Tema hår
Nu är det dag 5 i första FEC-cykeln, och jag mår fortfarande bättre än jag hade väntat mig. Har väl inte haft någon ordentlig känning av illamående, men tog ändå en utifall-att-tablett innan jag gick till sängs igår. Blir lätt nervös att jag ska må illa nu. Det jag främst drabbas av är gaser i magen, som när de rör sig kan de i vissa lägen ge upphov till lite lätt illamående, som snabbt går över. Och idag är första dagen utan förebyggande medicin, bara det är lite nervöst…
I eftermiddag är det äntligen dags för perukprovning. Mamma ska följa med som smakråd (hon är ju pensionär och har tid), det är ju ett viktigt val… och så kanske vi tar och tittar lite på sjalar på stan. Det är jättetrist att behöva tappa håret, men det finns trots allt ett par uppenbara fördelar:
- Det går mycket fortare att duscha!
- Benen och armhålorna behöver inte rakas på hela sommaren!
Alltid något.
Jag måste öva lite mer på att knyta sjal på huvudet, och hitta en stil som passar mig. De flesta tips som jag har hittat handlar om att knyta turban-liknande anordningar, och det är liksom inte jag! Det måste vara lite tuffare, eller gulligare. Turban tycker jag blir alltför elegant, passar kanske när man är finklädd men dåligt till vardags till jeans (i mina ögon, smaken är olika). Ska också göra lite fler stora örhängen, det piffar till en sjal ganske rejält. Brukar annars inte ha stora örhängen så ofta eftersom jag har mycket volym på håret, och stora örhängen syns inte så bra då.
Sov äntligen lite bättre och längre i natt. Var jättetrött och gick och la mig strax efter 21 igår. Bjarne har blivit förkyld så han la sig också tidigt. Natten till igår blev däremot min nattsömn fragmentarisk, vaknade gång på gång och undrar hur mycket djupsömn jag egentligen hann med. Har börjat kunna ligga lite på höger sida, men venporten gör sig påmind om jag vrider mig för långt åt höger (svider till eller skaver lite). Hoppas att det bli bättre snart, jag får så ont i ryggen!
Nu måste jag i alla fall ta och duscha och göra mig iordning. Ska titta in på jobbet innan jag träffar mamma, sjukintyget ska lämnas in (och tas kopia på), och så vill jag hälsa på en del kollegor. Hoppas verkligen att illamåendet håller sig borta idag, bussresan in till stan är c:a 40 minuter, och lika långt hem igen. Kanske ska ta med mig en påse utifall att det värsta skulle inträffa, så kanske jag oroar mig mindre.
Rapport från perukprovningen kommer senare 
So far, bättre än väntat
Drygt ett dygn har nu gått sedan jag fick min första cytostatikabehandling på Radiumhemmet, avdelning P53. Jag tänkte idag berätta först om behandlingen, och sedan hur jag hittills känner mig efter behandlingen.
Hur behandlingen gick till
Jag kom lite tidigt till Radiumhemmet eftersom det är sportlov och bussturen gick fortare än väntat. Hade åkt dit själv, och satt i väntrummet och bläddrade i den enda tidningen som stod i tidningsstället, ett nummer av Res. När jag läste att valutan i Spanien är Pesetas insåg jag att denna enda tidning dessutom var riktigt gammal (från 2000)! Det satt också ett par i min ålder i väntrummet, hon hette också Maria och skulle få sin första behandling. Tyvärr visade det sig att hon var förkyld (hon hade tydligen dagisbarn) och kunde därför inte påbörja behandlingen ännu. Kan jag inte ens få lite Herceptin?? hörde jag henne säga. Hon lät ordentligt besviken!
Vid 10-tiden var det min tur. Eftersom det var första gången för mig fick jag ett eget rum med en säng, några fåtöljer och ett badrum. Min behandlingssköterska heter Lillemor, och är precis som alla andra jag har träffat hittills jättetrevlig och lätt att prata med. Hon började med att plocka bort den nu rätt smutsiga tejpen som satt över ärret för venport-dosan, och tvättade rent efter klistret. Därefter satte hon nålen i dosan, kopplade droppanordningen, och spolade rent med koksaltlösning. Sedan fick jag förebyggande medicinering mot illamående via spruta i droppanordningen. Dags för själva cytostatikan!
Jag fick också veta att den behandling jag nu får helt enkelt är standardbehandlingen, det är inget speciellt upplägg p.g.a. pricken på lungan. Den behandling jag får de första tre cyklerna heter FEC, och i den ingår tre olika cytostatikapreparat: Fluorouracil, Epirubicin och Cyklofosfamid. De tre preparaten får man också i denna ordning. F är bara en injektion (dvs. spruta) som går fort att ge, E och C ges via infusion (dvs. dropp) och tar en timme vardera. Preparatet E innehåller rött färgämne (jag lyckades inte få reda på varför), därför kissar man rött ett dygn efter behandlingen. Den förebyggande medicineringen innehåller kortison, vilket gör att man blir rejält pigg, eller rent av speedad. Jag blev väldigt pratglad.
Under de två timmarna som jag halvlåg med dropp hann jag inte ägna mig så mycket åt läsning och Sudoku som jag hade laddat upp med. Först kom Gittan, den forskningssköterska som jag hittills har haft kontakt med. Vi satt och pratade om ditt och datt i en halvtimme. Det blev lite snopet, tyckte hon, att jag inte kunde delta i studien. När det var en timme kvar dök min mamma upp, hon skulle köra mig hem och hade sett till att ha god marginal. Så då satt vi och pratade i en timme. Sen var det klart. Behandlingssköterskan Lillemor plockade bort droppet och tog sedan också bort tejpen från ärret på halsen. Jaaa, nu har jag full rörelsefrihet igen!!
Jag fick tips av Lillemor på vad man kan göra om man känner sig bara sådär lite illamående: ät något salt (chips, salta pinnar, saltgurka el.dyl.) eller lite mörk choklad.
Det enda jag egentligen kände efter behandlingen var lite darrighet i benen, vilket delvis kan bero på att jag hade sovit max tre timmar natten innan (jag var verkligen jättespänd). Vi kom iväg vid halv två-tiden och stannade till och handlade på vägen hem. Köpte bl.a. mörk choklad och cornichons. Inte minsta tecken på illamående. Verkligen skönt!
Hur jag mår
Under eftermiddagen och kvällen igår kunde jag äta normalt. Kände mig bara vid några tillfällen pyttelite illamående, men en cornichon hjälpte 
. Efter middagen (bulgur- och bönsallad med tonfisk) kände jag att jag började bli lite mer illamående, men då tog jag ett utifall-att-piller och sedan var det bra. Drack dock te istället för kaffe, jag brukar tycka att te känns bra om man känner sig lite ‘quesy’. De pillerna blir man lite torr i munnen av, märkte jag. Sen var det lite svårt att koppla av när jag skulle somna (kortisonet, gissar jag), men jag låg inte vaken så länge. Sov väl i alla fall fem timmar, får duga. Har haft en tendens den senaste tiden att vakna vid 6-tiden på morgonen, men det blir väl ändring när tröttheten snart sätter in.
Idag har jag hittills inte alls känt av något illamående, och klockan är nu 17.30. Är lite förstoppad (biverkning av kortisonpreparatet), får ta lite fler av de laxerande dropparna ikväll. Är också fortfarande ganska speedad. Tog en skön promenad med mamma i förmiddags, sedan satt vi och löste korsord vid köksbordet. Jag har snart vant mig den här avslappnade livsstilen…tills Wilma flyttar in alltså! Det ska bli teriyakimarinerad lax till middag. Jag ska se hur det fungerar att dricka i alla fall ett halvt glas vitt vin.
Kontaktsköterskan ringde mig tidigare idag för att höra hur det gick igår och hur jag mår. Det kändes sympatiskt. Jag fick också ett krya på dig-kort från en av mina supertrevliga kunder (tack Åsa, Sara och Anita!).
Nu blir det spännande att se hur det fungerar med illamående under morgondagen när jag inte längre tar den förebyggande medicinen, utan bara har utifall-att-piller att ta till. Att jag aldrig blir åksjuk är positivt, eftersom risken att bli illamående i det här sammanhanget då är mindre.
Det här inlägget har tagit några timmar att skriva, jag har avverkat ett antal telefonsamtal och skrickat några mejl under tiden…speedad eller??
