Fick Herceptin idag. Det är egentligen en ganska avkopplande aktivitet. Den här gången och förra har jag haft med mig min stickning (har en sjal i mohair på gång). Hinner inte sticka så mycket hemma, men under behandlingen får jag vara i fred och kan sticka fokuserat. Ingen hyperaktiv Wilma.

Igår morse tog jag influensavaccinet (nya influensan), även detta på Radiumhemmet. Det enda jag har märkt hittills förutom trötthet (vilket inte behöver ha att göra med vaccinet) är att det var ömt på överarmen ett tag. Bättre nu. Efter att ha tagit så många blodprov kändes sticket vid vaccinationen knappt alls.

Håller just nu på och synkar över mer eller mindre alla mina CD-skivor till min iPod nano. Det får plats en hel del i den söta lilla prylen… Det är skönt att lyssna på musik när jag sitter på motorvägsbussen till och från jobbet. Eftersom jag ofta är trött blir det inte att jag orkar läsa lika ofta nu som förut, utan blundar till musiken i mina lurar.

På bilden, tagen för ett par timmar sedan, syns det hyfsat hur mycket mitt hår, ögonbryn och ögonfransar har hunnit växa. Det har nu gått drygt en vecka sedan sista strålbehandlingen. Jag har blivit lite rödare på det strålade området under den gångna veckan, men inte direkt så att jag besväras av det. Det känns som en lätt solbränna bara. Igår besökte jag Amoena och köpte en svart protes-bh. Valde en med smala axelband, blir nättare så. Många protes-bh har breda axelband för att avlasta axlarna eftersom protesen kan upplevas som tung. Jag har inte precis det problemet. Den bh jag köpte har AA-kupa. Jag visste inte ens att det fanns något mindre än A…

Wilma löper som bekant, sjätte dagen idag. Hon har varit rejält trött idag, har inte orkat leka så långa stunder. Efter att vi hade ätit middag skulle hon upp i famnen och det blev ett rejält pusskalas. Bjarne ryckte fram kameran och fick några gulliga bilder.

En annan positiv sak är att jag inte har blivit särskilt öm på det strålade området. Jag har inga problem med att använda BH och protes. Det har de senaste dagarna börjat sticka en aning i huden, som en mycket lätt solbränna. Inte mer än så. Huden är också lätt rosa. Nu får jag äntligen tvätta bort det lila vertikala strecket. Fabulous! Jag kan också gå och prova ut en till BH, skulle verkligen behöva en svart!

Håret växer, men ännu är det så kort att det inte har en egen form. Jag längtar nu efter att det blir så långt att jag kan dra fingrarna genom det. Apropå hår så har jag blivit lite luden i ansiktet (kinder och haka), jag tror att det är en biverkning från anti-östrogenet. Bara det inte blir mer än det är nu så är det inte besvärande.

Har inte fått några besvär av strålbehandlingen ännu, men det dröjer väl inte länge innan det blir ömt på huden. Idag var det ingen kö till ”mitt” behandlingsrum, så det gick löjligt fort. Jag hade sett till att ha marginal eftersom jag också skulle på Herceptinbehandling. Istället satt jag en bra stund ute i solen och läste mellan de två behandlingarna. Denna första september var ordentligt varm!

Fick väga mig igen igår, Apoteket behöver aktuell vikt när de ska förbereda Herceptinkurerna. Jag hade gått ner ytterligare ett drygt kilo sedan sist, vilket var tre veckor sedan. Det märks på kläderna, ett par jeans jag köpte i våras sitter löst. Men jag kan nu äntligen ha en del andra plagg som har varit i tajtaste laget under några år! Vilken tur att jag inte har gjort mig av med mina gamla jeans…

Håret växer, men jag tycker att det går trögt. Det är i alla fall såpass långt att jag kan bli rufsig i håret. Yes! Men att kamma håret känns fortfarande lite larvigt. Jag plattar till det blöta håret med handduken eller händerna så ligger det på plats. Ögonfransarna har aldrig varit så täta som de är nu. Ögonbrynen är tyvärr inte så snygga, glesa och buskiga på samma gång. Peruken är tvättad och undanlagd. Ska nog skänka den till behövande i Baltikum eller Sydamerika eller vilka det nu var som perukdamen berättade om.

Så till bloggens nya namn. Har inte bestämt mig ännu, men här är några idéer:

• Wilma och jag
• Mitt liv med en parson
• Radhusliv med en terrier
• Curlygirl bloggar
• Jag heter Maria

Svullnaden efter bröstoperationen har ännu inte helt lagt sig, men nästan. Hur som helst har jag fortfarande bara mjukisprotesen och vanlig BH, vilket starkt begränsar vad jag kan ha på mig. Med hjälp av en mjukisprotes uppnår man inte precis symmetri.

Tänker inte längre använda peruken. Den är vaaaaaaarm, som en björnskinnsmössa mitt i sommarvärmen. Håret, som växer så det knakar, gör att det kliar och blir om möjligt ännu varmare. Men jag ser fortfarande lite halvkal ut på huvudet, de mörka hårstråna står i skarp kontrast mot hårbotten. Det får bli keps till och från jobbet, och barhuvad på kontoret. Kollegorna får helt enkelt stå ut. De vänjer sig nog snabbt, och mitt hår växer ju konstant.

Nu måste jag gå igenom min jobbdator så att den är uppdaterad och så, och byta skrivbordsbakgrund till en snygg bild på Wilma!

Med hår (år 2004)

Jag är otroligt glad att jag inte är vänsterhänt, eller att det var höger bröst som drabbats. Då skulle jag vara ganska handikappad just nu! På grund av svullnaden kan jag inte lyfta vänster arm särskilt högt, det är precis så att jag kan nå upp till ansiktet om jag böjer ner huvudet. Jag kan inte heller lyfta särskilt tungt med den, eller hålla emot något. Att öppna fönster (moderna fönster från 2000-talet), vilket är en nödvändighet i värmen, är inte helt enkelt med enhandsgrepp. Tacka vet jag gammaldags fönster!

Håret växer, sakta men säkert. Ännu är det väl mer fjun än hår, men det börjar bli långa fjun, och fler. Jag längtar tills jag efter en dusch faktiskt torkar håret, inte bara torkar huvudet. Det är skillnad! Ögonfransarna och ögonbrynen är inte så snabba. Jag avvaktar med att börja använda kontaktlinser igen tills det finns mer hår runt ögonen. Ögonfransarna behövs för att skydda ögonen mot skräp, och ansiktet ser just nu lite väl naket ut utan mina mörka glasögonbågar.

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg fick jag efter den här Taxotere-kuren hudutslag på utsidan av överarmarna, värst på vänster arm. Gissar att det finns en koppling till att min cancer är på vänster sida, medicinen är väl mest ”aktiv” där det finns något att bekämpa. Nu har utslaget börjat försvinna vilket innebär att huden torkar ut som när man har bränt sig i solen och jag har börjat fjälla på en yta stor som en handflata (liten kvinnlig sådan).

Nu har jag inte så mycket biverkningar längre. Smaksinnet är som det ska, testade en glass idag (ett litet undantag från inget-socker-regeln) och den smakade bra. Jag har haft ganska mycket tinnitus den här gången, men som onkologen sa så är det nog delvis psykiskt kopplat. Och jag är väl mer nervös inför kirurgin än jag är medveten om. Såg att det snart är dags att både raka mig under armarna och raka benen! Synd, på sätt och vis, det har varit superbekvämt att slippa just det håret. På huvudet bör väl fjunen så sakta börja förvandlas till riktigt hår med start om en dryg vecka. Spännande, faktiskt! Fast jag är helt inställd på att håret kommer att se ut som f_n ett tag…

Imorgon är det så dags att träffa kirurgen. Dagen börjar dock med en tidig mammografitid, och jag måste kliva upp vid femtiden för att hinna eftersom jag har en bit in till stan. Därefter blir det lungröntgen och datortomografi. Ska trycka hårt på att jag är svårstucken så att det inte blir som sist: två olika sköterskor misslyckades med att sätta grejen för kontrastvätskan i armen, så jag fick vänta på att en narkosläkare fixade det hela. Hoppas också att de lyckas sticka i armvecket istället för på handleden, det var allt annat än skönt när kontrastvätskan sprutades in i den tunna lilla venen på handleden!

Sista valpkursen i förmiddags. Vi jobbade vidare med tyst inkallning och gå fint i koppel. Wilma var jätteduktig, självklart (tycker husse och matte). Nu blir det till att öva massor hemma. Jag kan väl inte påstå att gå fint i koppel funkar så bra i vardagen ännu. Som den överenergiska lilla terrier hon är antingen studsar hon eller drar som attan i kopplet. Går vi i skogen får hon däremot gå lös med långlina sedan hon lärde sig ”hit” (funkar jättebra) och ”stanna” (funkar hyfsat).

Angående ‘prickarna’ på lunga och bäcken så får vi se efter röntgen och CT om två veckor hur det ser ut. Om de fortfarande är helt oförändrade så är det troligast att det rör sig om något godartat och inte metastaser. Har någon av prickarna helt försvunnit så var det kanske en metastas men den kommer då inte att behandlas eftersom den ju är borta, dock övervakas framöver. Bara om någon av prickarna finns kvar men uppenbart har förändrats blir det aktuellt med strålning på den.

Och, en liten men ack så god nyhet, min blodvärden såg bra ut! Med andra ord ingen blodtransfusion denna gång.

I övermorgon (torsdag) har de kirurgkonferens på St. Görans och då ska mitt operationsdatum fastställas. Med lite tur vet jag det således på fredag. Då ska jag också boka tid för återbesök hos läkaren på Radiumhemmet, 3-4 veckor efter operationen.

I augusti är det dags att starta nästa fas i behandlingen, nämligen:

• Strålning (av armhålan) 25 gånger (varje vardag i 5 veckor)
  Fördelar: dödar cancerceller och minskar risken för återfall
  Nackdelar: tar tid, huden blir känslig där strålningen träffar och det blir synliga prickar, sol ska undvikas på strålat område
• Herceptin (via infusion, dvs dropp) var 3:e vecka i alla fall ett år
  Fördelar: dödar cancerceller och minskar risken för återfall
  Nackdelar: tar tid, ovanlig men allvarlig biverkning är påverkan av hjärtat
• Anti-östrogen (tabletter) i 5 år
  Fördelar: minskar risken för återfall, man måste inte till läkare eller vårdcentral för att få denna behandling
  Nackdelar: man hamnar typ i klimakteriet och blir tant i förtid

Men det är ändå skönt att cytostatikabehandlingen är slut så att jag slipper de jobbiga, men tack och lov inte långvariga, biverkningarna som gör att jag inte kan leva ett helt normalt liv. Och så börjar håret komma tillbaka då, sakta men ganska säkert. Inte för att jag egentligen är helt utan hår på huvudet, det har kommit en hel del fjun sedan jag verkligen tappade håret under första cykeln. Fjunen ramlar tydligen inte av på samma sätt. Ögonfransar och ögonbryn vill jag också ha tillbaka nu, det är ganska glest där runt ögonen. Jag kände mitt rätt fånig när jag skulle ta på mascara imorse. Inte mycket att måla på, i synnerhet inte runt höger öga, vänster öga har faktiskt lite fler fransar (än så länge).

När jag lämnade blodprov på labbet på Radiumhemmet nämnde jag att det senaste gången blev ett mörkrött eksem där klistret från tejpen hade suttit. Sköterskan satte nu istället en gasbinda över kompressen och tejpade på den istället för på huden. Om jag också tar det lugnt med solen och smörjer in ordentligt med mjukgörande lotion ska det nog gå bättre. Det gäller också kinder och undersidan av armarna.

Frågade också om blodprovet som försvann förra gången. Troligast är att det hade fastnat i rörposten. Rörposten! Jag blir lika fascinerad varje gång jag inser att rörpost fortfarande används. Det är väl inte så gammalmodigt som det låter. De håller på och renoverar en del på Radiumhemmet just nu, jag blir ganska lack om det var p.g.a. något slarv av byggnadsarbetarna som jag satt tre timmar och väntade i en obekväm fåtölj, men det lär jag aldrig få veta.

Ordinarie behandlingsköterska var upptagen på annat håll så en trevlig japansk (tror jag) tjej tar hand om mig idag. Herceptin-infusionen ges idag på 90 minuter eftersom det är första gången, men följande gånger blir det nog på 30 minuter. Hittills har det gått en halvtimme, och klockan är halv elva. Det blev lite försenat därför att de (apoteket?) inte hade blandat min medicin i tid. Efter att infusionen är klar ligger jag kvar här i 4 timmar, och får sedan åka hem om jag inte har drabbats att mycket feber och andra influensaliknande symptom. Om jag får feber ger de mig mer Alvedon helt enkelt. Jag har redan tagit Alvedon och allergimedicin i förebyggande syfte, samt börjat ladda med kortison (Betapred) inför mogondagens Taxotere-infusion.
 
Skriver lite mer om en stund. Nu ska jag hacka lite HTML och CSS…

Mobilen ringde nyss, det var en rekryterare som ha varit i kontakt med mig tidigare. Det var lätt att bli av med honom när jag förklarade att jag har bröstcancer och är sjukskriven ett tag till.

Klockan är elva, jag tar mig ett äpple. Bara en halvtimme kvar av infusionen. Snart behöver jag sladd till datorn, batteriet är inte så värst bra längre.

Sådäja. Infusionen är klar och en syster har kopplat loss droppslangen så att jag kan röra mig fritt. Nålen får dock sitta kvar tills jag ska gå hem, bara utifall att. Nu har jag pluggat in datorn i väggen, dragit fram sängbordet, rest ”ryggstödet”, och packat upp matsäcken. Ska sitta här några timmar och utnyttja möjligheten att kunna koncentrera mig utan en (förvisso helt undebar men ändå) valp som vill ha kärlek, godis, leka, bita i fötter eller gå ut.

…kodar…dricker kaffe…kodar lite mer…

Nu är det bara en dryg timme kvar. Idag ligger jag i ett rum med två sängar, den andra av mina hittills två rumskamrater blev nyss klar och åkte hem. Idel äldre damer i mammas ålder. Jag känner mig så väldigt ung när jag är här på Radiumhemmet. Igår när jag var här på läkarbesök såg jag i alla fall en tjej ur min generation med misstänkt peruk på huvudet. Typiska kännetecken på att någon har peruk:

• Man ser inget hårfäste någonstans
• Frisyren är lite för perfekt och lite för blank (gäller främst syntetperuk)
• Är frisyren halvlång eller lång kompletteras den gärna med diadem, hårband, sjal eller mössa som håller ner håret uppe på huvudet

Igår och idag har jag varierat frisyren, med keps på huvudet har jag satt ihop håret i två fräcka tofsar. Helhetsintrycket blir lite mindre perfekt och givetvis tuffare. Förresten, är ‘tuff’ ett gammaldags ord nu? Jag har en känsla av att ingen född på 90-talet eller senare skulle ta det ordet i sin mun. Har jag blivit så gammal att jag talar så att kidsen småler åt mig bakom min rygg?

Tanterna och jag. Nu anlände rumskamrat nummer tre, ännu äldre dam än tidigare. Stackarn har inte fått någon venport ännu. De flesta patienter som rör sig här på dagsvårdsavdelningen verkar ganska pigga, men från och till ser man någon som verkar må riktigt dåligt. Då drabbas jag av lite motstridiga känslor. Jag är glad att jag mår såpass bra i jämförelse, men så tänker jag att det skulle kunna vara jag om jag blev sämre med spridning! Nyss var det en äldre man som skjutsade en yngre kvinna (såg det ut som) i rullstol fram och tillbaka utanför dörren till rummet. Hon såg ganska borta ut. Men man får inte glömma att det finns patienter här som har andra former av cancer än just bröstcancer. Rumskamrat nummer två idag var en dam född på 40-talet med tjocktarmscancer. Betydligt sämre prognos än bröstcancer, och hon hade mått rikigt pyton efter sin första omgång cytostatika. Men hon slipper däremot tappa håret. Alltid något.

Jaha, nu är äldre dam nummer tre också klar. Kanske Herceptin 30 minuter, eller någon annan medicin som går fort. Jag har ungefär en kvart kvar att vänta, sedan är det inte säkert att systern kan komma på minuten för att ta bort nålen. Ingen feberrekation ännu i alla fall. Innan jag åker hem ska jag förbi bröstmottagningen och kolla om de har fått resultat från lungröntgen och datortomografi. Det är lite nervöst naturligtvis. Bäst att vara inställd på det värsta så är chansen stor att jag får gå därifrån med en känsla av lättnad.

Nehej, det blev inget besked angående lungröntgen och datortomografi idag. Bröstmottagningen hade stängt när jag kom dit kvart i fyra. Jag går dit imorgon istället, då är jag färdig med Taxotere redan före kl. 10.

I torsdags hade jag behandlingstid på Radiumhemmet kl 11.15. Jag hade tagit reda på vilken buss jag skulle ta för att komma fram kl 11.00, men bestämde mig sedan för att ta en buss 10 minuter tidigare hemifrån. Resultatet blev dock att jag var framme 25 minuter tidigare, vilket var i tidigaste laget… I väntrummet den här gången var det flera andra personer, och jag var nog den enda som var under 60 år. En av patienterna hade till och med rullator!

Min behandlingssköterska Lillemor var ledig, så en annan som heter Eva tog hand om mig. Hon var också riktigt trevlig och vi pratade en hel del, hon var ganska ny där på avd. P53. Den här gången fick jag dela rum med en annan patient, en kvinna som kanske var 10-15 år äldre än jag. Hon var klar lite före mig och kom då fram och pratade med mig och mamma (som hade kommit då) eftersom hon hade hört vad vi pratat om. Hon hade samma typ av cancer som jag och var en av de första som fick ingå i studien som jag inte kom med i. Nu var hon inne på sin FEC efter operationen. Det hon specifikt kommenterade var tröttheten, att den kan bli värre för varje behandlingscykel, oavsett i vilken ordning man får FEC och Taxotere. Anledningen är att kroppen tar stryk av all cytostatika. Hennes naglar hade också blivit torra och spruckit under Taxotere-behandlingen.

Biverkningarna hittills i cykeln har inte varit så betungande. Ännu mindre tendens till illamående sedan sist, vilket jag antar beror på mindre nervositet och att jag har haft fullt upp med annat. Magen kom igång redan på morgonen dag 2, så jag har kunnat ta det lugnare med laxerdropparna. Har också bara tagit en utifall-att-tablett första kvällen. Sista dan iden här cykeln ska det vara tjejmiddag på jobbet, tror att jag ska passa på att träffa gänget då, men ta det llugnt med vinet!

Nu har jag nått en punkt då jag inte har särskilt mycket hår kvar, peruken ska klippas in först på måndag, och linser funkar inte p.g.a. torra ögon. Jag har således tre olika looks att tillgå:

• Gollum-med-glasögon
• Skurkäring-med-glasögon
• Hollywoodstjärna-med-glasögon (eller vampig sekreterare)

Ett betydligt mer utförligt Wilma-inlägg kommer om en stund, jag ska välja ut bilder och anpassa dem först. Och kanske en filmsnutt på underverket kan vara intressant? Det kan också hända att jag måste gå ut med henne innan jag kan fortsätta.

…ledsen, hinner inte idag. Det är alldeles för full fart på fröken för att jag ska ha tid vid datorn!

Och nu ska jag modeblogga lite… Här är en bild på den scarf  från Esprit som just nu pryder mitt huvud istället för hår. Den är av riktigt tunn bomull och värmer inte i onödan.

Skickade också in blanketter till Försäkringskassan idag. Man skulle bl.a. beskriva sina arbetsuppgifter. Jag blev lite kluven angående hur jag skulle beskriva mina arbetsuppgifter som webbutvecklare. Räcker det med ”jag sitter vid datorn”, eller är de intresserade av att veta vad jag faktiskt gör vid datorn? Antagligen skrev jag mer än nödvändigt (raderna räckte inte till), jag gick in på att jag både pysslar med formgivning och programmering, att det kan bli ganska mycket möten, och att jag som konsult ofta sitter ute hos kunder och inte på eget kontor. Ja ja, vem bryr sig, tänker väl den stackars handläggaren som får försöka läsa det jag lyckades klämma in på de få raderna.

Och så till det husliga. Jag har blivit alldeles förskräckligt huslig på senare tid, kanske för att jag har så mycket ledig tid och har varit pigg mest hela tiden. Igår tog jag tag i att rengöra strykjärnet. Undrar när jag senast gjorde det riktigt ordentligt, om någonsin? Sedan blev det både brödbak (små kuvertbröd) och ‘ordentlig’ matlagning. Jag gjorde en lasagne efter ett Jamie Oliver-recept. Det blev jättegott, men med tanke på att det tog ett par timmar borde jag ha gjort hel istället för halv sats och fryst in!

Idag stod det plantering på schemat. För några veckor sedan klippte jag ner en Mårbacka-pelargon, och satte en massa skott i vatten som nu hade fått rötter. Dessa har jag nu planterat i mindre krukor, och när det har blivit varmare utomhus kommer jag att plantera om dem i stora krukor. Pelargoner är verkligen enkla att föröka. Vidare hade jag ett par bladstjälkar (eller vad man nu ska kalla dem) från en garderobsblomma (Zamioculcas zamiifolia) som gick av på en stor planta förra våren. Jag hade dessa stående i vatten i en vas i några månader, och såg att de började få rötter. I slutet av sommaren satte jag ner dem i jord i en ful kruka. Sedan dessa har de stått och mått bra, men det har inte kommit några nya skott. Idag grävde jag upp dem för att kolla hur rotsystemet såg ut, och titta, stora knölar hade bildats på båda två! Då finns det hopp om att nya skott ska bildas, så jag planterade om stjälkarna i snyggare krukor och låter även det förökningsprojektet rulla vidare.

Det jag har lagt märke till på biverkningsfronten (förutom håravfallet) de senaste dagarna är att jag från och till kan känna mig lite sömning även dagtid, trots att jag har sovit ordentligt. Antar att detta är tröttheten som man inte kan sova bort som jag blivit varnad för. Så värst farligt är det inte, men det är skönt att slå sig ner och vila lite från och till under dagen (men helst inte sova). Eller pyssla. Jag ska försöka mig på lite makramé, det har ju blivit populärt bland modesmycken nu, se t.ex. Hultquist Copenhagen.

Dagar kvar tills Vilda Wilma invaderar: 5

Jag hittade ytterligare en sjal på Åhléns, kvadratisk i bomull med vit botten och mönster i beige, rosa och vinrött. Den blir lagom varma sommardagar eftersom den är både ljus och tunn. Köpte också ett par hårband att använda med peruken i svart och cerise. En snygg t-shirt blev det också från MQ eftersom jag hade en bonuscheck.

När jag gick på stan ringde en syster igen från Radiumhemmet med resultat från blodprovet, eftersom det var det sista av de tre mellanproverna. De vita blodkropparna var nästan uppe på normal nivå, men ett annat värde (kommer inte ihåg namnet eftersom jag inte kände igen ordet) var fortfarande lite lågt, vilket innebär att jag fortfarande är infektionskänslig och ska fortsätta använda sunt förnuft, dvs. undvika hostande och snörvlande människor, tvätta händerna osv. Blodvärdena har troligtvis återhämtat sig i tid för nästa behandling om 6 dagar från idag.

I morse såg jag fortfarande inga tecken på att håret på huvudet hade börjat lossna, men nu på eftermiddagen lossnade det fler än bara ett par hårstrån när jag provade peruken, så det är väl dags. Jag är på dag 16 i första FEC-kuren idag. När håret verkligen börjar ramla av måste jag nog gå omkring med sjal hemma som samlar upp håret när det lossnar, annars kommer det att ligga hår precis överallt! Tack och lov att det är rejält kort…

Jag kanske bakar bröd i helgen istället. Saken är den att jag håller på och läser en bok som heter ”Middag med Mr Latte” av Amanda Hesser. Hon är matskribent och hela boken handlar egentligen om mat, med anekdoter från hennes liv i New York (som alla handlar om matlagning eller restaurangbesök) blandat med en massa läckra recept. Varje gång jag läser blir jag sugen på att antingen laga mat (och då prova något nytt) eller baka. Tur att jag har god aptit.

Var och lämnade tredje blodprovet idag. Bortsett från det kommande håravfallet upplever jag egentligen inga biverkningar nu mer än lite trötthet som dock inte är besvärande. Dagarna spenderar jag ganska mycket framför datorn, eller med att utföra hushållssysslor som den hemmafru jag börjar känna mig som. Tvätta, stryka, vattna blommor, laga mat, osv. Egentligen ganska avkopplande när det är lagom mycket att göra, men inte så värst stimulerande. Men nu är det bara 8 dagar kvar av lugnet! Vilda Wilma kommer väl inte ge mig en lugn stund, he he.

På den kreativa fronten håller jag på och målar en tavla till vardagsrumsväggen. Det är inte fullt så ambitiöst som det låter. Jag har några halvstora ramar som är tänkta att innehålla foton som sitter ovanför soffan, men jag har inte fått ihop tillräckligt många snygga foton så jag målar bilder att ha i ramarna tills vidare. Använder pastellpennor som jag laverar, samt kinesisk tusch. Och jag får väl erkänna att jag målar av snygga bilder som jag har hittat på Etsy.

Dagarna går ganska fort. Jag kliver upp senare än vanligt, och jag behöver inte skynda mig så allt jag gör tar längre tid så dagarna fylls ut snabbt. Nu är det i alla fall kväll, dags att äta lite och slötitta på TV. Bjarne kör spinning så han kommer hem ganska sent.

Har egentligen inte alls störts av några biverkningar idag, men så har jag inte ens varit ut p.g.a. vädret, samt att jag har suttit och jobbat en del. Jag har dock en del besvär i vänster arm (domning/lätt värk i handled och tumme) orsakat av svullnad kring lymfkörtel-tumören som trycker på en nerv i armhålan, och jag inser att min arbetsställning vid datorn inte gör det bättre. Bordet är alldeles för högt, och jag har inget att vila armarna på när jag jobbar. Jag har förutsättningar att göra det bättre, måste bara ta tag i det!

Tog på mig en arbetsuppgift från jobbet idag, att komplettera användardokumentation avseende en kunds webbplats. Jag kommer åt att göra ganska mycket hemifrån eftersom jag har min jobbdator samt kan koppla upp mig mot nätverket via VPN. Har väl i alla fall lagt 4 timmar effektiv tid, ingen anledning att överdriva…

När man går hemma så här har man helt andra förutsättningar att planera maten för dagen. Jag bestämde till exempel i morse att jag ska panera fisk ikväll, och plockade ut fiskfiléer ur frysen i god tid. Det skulle aldrig hända på en vardag annars! Nu kan jag ha maten klar lagom när Bjarne kommer hem efter träningen, tänk vad bortskämd han håller på att bli…

Igår var jag hos frissan, så nu är håret riktigt kort. Det är ganska snyggt, synd att det bara håller en vecka eller så. Men…det är ju bra att veta att det kan se bra ut ganska tidigt när jag börjar få tillbaka håret! Instruktionen jag gav till tjejen som klippte mig var tänk Halle Berry när hennes hår var som kortast. Har nu också kunnat prova peruken lite bättre, och har komit fram till att det blir snyggast att bära den med ett brett hårband som håller tillbaka en del hår från ansiktet och gör att helheten ser mer naturlig ut.

För det mesta är jag ganska pigg, men i natt sov jag ganska dålig p.g.a. mensvärk och ont i vänster arm eftersom jag är lite svullen. Kan vara sista mensen någonsin för mig! Borde sova betydligt bättre nu i natt när jag är så trött. De flesta dagar kliver jag upp rejält pigg vid 7-tiden, men lägger mig gärna en stund efter frukosten. En stund efter att jag har ätit varje måltid blir jag rejält trött, antar att matsmältningen tar en stor andel av den energi jag har i anspråk då. Måste vara duktigare på att vila ordentligt under dagen och inte tro att jag kan köra på i vanligt tempo.

Om jag nu överlag är så här pigg under andra veckan i behandlingscykeln, undrar hur det blir den tredje veckan? Förutom att håret börjar trilla av, känner man av biverkningarna mer eller mindre? Jag är också ganska nyfiken på eventuella skillnader mellan biverkningarna av FEC och Taxotere. Om du läser det här och har erfarenhet av båda, skriv gärna en kommentar och berätta. När jag går över till Taxotere kommer jag dessutom parallellt att börja med Herceptin, som har lite andra typer av biverkingar. Vet ju inte hur jag kommer att reagera på den typen av medicin. Det låter läskigt att hjärtat kan påverkas!