandlingen började, men sen har det varit i stort sett bra. Besvären beror med största sannolikhet på att den tidigare tumören i armhålan tryckte på en nerv, och nu kanske svullnad ger liknande symptom. Orsaken till besvären har dock aldrig egentligen undersökts.

Nipprig som man lätt blir när man har cancer är jag naturligtvis rädd för att det ska vara någon tumör som inte är bc-relaterad och därmed kanske inte har påverkats av behandlingen. Det är säkert helt irrationellt att tänka så, men jag kommer säkert att tänka så många gången under de närmaste åren (om jag får leva, som jag alltid i hemlighet lägger till i mitt huvud).

Läste någonstans att de ställen i kroppen som vanligast drabbas av bc-metastaser är lungor, lever, skelett och hjärna, där spridning till hjärnan kommer sist. Det faktum att jag kanske har små-små metastaser i lungan och bäckenet finns alltid i bakhuvudet, även om jag försöker att inte låtsas om det. Provsvar från senaste datortomografin har jag inte fått ännu, och tvivlar på att jag får höra något innan operationen.

Nu har jag svamlat tillräckligt för idag, dags att fixa lite käk.

Inför datortomografin krävdes det även den här gången att olika sköterskor för att få dit möjängen som kontrastmedlet ska sprutas in genom. Efter två misslyckade stick på handen och handleden fick den mest erfarna av sköterskorna dit den i höger armveck. Så himla skönt eftersom det då inte känns när kontrastmedlet rinner in i venen. På handens ovansida hade varit näst intill outhärdligt!

Efter sejouren i den iskalla röntgenkällaren hade jag 3,5 timmar att vänta innan besöket hos kirurgen. Åt lunch i Västermalmsgallerian, promenerade runt lite men kom fram till att det var för varmt. Åkte då till Gallerian och åt yoghurtglass (sockerfri) med hallon, spanade i några butiker, och sedan tillbaka till S:t Görans igen.

Operationsdatum blir 6 juli, alltså om tolv dagar från idag. Kirurgen jag träffade var en ganska ung tjej, några år yngre än jag. Hon var väldigt trevlig och gav ett lugnt och kompetent intryck, men det blir inte hon som opererar mig utan en annan kvinnlig kirurg som jag ännu inte har träffat. Den information jag fick om operationen tyckte jag var bra, och det känns inte så dramatiskt. Hela bröstet och en del lymfkörtlar plockas bort, och det blir inte direkt rekonstruktion. Vårtgården plockas alltid bort när man tar hela bröstet, och lymfkörtlarna plockas bort via samma snitt, dvs de skär inte också i armhålan.

Direkt rekonstruktion hade jag teoretiskt kunnat göra, men för min del finns det två skäl till att inte göra det. För det första opereraras jag i semestertider, och plastikkirurgen finns inte tillgänglig förrän två veckor efter min operation. Man vill inte gärna skjuta på operationen eftersom det då går för lång tid efter avslutad medicinering, med risk för att tumören börjar växa igen. Det andra skälet till att vänta med rekonstruktionen är att strålningen gör att den inopererade protesen ofta delvis förstörs så att man måste göra om rekonstruktionen. Därmed innebär direkt rekonstruktion inte att man slipper en operation till. Så det får bli en extern protes tills vidare med tillhörande special-bh.

Jag har inte fått exakta tider för allt ännu, men på operationsdagen antar jag att jag ska infinna mig på S:t Görans tidigt på morgonen, och jag får åka hem redan vid lunch dagen efter om inget oförutsätt inträffar. Förhoppningsvis kan dränageslangen dras redan innan jag åker hem. Förbandet kommer att sitta tejpat på huden ganska länge. Jag sa till om att jag har haft problem med att vanlig tejp som de använder ger mig utslag redan efter några timmar, hoppas att de kan hitta ett snällare alternativ.

Under nästa vecka blir det ett möte med narkosläkare, kallelse kommer i brevlådan. Det blir också lite fler blodprover då. Fram till opertionen ska jag själv nu fokusera på att hålla mig frisk!

När jag satt i väntrummet på bröstmottagningen kom en syster fram till mig som jag träffade de första gångerna jag var på Bröstcentrum på Drottninggatan. Hon kände igen mig trots peruken nu fem månader senare (peruken är inte så lik mitt eget hår). Jag antar att jag då nämde att jag hade börjat blogga, hon berättade nämligen att hon hade varit in och kikat lite på min blogg. Kul!

Dags att gå och sova nu. Har varit ganska trött idag, det har varit varmt. Kanske är jag också lite anemisk, det finns ju en risk.

Angående ‘prickarna’ på lunga och bäcken så får vi se efter röntgen och CT om två veckor hur det ser ut. Om de fortfarande är helt oförändrade så är det troligast att det rör sig om något godartat och inte metastaser. Har någon av prickarna helt försvunnit så var det kanske en metastas men den kommer då inte att behandlas eftersom den ju är borta, dock övervakas framöver. Bara om någon av prickarna finns kvar men uppenbart har förändrats blir det aktuellt med strålning på den.

Och, en liten men ack så god nyhet, min blodvärden såg bra ut! Med andra ord ingen blodtransfusion denna gång.

I övermorgon (torsdag) har de kirurgkonferens på St. Görans och då ska mitt operationsdatum fastställas. Med lite tur vet jag det således på fredag. Då ska jag också boka tid för återbesök hos läkaren på Radiumhemmet, 3-4 veckor efter operationen.

I augusti är det dags att starta nästa fas i behandlingen, nämligen:

• Strålning (av armhålan) 25 gånger (varje vardag i 5 veckor)
  Fördelar: dödar cancerceller och minskar risken för återfall
  Nackdelar: tar tid, huden blir känslig där strålningen träffar och det blir synliga prickar, sol ska undvikas på strålat område
• Herceptin (via infusion, dvs dropp) var 3:e vecka i alla fall ett år
  Fördelar: dödar cancerceller och minskar risken för återfall
  Nackdelar: tar tid, ovanlig men allvarlig biverkning är påverkan av hjärtat
• Anti-östrogen (tabletter) i 5 år
  Fördelar: minskar risken för återfall, man måste inte till läkare eller vårdcentral för att få denna behandling
  Nackdelar: man hamnar typ i klimakteriet och blir tant i förtid

Men det är ändå skönt att cytostatikabehandlingen är slut så att jag slipper de jobbiga, men tack och lov inte långvariga, biverkningarna som gör att jag inte kan leva ett helt normalt liv. Och så börjar håret komma tillbaka då, sakta men ganska säkert. Inte för att jag egentligen är helt utan hår på huvudet, det har kommit en hel del fjun sedan jag verkligen tappade håret under första cykeln. Fjunen ramlar tydligen inte av på samma sätt. Ögonfransar och ögonbryn vill jag också ha tillbaka nu, det är ganska glest där runt ögonen. Jag kände mitt rätt fånig när jag skulle ta på mascara imorse. Inte mycket att måla på, i synnerhet inte runt höger öga, vänster öga har faktiskt lite fler fransar (än så länge).

När jag lämnade blodprov på labbet på Radiumhemmet nämnde jag att det senaste gången blev ett mörkrött eksem där klistret från tejpen hade suttit. Sköterskan satte nu istället en gasbinda över kompressen och tejpade på den istället för på huden. Om jag också tar det lugnt med solen och smörjer in ordentligt med mjukgörande lotion ska det nog gå bättre. Det gäller också kinder och undersidan av armarna.

Frågade också om blodprovet som försvann förra gången. Troligast är att det hade fastnat i rörposten. Rörposten! Jag blir lika fascinerad varje gång jag inser att rörpost fortfarande används. Det är väl inte så gammalmodigt som det låter. De håller på och renoverar en del på Radiumhemmet just nu, jag blir ganska lack om det var p.g.a. något slarv av byggnadsarbetarna som jag satt tre timmar och väntade i en obekväm fåtölj, men det lär jag aldrig få veta.

Samma tjej (inte min tidigare kollega) har nu skrivit ett inlägg om sin bröstoperation, låter inte så farligt tycker jag. Tidigare kollegan sa också att hon inte hade ont så länge efter att ha tagit bort bröst och lymfkörtlar, däremot hade hon mer ont efter rekonstruktionskirurgin som hon gjorde några år senare.

Jag antar att s.k. direkt rekonstruktion inte blir aktuell för mig, det försvårar undersökning och jag ska ju fortsätta medicinering och säkerligen genomgå uppföljningsundersökningar efter operationen. Så det får bli protes och dyr special-bh med ficka för protesen för min del. Ska man ha bikini behöver man också en specialvariant med ficka, likaså sport-bh.

Hoppas att modet inte sviker mig när jag ska börja träna på gymet igen och ska byta om och duscha tillsammans med alla små tonåringar. Fast jag kan ju alltid bli en sån som bara tar på mig en jacka och åker hem och duschar…

Det blir nog inte att jag åker till stan något den här veckan, verkar inte som om jag kan lämna Bjarne ensam med Wilma så länge, hon är inne i en period där hon tidvis är ganska besvärlig, och då blir det svårt för Bjarne att jobba om jag inte kan se efter Wilma och sysselsätta henne. Jag är borta tillräckligt i nästa vecka med läkarbesök och behandling. Kanske kan jag stjäla till mig några timmar på stan efter läkarbesöket…bara jag inte behöver transfusion igen och de tappar bort mitt blodprov igen. Funderar också på att åka hem själv efter behandlingen, jag har ju mått bra varje gång så slipper Bjarne lägga en massa timmar på det.

• Hettande hudrodnad på några ställen där jag har haft tejp över kompress (bl.a. armvecket), där jag är extra torr (armarnas insida närmast armhålan) samt på kinderna som har varit utsatta för sol men också haft hög SPF
• Huvudvärk

Hoppas att biverkningarna börjar avta nu, det har de gjort hittills efter första veckan. Har faktiskt inte drabbats av lika tydliga smakförändringar den här cykeln (ännu alltså…). Alltid något.

Läste lite om bröstoperation på en annan ung bröstcancertjejs blogg idag, hon opererades igår och har skrivit en del om den information hon fick inför operationen: Jag är inte bara mamma – jag har bröstcancer också!

Steg på vågen idag och ser att jag har gått ner 2 kilon sedan jag vägde mig senast, vilket var 1-2 veckor sedan. Det börjar märkas på kläderna också. Tror inte att det har något med cytostatikan att göra, en till två rejäla promenader per dag (det är väl därför man har hund?) samt nyttigare kost sätter sina spår, sakta men säkert.

Jag fick en bok av min syster, Maten som skyddar mot cancer av Kerstin Hultén, och håller på att lägga om min kost och min livsstil i stort för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för att bli frisk och sedan förbli frisk. Lagade en läcker linssoppa igår som räckte till två middagar. Ska lära mig en massa nya läckra recept, tänkte jag.

Det var mer eller mindre en heldagsaktivitet. Jag skulle vara på Nacka Närsjukhus kl 11.00. Bjarne följde med och hade dator och bok för att sysselsätta sig. Först fick jag byta om i ett omklädningsrum men låsbara skåp och dra på sig en överdimensionerad nattskjorta, lika stor blå rock samt grå tubsockar. Därefter fick jag gå in i en sal med ett antal sängar (gula skynken emellan) och lägga mig. Pratade med narkosläkaren, och en manlig sjukskötare (som påminde om Jean Reno)  satte en nål i armen för dropp och antibiotika (ett tag hade jag nål i båda armvecken, vänster ven hade varit bäst men den dög inte). Därefter bläddrade jag i tidningar fram till 14-tiden då det äntligen var min tur.

Själva operationssalen var bara runt hörnet. De började med att skjuta iväg mig liggandes i sängen, men jag behövde gå på toaletten först (några timmars dropp…) och då gick det bra att gå själv in i operationssalen. Det är väl bara bekvämt att skjutsa omkring patienterna i sängarna när sängarna ändå ska med. Operationen gjordes med lokalbedövning och tog kanske sammanlagt 40 minuter. Jag fick också lugnande, men kände mig helt klar i huvudet hela tiden. Pratade med narkosläkaren medan kirurgen och en syster gjorde sitt bakom ett blått skynke. Jag kände ju att de rörde vid mig, men inte mer än så.

Efteråt låg jag inte ens en timme på salen igen. Fick en kopp läskigt kaffe och ett par limpskivor med ost. Ingen höjdare men jag var rätt så hungrig. Sedan frågade jag hur länge jag skulle ligga kvar eftersom Bjarne behövde få veta. Jean Reno meddelade att jag fick gå när jag själv ville, och vid 15.30-tiden var jag därifrån. Bedövningen satt fortfarande i, men jag kände att jag var ganska stel av svullnaden. Det jag inte visste i förväg var att de också behöver göra ett snitt på halsen för att föra in själva katetern (slangen), och nu kan jag ännu inte sträcka ut halsen fullt vilket är obehagligt. Själva venporten (kallas även port-a-cath) har en diameter ungefär som en enkrona. Den placerades inte lika långt ut mot axeln som jag trodde, det blir kanske inte lika obekvämt som jag befarade. Men det dröjer nog ett tag innan jag bär halsband igen!

I omklädningsrummet träffade jag på en annan kvinna, äldre än jag (50+), med operationsärr på samma ställen på kroppen. Hon ska också påbörja cancerbehandling på Radiumhemmet till veckan. Kanske vi syns där…

När jag kom hem började bedövningen successivt släppa och jag kände mig riktigt stel och orörlig kring nacke och axlar. Kan inte heller lyfta höger arm så högt, och plötsliga rörelser med huvudet är inte att rekommendera. Det började också värka ganska tydligt kring det större snittet (alltså inte på halsen), tog Alvedon innan läggdags. Satte mig så bekvämt det gick i soffan och såg två filmer i streck, samt pratade med både mamma och syrran i telefon. Bjarne fick fixa middag. Att klä av mig och sedan lägga mig ner i sängen gick knappt utan hjälp. Jag sov förvånansvärt bra med tanke på att jag bara kunde ligga på rygg. Nu imorse var jag dock riktigt öm i ryggen eftersom jag legat helt stilla.

Idag känns det bättre, men långt ifrån bra ännu. Behövde hjälp att resa mig ur sängen, men därefter har jag klarat mig bra. Jag kan duscha eftersom båda ärren är övertäckta med genomskinlig tejp som ska sitta kvar tills stygnen tas bort (c:a en vecka). Önskade dock att jag redan hade klippt håret kort eftersom det var ganska svårt att göra mig presentabel i håret utan att kunna lyfta höger arm ordentligt, men det gick till slut. Tills nu har vänster sida varit den ”dåliga” eftersom det är där jag har brösttumören och lymkörtlarna.

Nu ska vi dra iväg till Karolinska om en halvtimme. Det blir datortomografi igen (inte vanlig röntgen som forskningssköterskan sa), och kanske punktion beroende på vad de ser på bilderna. Undrar om de kan ge kontrastvätskan via venporten idag? Mina armveck ser ut som nåldynor, lycka till med att sätta en nål där idag med tanke på hur det gick sist…