Mitt liv med knähund
Ska försöka enhandsblogga lite igen. Det är inte lätt med en 9 veckor gammal valp som varje vaken minut vill ha en lekkamrat, och resten av tiden (typ 18 timmar per dygn) ska hon prompt sova i knät! Hon lärde sig ruskigt fort att klättra upp i knät, trots att hon fortfarande inte är större än en chihuahua (en vuxen sådan). När hon som nu ligger i knät när jag sitter vid datorn behöver jag hålla i henne med en hand. Tyvärr är det just nu vänster hand som är ledig att skriva med. Knivigt värre…
Idag har vi varit ute en liten stund, Wilma utforskade närområdet ända bortom carportlängan! Igår blåste det däremot kallt, då ville lilla fröken in direkt vi tog ut henne, så det fick bli tidningen istället. Hon är också lite dålig på att äta. Om hon får en foderbit serverad på golvet tar hon den gärna och springer iväg till en trasmatta där det är mysigt att ligga och äta. Men att äta direkt ur matskålen är inte lika kul. Vi ska testa att köpa ett annat foder än det uppfödaren skickade med. Tydligen var det en hit med syster Happy.
Det har nu hunnit bli dag 7 i andra FEC-cykeln. Även den här gången har det hittills varit tuffast dag 5 och 6. Tinnitus och trötthet, samt att jag var trögare i magen än sist vilket ger en form av illamåendekänsla. Det sticker också i slemhinnorna i näsan vilket är obehagligt. Igår la jag mig till och med ner och vilade ett par gånger. Inte så konstigt med tanke på hur intensivt det blir med Wilma. Idag är jag i alla fall piggare. Kände för en stund sedan att det gjode lite ont i bröstet. Undrar om det är tecken på att cytostatikan verkar? Oavsett så tycker jag att det har hänt en hel del redan. Jag har i princip inte alls ont i vänster arm längre. Låg en längre stund på vänster sida i sängen utan problem. Kan också nämna att jag utan problem sover på höger sida, venporten ger inga besvär.
Imorgon är det dags för första blodprovet i den här cykeln. Kanske behöver jag inte tre mellanprov varje cykel, men eftersom mina blodvärden sjönk senare än vanligt sist vill de se om det är likadant nu. Följande cykler kanske det räcker med blodprov när man förväntar sig att blodvärdena börjar återhämta sig.
I måndags stod det inklippning av peruken på schemat, så jag begav mig till Fruängen igen. Jag har nu varit dit tre gånger, och vädret har varit riktigt ruggigt alla gångerna. Bara en observation. Peruken är nu uttunnad uppe på huvudet och kring ögonen så att den inte längre känns som en björnskinnsmössa. Men bekväm vill jag inte påstå att den är. Inte heller känns det som att jag är jag när jag har den på. Korkskruvar är jag, inte ”Hollywood-svall”. Jag får väl se hur mycket jag faktiskt använder den. Inte hemma i alla fall, peruker är INTE valpvänliga. Det blir kanske mest när jag börjar jobba igen och håret ännu inte har nått frisyrlängd.
Sista dagen i den här cykeln ska det vara tjejmiddag på jobbet. Jag funderar på att haka på, sist mådde jag ju riktigt bra den dagen. Får bara tänka på att välja mat som är snäll mot magen, fisk kanske? Apropå mat…det är ju våffeldagen idag. Guuuuud vad jag blev sugen på våfflor när de nämnde det på radion nyss. Tyvärr har vi inget våffeljärn…
Nu behöver jag äta något. Frågan är vad jag ska göra med Wilma som har ockuperat mitt knä. Dumpa henne i Bjarnes knä kanske? He he…
FEC-cykel 2 är igång
Så var det redan dag 3 i den andra FEC-cykeln. har inte hunnit skriva något ännu, vilket naturligtvis helt och hållet är Wilmas fel! Och nu försöker jag blogga med henne i knäet, ursäkta alla felstavningar och liknande men jag har bara en ledig hand…
I torsdags hade jag behandlingstid på Radiumhemmet kl 11.15. Jag hade tagit reda på vilken buss jag skulle ta för att komma fram kl 11.00, men bestämde mig sedan för att ta en buss 10 minuter tidigare hemifrån. Resultatet blev dock att jag var framme 25 minuter tidigare, vilket var i tidigaste laget… I väntrummet den här gången var det flera andra personer, och jag var nog den enda som var under 60 år. En av patienterna hade till och med rullator!
Min behandlingssköterska Lillemor var ledig, så en annan som heter Eva tog hand om mig. Hon var också riktigt trevlig och vi pratade en hel del, hon var ganska ny där på avd. P53. Den här gången fick jag dela rum med en annan patient, en kvinna som kanske var 10-15 år äldre än jag. Hon var klar lite före mig och kom då fram och pratade med mig och mamma (som hade kommit då) eftersom hon hade hört vad vi pratat om. Hon hade samma typ av cancer som jag och var en av de första som fick ingå i studien som jag inte kom med i. Nu var hon inne på sin FEC efter operationen. Det hon specifikt kommenterade var tröttheten, att den kan bli värre för varje behandlingscykel, oavsett i vilken ordning man får FEC och Taxotere. Anledningen är att kroppen tar stryk av all cytostatika. Hennes naglar hade också blivit torra och spruckit under Taxotere-behandlingen.
Biverkningarna hittills i cykeln har inte varit så betungande. Ännu mindre tendens till illamående sedan sist, vilket jag antar beror på mindre nervositet och att jag har haft fullt upp med annat. Magen kom igång redan på morgonen dag 2, så jag har kunnat ta det lugnare med laxerdropparna. Har också bara tagit en utifall-att-tablett första kvällen. Sista dan iden här cykeln ska det vara tjejmiddag på jobbet, tror att jag ska passa på att träffa gänget då, men ta det llugnt med vinet!
Nu har jag nått en punkt då jag inte har särskilt mycket hår kvar, peruken ska klippas in först på måndag, och linser funkar inte p.g.a. torra ögon. Jag har således tre olika looks att tillgå:
- Gollum-med-glasögon
- Skurkäring-med-glasögon
- Hollywoodstjärna-med-glasögon (eller vampig sekreterare)
Ett betydligt mer utförligt Wilma-inlägg kommer om en stund, jag ska välja ut bilder och anpassa dem först. Och kanske en filmsnutt på underverket kan vara intressant? Det kan också hända att jag måste gå ut med henne innan jag kan fortsätta.
…ledsen, hinner inte idag. Det är alldeles för full fart på fröken för att jag ska ha tid vid datorn!
Avstämningsdag
Idag var sista dagen i första FEC-cykeln, med blodprov och läkarbesök på schemat. Gick upp tidigt idag igen, och åkte kommunalt så att jag var på Radiumhemmet ungefär kvart i nio. Jag skulle lämna blodprov ungefär en timme före läkarbesöket kl 10. Provtagningen gick fort, även denna gång kunde provet tas från en fingertopp. Det är perfekt, det funkar varje gång och är nästan helt smärtfritt. Fast jag börjar få lite ömma fingertoppar efter några provtagningar, det är alltid långfingret eller ringfingret de sticker i. Känns lite när jag klickar på tangenterna.
Efter provtagningen gick jag till kassan för att anmäla mig. Där får jag syn på en kille som jag kände ganska bra när jag pluggade på universitetet, Staffan, och just som jag hälsar på honom vänder sig hans fru Cecilia, som jag kände ännu bättre, om från kassan. ”Här har du en till i samma situation” sa hon när hon fick syn på mig. Hon ska precis påbörja sin behandling mot bröstcancer, men med annan medicin än jag så hon har väl en annan typ av tumör. Hon noterade att jag såg väldigt pigg ut vilket var uppmuntrande inför hennes behandlingsstart. Tyvärr hann vi inte prata mycket alls, de var sena till sitt läkarbesök. Vi är födda samma år, 1970. Det är bara att konstatera att sjuttiotalisterna börjar bli medelålders…
Satt och drack kaffe och läste en bok i nästan en timme i väntan på läkarbesöket. De vet att ta betalt i fiken på Karolinska. Arton bagis för en enkel kopp bryggkaffe! Nåväl. De låg lite efter i schemat med läkartiderna idag, så jag fick vänta till nästan halv elva innan det var min tur. Själva besöket gick sedan ganska fort. Mina blodvärden hade återhämtat sig. Vad de kunde se utifrån blodproven jag har lämnat är att blodvärdena sjönk lite senare än en vecka efter behandlingen, alltså blev jag infektionskänslig lite senare än väntat. Bra att veta så att jag inte tror att ”faran” är förbi för tidigt. Under nästa cykel ska jag åter igen ta tre mellanprover för att se om blodvärdena beter sig på samma sätt. Det märktes också att både tumören i bröstet och den i armhålan har börjat minska i storlek, härligt att det händer positiva saker så fort! Generellt sett kändes läkarbesöket positivt, och han kommenterade att verkade ovanligt pigg. Nästa behandling blir imorgon helt enligt plan.
Efter läkarbesöket hade jag tid hos en samtalsterapeut på remiss. Just nu mår jag ju psykiskt riktigt bra, så samtalet gick ut på att prata om hur jag har haft det hittills sedan diagnosen, hur min vardagssituation ser ut, vilket skyddsnät jag har omkring mig, och vad de kan erbjuda på onkologiska rehab-avdelningen. Man har 50 minuter per gång, men jag utnyttjade bara 30. Men det är bra att veta vart jag kan vända mig om jag hamnar i ett läge där jag mår sämre framöver. Remissen gäller i 18 månader.
Väl hemma igen hängde Bjarne med ut på en promenad i solen (och blåsten). Skönt med lite frisk luft. Efter promenaden har jag känt att det har varit lite ömt strax nedanför venportens dosa. Jag är lite nervös att det ska bli något trassel med den eftersom den är hela avgörande för behandligen. Men troligtvis oroar jag mig för mycket. Den skaver väl lite under huden, det är ju en främmande pryl som man har petat in där, och den rör sig väl lite när jag går. Ska be behandlingssköterskan kolla imorgon om allt ser ut som det ska.
Nu behöver jag gå och sova så att jag är så pigg som möjligt imorgon. Mamma ska hämta mig igen efter behandlingen, så det kan hända att jag inte sätter mig vid datorn imorgon. Och på fredag ska vi ju hämta Wilma! Mitt nästa blogginlägg kommer troligtvis att bli helt valp-fokuserat, men det kanske inte blir förrän på lördag, någon gång när Wilma sover…
Jag och min scarf
Idag, på den 19:e dagen i första FEC-cykeln, har jag börjat bära scarf på huvudet. Inte för att jag har blivit flintis ännu, men håret rasar ganska friskt nu och jag vill inte att hårstrån ska ramla var som helst på golvet. Med en scarf på huvudet kan jag kontrollerat ta av den och skaka av alla lösa hårstrån på t.ex. badrumsgolvet och sedan dammsuga upp dem.
Och nu ska jag modeblogga lite… Här är en bild på den scarf från Esprit som just nu pryder mitt huvud istället för hår. Den är av riktigt tunn bomull och värmer inte i onödan.
Skickade också in blanketter till Försäkringskassan idag. Man skulle bl.a. beskriva sina arbetsuppgifter. Jag blev lite kluven angående hur jag skulle beskriva mina arbetsuppgifter som webbutvecklare. Räcker det med ”jag sitter vid datorn”, eller är de intresserade av att veta vad jag faktiskt gör vid datorn? Antagligen skrev jag mer än nödvändigt (raderna räckte inte till), jag gick in på att jag både pysslar med formgivning och programmering, att det kan bli ganska mycket möten, och att jag som konsult ofta sitter ute hos kunder och inte på eget kontor. Ja ja, vem bryr sig, tänker väl den stackars handläggaren som får försöka läsa det jag lyckades klämma in på de få raderna.
Husligt och kusligt
Jag kan väl börja med det kusliga: håravfallet. Det är den biverkning som är mest given att den ska inträffa, ändå är det ganska läskigt när det faktiskt inträffar på riktigt. Idag är jag på dag 18 i första FEC-cykeln, bara 4 dagar kvar till andra behandlingen (torsdag). I förrgår märkte jag att de första hårstråna började lossna på huvudet, men det är först idag som det är mer än bara några hårstrån som lossnar. Först såg jag en hel del hårstrån på huvudkudden imorse. Sedan behövde jag schamponera håret, och i löddret på händerna var det sedan fullt med hårstrån. Vad glad jag är att mina hårstrån nu i genomsnitt är c:a 3-4 cm och inte 15-20 cm!!! Än så länge ser jag i alla fall inte tunnhårig ut, men innan nästa behandling har jag nog börjat täcka huvudet.
Och så till det husliga. Jag har blivit alldeles förskräckligt huslig på senare tid, kanske för att jag har så mycket ledig tid och har varit pigg mest hela tiden. Igår tog jag tag i att rengöra strykjärnet. Undrar när jag senast gjorde det riktigt ordentligt, om någonsin? Sedan blev det både brödbak (små kuvertbröd) och ‘ordentlig’ matlagning. Jag gjorde en lasagne efter ett Jamie Oliver-recept. Det blev jättegott, men med tanke på att det tog ett par timmar borde jag ha gjort hel istället för halv sats och fryst in!
Idag stod det plantering på schemat. För några veckor sedan klippte jag ner en Mårbacka-pelargon, och satte en massa skott i vatten som nu hade fått rötter. Dessa har jag nu planterat i mindre krukor, och när det har blivit varmare utomhus kommer jag att plantera om dem i stora krukor. Pelargoner är verkligen enkla att föröka. Vidare hade jag ett par bladstjälkar (eller vad man nu ska kalla dem) från en garderobsblomma (Zamioculcas zamiifolia) som gick av på en stor planta förra våren. Jag hade dessa stående i vatten i en vas i några månader, och såg att de började få rötter. I slutet av sommaren satte jag ner dem i jord i en ful kruka. Sedan dessa har de stått och mått bra, men det har inte kommit några nya skott. Idag grävde jag upp dem för att kolla hur rotsystemet såg ut, och titta, stora knölar hade bildats på båda två! Då finns det hopp om att nya skott ska bildas, så jag planterade om stjälkarna i snyggare krukor och låter även det förökningsprojektet rulla vidare.
Det jag har lagt märke till på biverkningsfronten (förutom håravfallet) de senaste dagarna är att jag från och till kan känna mig lite sömning även dagtid, trots att jag har sovit ordentligt. Antar att detta är tröttheten som man inte kan sova bort som jag blivit varnad för. Så värst farligt är det inte, men det är skönt att slå sig ner och vila lite från och till under dagen (men helst inte sova). Eller pyssla. Jag ska försöka mig på lite makramé, det har ju blivit populärt bland modesmycken nu, se t.ex. Hultquist Copenhagen.
Dagar kvar tills Vilda Wilma invaderar: 5
