Under FEC-kurerna tyckte jag att jag hade väldigt lindriga biverkningar och var nervös inför Taxotere-kurerna. Men än så länge tycker jag nog att Taxotere känns bättre. Jag slipper ont i magen, och det sticker inte i slemhinnorna i näsan. Det ska bli spännande att se om jag får tinnitus runt dag 5-6, det vore ju toppen att slippa även det!

Tänkte inte skriva så mycket mer ikväll, behöver få sova lite. Wilma ligger redan och drömmer, det rycker i hennes små ben och hon gnyr från och till. Tror att hon är en ganska nöjd och trygg liten valp…

Det är ganska kallt och blåsigt idag, så jag klädde på mig ordentligt när jag gick ut med Wilma, två gånger hittills. En nosa-runt-och-äta-harlortar-runda och en riktig promenad. Nu när jag inte har något hår inser jag hur kallt det kan bli i nacken när det blåser! Iiiii, inte skönt.

Vad kan man då hittapå att roa sig med när man är hemma sjukskriven och har en liten valp att passa? Tja, mest så blir det att vara ute med Wilma och/eller leka med henne. Ibland sover hon dock (som nu), då får man vara snabbt att utnyttja tiden. I helgen målade jag en anslagstavla som jag har köpt till mitt hobbyrum (tillika gästrum) vit, samt att jag målade på fläckar på ett par väggar i huset där jag hade spacklat igen gamla skruvhål. Idag håller jag på och syr ett överdrag till symaskinen. Det finns en del pyssel att ge sig på…

Igår var det blodprov igen, andra gången denna cykel (3:e och sista FEC-cykeln). Nu är det fler värden som kollas än i tidigare cykler, därför duger det inte att ta blodprov från en fingertopp, utan det krävs en ven. Första blodprovet gick fint, tjejen hittade en ven i armvecket på första försöket. Igår gick det inte lika bra (jag är alltså svårstucken), två olika personer fick prova, och på fjärde sticket gick det och då på ovansidan av handen. Tack och lov behövdes inte ens ett helt rör.

Övrigt som jag gjorde igår, då det var soligt och jag var utomhus mest hela eftermiddagen (och därefter blev jag förkyld, hm…) var att försöka rensa ogräs. Wilma försökte tyvärr hjälpa till så det blev inte så effektivt. Jag sådde också frön (inomhus) av luktärtor och krasse. Jag gillar verkligen den överdådiga blomning som krasse bjuder på. Har ännu inte bestämt var i trädgåden jag ska sätta krasseplantorna i jorden, eller om jag bara ska ha krasse i krukor som förra sommaren. Luktärtorna har jag hittat en bra plats till. Vill inte ha dem i kruka i år.

Nåväl, nu ska jag ta och sy klart det där överdraget till symaskinen.

Idag var det dags för första blodprovet i tredje FEC-cykeln. Jag tog bilen och passade på att handla en del när jag ändå var ute och åkte. På Plantagen köpte jag en illaluktande sörja som jag hoppas ska hålla rådjuren borta från mina vårlökar. De har redan varit där en gång, men jag tror att det bara var blad de åt, blomknopparna är inte på väg upp ännu. Jag handlade också mat och vin till imorgon kväll. Bjarne fyller år och jag tänkte göra en risotto. Det tar tid att göra enligt konstens alla regler, men är verkligen värt det!

Det har slagit mig hur mycket mer normalt jag lever mitt liv nu än under första FEC-cykeln. Då var jag hela tiden beredd på att jag skulle må dåligt, vilket resulterade i att jag t.ex. knappt motionerade och inte vågade köra bil. Den här gången körde jag bil redan på dag 3 i cykeln. Jag kommer nog att vara beredd på att det blir jobbigt när jag börjar med Taxotere, så kan jag bara bli positivt överraskad.

Nu misstänker jag att det strax är dags att starta om datorn igen, så jag publicerar det här. Kanske återkommer senare.

Imorgon är det äntligen dags att åka till veterinären för 12-veckors vaccination. Det blir spännande. Jag måste höra efter hur snabbt vaccinet verkar, dvs när får Wilma börja busa med grannarna Nisse och Trasan?

Jag är nu på dag 6 i tredje FEC-kuren. Ärligt talat känner jag mig inte särskilt trött alls. Kanske hjälper det att jag håller igång stor del av tiden. Jag har till och med fått träningsvärk i vaderna (skönare än skelettvärk), det blir en hel del springa varje dag, samt stå på huk. Förra cykeln var jag ju riktigt trött på dag 6, men idag mår jag prima. Imorse dammsög jag hela nedervåningen och plockade tvätt samt diskade. Igår dammsög jag uppe och våttorkade golvet. Ingen vila här inte, men jag kanske skulle behöva? Jag utgår från att kroppen säger ifrån om det blir för mycket.

Nu tror jag att jag behöver lite lunch, och så väntar ännu en tvätt på att hängas på tork. Wilma sover så det är bäst att passa på…

Nåväl, det är antagligen sista gången nu. I samband med Taxotere-behandlingen slipper man illamående och medicin mot det, vilket är den medicin som orsakar förstoppning. Istället blir det mer kortison (Betapred) för att motverka allergiska reaktioner, och då blir det svårare att sova eftersom i alla fall jag blir rätt så speedad av kortisonet. Full fart på Valborg, med andra ord…

Motion får jag i alla fall, de måste ju vara bra. En Parson Russel Terrier-valp har mycket spring i benen! Upp och ner för skogsslänten bakom vårt hus. Och inne på vård gård mellan radhusen har jag blivit något av en lektant. Om jag och Wilma visar oss så kommer det genast ett antal barn springande. De äldsta och mest ansvarsfulla får turas om att hålla Wilma och springa med henne, det blir lite avlastning för mig.

Nu kanske det får räcka med bloggande idag. Jag ska passa på att få lite mer ordning på min nya dator så länge Wilma sover. Första steget bör bli att partionera om hårddisken. Äsch, nu vaknade hon, grannhundarna skällde.

Nu är det kanske en slump, men för varje behandlingstillfälle har jag placerats i ett dubbelt så stort rum. Igår hamnade jag således i ett rum med fyra sängar, och jag var den enda där som var född senare än 1955. En dam var riktigt gammal, och hennes gubbe satt på en stol bredvid sängen hela tiden. En av de andra damerna kom efter mig och var klar redan en timme före mig. Jag tror att hon fick Herceptin, det tar ju bara 30 minuter.

Den här gången kom Bjarne och hämtade mig, med Wilma i bilen. Jag var pigg och mådde bra precis som tidigare. Men framåt kvällen var jag faktiskt rejält trött. Bidragande orsak kan ha varit att jag onsdag kväll var ute på italiensk restaurang med tjejerna på jobbet. En skvätt moussearande och ett glas vitt satte kanske sina spår. Det var kul att gå ut och få prata med tjejerna och få lite verklighetskoppling och uppdateringar. Utanför kontoret träffade jag på ett par kollegor som inte hade en aning om att jag är sjukskriven, de noterade bara att det var länge sedan de såg mig. Så blir det lätt i konsultsvängen!

Som jag nämnde i förra inlägget kom Bjarnes syster med make och två döttrar på påsklunch idag. Wilma fick massor med aktivering! Vi fick också i present ett våffeljärn, de hade läst här på bloggen när jag skrev att jag var sugen på våfflor… Härligt!

Nu börjar det bli dags att bestämma vad vi ska äta till middag. Jag har inte riktigt planerat den, allt fokus var på påsklunchen. Sen får vi se om det blir en film eller om jag inte kan hålla mig ifrån att föra över material från gamla till nya datorn. Det känns ganska naket att ha en dator utan program och utan mina filer… Jag ska lägga upp lite fler bilder på Wilma när jag har fått ordning bland mina ettor och nollor.

Jag ska inte skriva så mycket nu ikväll. Det är sent och jag ska upp tidigt imorgon, dags för blodprov och läkarbesök införtredje och sista FEC-behandlingen. Under den kommande cykeln ska jag också på ”halvtids-kontroller”. Först mammografi och sedan datortomografi samt lung- och bukröntgen. Därefter är det dags för den troligtvis tuffare delen av behaningen: Taxotere och Herceptin.

Såja, liten paus för att gå ut med Wilma för en kvälls-tvåa. Direkt in efteråt, det är ju kallt, matte! Nu ska hela gänget gå och sova. Zzzzzz….

Jag njuter också av att må så bra. Igår hade tinnitusen försvunnit, och idag har den heller inte visat sig. Härom dagen fick jag mens, men den är på alla sätt mindre än vanligt. Jag är dock något svullen i kroppen, men nu ka det väl börja avta. Lite sömnig känner jag mig dagtid, men det beror nog främst på att Wilma väcker oss tidigt och håller oss uppe sent. Hon sover gärna större delen av kvällen, för att sedan vakna till när ögonlocken börjar bli tunga på husse och matte. Då böir det att gå ut, och kanske en lekstund innan vi kan komma i säng.

Ärligt talat har jag inte så mycket bröstcancerrelaterat att skriva om just nu. Mitt liv kretsar nästan helt kring Wilma. Nästa torsdag är det dock dags för 3:e FEC-behandlingen, med läkarbesök dagen innan. Då har jag förmodligen mer att berätta om.

Ett annat projekt jag håller på med idag är att sy en söt trasdocka. Imorgon ska vi på ettårskalas hos grannarna mitt emot, och deras lilla dotter tänkte jag ska få dockan i present.

Nu står jag faktiskt och bloggar i köket. Igår flyttade jag ner min gamla laptop till köket. Där står den på ett rullbord som har ståhöjd, i alla fall för mig som mäter ynka 157 cm. Jag har äntligen beställt en ny dator, en stationär sådan som orkar lite mer än den här surfdatorn. Inom två veckor ska den komma. Då kan jag äntligen jobba ordentligt med bilder igen.

Dags att fixa middag nu tror jag, magen kurrar. Ska se om Wilma måste ut först. Det är lite jobb med att få henne rumsren, men vi blir allt bättre på att tyda tecknen på att hon behöver gå ut. Nåja, hon är bara 10 veckor gammal, vi ska inte ha för bråttom.

Undrar förresten om det börjar bli lite pollen i luften. Jag har inte så mycket pollenallergi, men med de torra slemhinnorna i näsan blir det ganska irriterat och vattnigt snuvigt.

Tyvärr får jag väldigt lite motion just nu. Wilma är alldeles för liten för långa promenader, runt kvarteret är lagom. Gick hur som helst en promenad till affären idag när jag behövde handla istället för att ta bilen. Det gjorde gott, och det var inte precis jobbigt. Kände också att det äntligen börjar bli varmare, det var faktiskt för varmt att ha på sig handskarna. Yes! Jag ska nog passa på att använda cross-trainern en del under resten av cykeln, men bara när Wilma sover, annars är det troligt att hon kommer att hoppa mot fötterna vilket kan vara både farligt och irriterande.

Strax kommer ett inlägg till med några fler bilder på Wilma.

Har nu fått en ”personlig handläggare” på F-kassan. Hon ringde härom dagen. En av de saker hon sa är att de har skärpt reglerna kring hur mycket man kan jobba när man är sjukskriven. Endast 25%, 50%, 75% eller 100% är möjliga. Det lilla jag kan komma att jobba är långt ifrån 25%, så det får bli att jag rapporterar de timmar jag jobbar i klump efter att sjukskrivningen är slut.

Det blev ett hopp mellan att jag började skriva detta och nu. Wilma kräver mycket uppmärksamhet. Hon är verkligen en bebis, bara 9 veckor gammal. När jag skulle laga middag var hon mycket krävande, ville ha ständig uppmärksamhet. Efter mycket om och men fick jag ihop maten, sedan låg hon i knät när jag åt. Bjarne var på spinning, så hon var på mig hela tiden. Vid 22-tiden, efter att hon hade sovit en bra stund, tog vi ut henne på en promenad för att trötta ut henne. Nu är vi inne och leker, fröken är inte trött än. Suck. Men hon får leka så länge hon har energi så kanske vi får sova lite längre imorgon bitti…

Idag har vi varit ute en liten stund, Wilma utforskade närområdet ända bortom carportlängan! Igår blåste det däremot kallt, då ville lilla fröken in direkt vi tog ut henne, så det fick bli tidningen istället. Hon är också lite dålig på att äta. Om hon får en foderbit serverad på golvet tar hon den gärna och springer iväg till en trasmatta där det är mysigt att ligga och äta. Men att äta direkt ur matskålen är inte lika kul. Vi ska testa att köpa ett annat foder än det uppfödaren skickade med. Tydligen var det en hit med syster Happy.

Det har nu hunnit bli dag 7 i andra FEC-cykeln. Även den här gången har det hittills varit tuffast dag 5 och 6. Tinnitus och trötthet, samt att jag var trögare i magen än sist vilket ger en form av illamåendekänsla. Det sticker också i slemhinnorna i näsan vilket är obehagligt. Igår la jag mig till och med ner och vilade ett par gånger. Inte så konstigt med tanke på hur intensivt det blir med Wilma. Idag är jag i alla fall piggare. Kände för en stund sedan att det gjode lite ont i bröstet. Undrar om det är tecken på att cytostatikan verkar? Oavsett så tycker jag att det har hänt en hel del redan. Jag har i princip inte alls ont i vänster arm längre. Låg en längre stund på vänster sida i sängen utan problem. Kan också nämna att jag utan problem sover på höger sida, venporten ger inga besvär.

Imorgon är det dags för första blodprovet i den här cykeln. Kanske behöver jag inte tre mellanprov varje cykel, men eftersom mina blodvärden sjönk senare än vanligt sist vill de se om det är likadant nu. Följande cykler kanske det räcker med blodprov när man förväntar sig att blodvärdena börjar återhämta sig.

I måndags stod det inklippning av peruken på schemat, så jag begav mig till Fruängen igen. Jag har nu varit dit tre gånger, och vädret har varit riktigt ruggigt alla gångerna. Bara en observation. Peruken är nu uttunnad uppe på huvudet och kring ögonen så att den inte längre känns som en björnskinnsmössa. Men bekväm vill jag inte påstå att den är. Inte heller känns det som att jag är jag när jag har den på. Korkskruvar är jag, inte ”Hollywood-svall”. Jag får väl se hur mycket jag faktiskt använder den. Inte hemma i alla fall, peruker är INTE valpvänliga. Det blir kanske mest när jag börjar jobba igen och håret ännu inte har nått frisyrlängd.

Sista dagen i den här cykeln ska det vara tjejmiddag på jobbet. Jag funderar på att haka på, sist mådde jag ju riktigt bra den dagen. Får bara tänka på att välja mat som är snäll mot magen, fisk kanske? Apropå mat…det är ju våffeldagen idag. Guuuuud vad jag blev sugen på våfflor när de nämnde det på radion nyss. Tyvärr har vi inget våffeljärn…

Nu behöver jag äta något. Frågan är vad jag ska göra med Wilma som har ockuperat mitt knä. Dumpa henne i Bjarnes knä kanske? He he…

I torsdags hade jag behandlingstid på Radiumhemmet kl 11.15. Jag hade tagit reda på vilken buss jag skulle ta för att komma fram kl 11.00, men bestämde mig sedan för att ta en buss 10 minuter tidigare hemifrån. Resultatet blev dock att jag var framme 25 minuter tidigare, vilket var i tidigaste laget… I väntrummet den här gången var det flera andra personer, och jag var nog den enda som var under 60 år. En av patienterna hade till och med rullator!

Min behandlingssköterska Lillemor var ledig, så en annan som heter Eva tog hand om mig. Hon var också riktigt trevlig och vi pratade en hel del, hon var ganska ny där på avd. P53. Den här gången fick jag dela rum med en annan patient, en kvinna som kanske var 10-15 år äldre än jag. Hon var klar lite före mig och kom då fram och pratade med mig och mamma (som hade kommit då) eftersom hon hade hört vad vi pratat om. Hon hade samma typ av cancer som jag och var en av de första som fick ingå i studien som jag inte kom med i. Nu var hon inne på sin FEC efter operationen. Det hon specifikt kommenterade var tröttheten, att den kan bli värre för varje behandlingscykel, oavsett i vilken ordning man får FEC och Taxotere. Anledningen är att kroppen tar stryk av all cytostatika. Hennes naglar hade också blivit torra och spruckit under Taxotere-behandlingen.

Biverkningarna hittills i cykeln har inte varit så betungande. Ännu mindre tendens till illamående sedan sist, vilket jag antar beror på mindre nervositet och att jag har haft fullt upp med annat. Magen kom igång redan på morgonen dag 2, så jag har kunnat ta det lugnare med laxerdropparna. Har också bara tagit en utifall-att-tablett första kvällen. Sista dan iden här cykeln ska det vara tjejmiddag på jobbet, tror att jag ska passa på att träffa gänget då, men ta det llugnt med vinet!

Nu har jag nått en punkt då jag inte har särskilt mycket hår kvar, peruken ska klippas in först på måndag, och linser funkar inte p.g.a. torra ögon. Jag har således tre olika looks att tillgå:

• Gollum-med-glasögon
• Skurkäring-med-glasögon
• Hollywoodstjärna-med-glasögon (eller vampig sekreterare)

Ett betydligt mer utförligt Wilma-inlägg kommer om en stund, jag ska välja ut bilder och anpassa dem först. Och kanske en filmsnutt på underverket kan vara intressant? Det kan också hända att jag måste gå ut med henne innan jag kan fortsätta.

…ledsen, hinner inte idag. Det är alldeles för full fart på fröken för att jag ska ha tid vid datorn!

Efter provtagningen gick jag till kassan för att anmäla mig. Där får jag syn på en kille som jag kände ganska bra när jag pluggade på universitetet, Staffan, och just som jag hälsar på honom vänder sig hans fru Cecilia, som jag kände ännu bättre, om från kassan. ”Här har du en till i samma situation” sa hon när hon fick syn på mig. Hon ska precis påbörja sin behandling mot bröstcancer, men med annan medicin än jag så hon har väl en annan typ av tumör. Hon noterade att jag såg väldigt pigg ut vilket var uppmuntrande inför hennes behandlingsstart. Tyvärr hann vi inte prata mycket alls, de var sena till sitt läkarbesök. Vi är födda samma år, 1970. Det är bara att konstatera att sjuttiotalisterna börjar bli medelålders…

Satt och drack kaffe och läste en bok i nästan en timme i väntan på läkarbesöket. De vet att ta betalt i fiken på Karolinska. Arton bagis för en enkel kopp bryggkaffe! Nåväl. De låg lite efter i schemat med läkartiderna idag, så jag fick vänta till nästan halv elva innan det var min tur. Själva besöket gick sedan ganska fort. Mina blodvärden hade återhämtat sig. Vad de kunde se utifrån blodproven jag har lämnat är att blodvärdena sjönk lite senare än en vecka efter behandlingen, alltså blev jag infektionskänslig lite senare än väntat. Bra att veta så att jag inte tror att ”faran” är förbi för tidigt. Under nästa cykel ska jag åter igen ta tre mellanprover för att se om blodvärdena beter sig på samma sätt. Det märktes också att både tumören i bröstet och den i armhålan har börjat minska i storlek, härligt att det händer positiva saker så fort! Generellt sett kändes läkarbesöket positivt, och han kommenterade att verkade ovanligt pigg. Nästa behandling blir imorgon helt enligt plan.

Efter läkarbesöket hade jag tid hos en samtalsterapeut på remiss. Just nu mår jag ju psykiskt riktigt bra, så samtalet gick ut på att prata om hur jag har haft det hittills sedan diagnosen, hur min vardagssituation ser ut, vilket skyddsnät jag har omkring mig, och vad de kan erbjuda på onkologiska rehab-avdelningen. Man har 50 minuter per gång, men jag utnyttjade bara 30. Men det är bra att veta vart jag kan vända mig om jag hamnar i ett läge där jag mår sämre framöver. Remissen gäller i 18 månader.

Väl hemma igen hängde Bjarne med ut på en promenad i solen (och blåsten). Skönt med lite frisk luft. Efter promenaden har jag känt att det har varit lite ömt strax nedanför venportens dosa. Jag är lite nervös att det ska bli något trassel med den eftersom den är hela avgörande för behandligen. Men troligtvis oroar jag mig för mycket. Den skaver väl lite under huden, det är ju en främmande pryl som man har petat in där, och den rör sig väl lite när jag går. Ska be behandlingssköterskan kolla imorgon om allt ser ut som det ska.

Nu behöver jag gå och sova så att jag är så pigg som möjligt imorgon. Mamma ska hämta mig igen efter behandlingen, så det kan hända att jag inte sätter mig vid datorn imorgon. Och på fredag ska vi ju hämta Wilma! Mitt nästa blogginlägg kommer troligtvis att bli helt valp-fokuserat, men det kanske inte blir förrän på lördag, någon gång när Wilma sover…

Och nu ska jag modeblogga lite… Här är en bild på den scarf  från Esprit som just nu pryder mitt huvud istället för hår. Den är av riktigt tunn bomull och värmer inte i onödan.

Skickade också in blanketter till Försäkringskassan idag. Man skulle bl.a. beskriva sina arbetsuppgifter. Jag blev lite kluven angående hur jag skulle beskriva mina arbetsuppgifter som webbutvecklare. Räcker det med ”jag sitter vid datorn”, eller är de intresserade av att veta vad jag faktiskt gör vid datorn? Antagligen skrev jag mer än nödvändigt (raderna räckte inte till), jag gick in på att jag både pysslar med formgivning och programmering, att det kan bli ganska mycket möten, och att jag som konsult ofta sitter ute hos kunder och inte på eget kontor. Ja ja, vem bryr sig, tänker väl den stackars handläggaren som får försöka läsa det jag lyckades klämma in på de få raderna.

Och så till det husliga. Jag har blivit alldeles förskräckligt huslig på senare tid, kanske för att jag har så mycket ledig tid och har varit pigg mest hela tiden. Igår tog jag tag i att rengöra strykjärnet. Undrar när jag senast gjorde det riktigt ordentligt, om någonsin? Sedan blev det både brödbak (små kuvertbröd) och ‘ordentlig’ matlagning. Jag gjorde en lasagne efter ett Jamie Oliver-recept. Det blev jättegott, men med tanke på att det tog ett par timmar borde jag ha gjort hel istället för halv sats och fryst in!

Idag stod det plantering på schemat. För några veckor sedan klippte jag ner en Mårbacka-pelargon, och satte en massa skott i vatten som nu hade fått rötter. Dessa har jag nu planterat i mindre krukor, och när det har blivit varmare utomhus kommer jag att plantera om dem i stora krukor. Pelargoner är verkligen enkla att föröka. Vidare hade jag ett par bladstjälkar (eller vad man nu ska kalla dem) från en garderobsblomma (Zamioculcas zamiifolia) som gick av på en stor planta förra våren. Jag hade dessa stående i vatten i en vas i några månader, och såg att de började få rötter. I slutet av sommaren satte jag ner dem i jord i en ful kruka. Sedan dessa har de stått och mått bra, men det har inte kommit några nya skott. Idag grävde jag upp dem för att kolla hur rotsystemet såg ut, och titta, stora knölar hade bildats på båda två! Då finns det hopp om att nya skott ska bildas, så jag planterade om stjälkarna i snyggare krukor och låter även det förökningsprojektet rulla vidare.

Det jag har lagt märke till på biverkningsfronten (förutom håravfallet) de senaste dagarna är att jag från och till kan känna mig lite sömning även dagtid, trots att jag har sovit ordentligt. Antar att detta är tröttheten som man inte kan sova bort som jag blivit varnad för. Så värst farligt är det inte, men det är skönt att slå sig ner och vila lite från och till under dagen (men helst inte sova). Eller pyssla. Jag ska försöka mig på lite makramé, det har ju blivit populärt bland modesmycken nu, se t.ex. Hultquist Copenhagen.

Dagar kvar tills Vilda Wilma invaderar: 5

Jag hittade ytterligare en sjal på Åhléns, kvadratisk i bomull med vit botten och mönster i beige, rosa och vinrött. Den blir lagom varma sommardagar eftersom den är både ljus och tunn. Köpte också ett par hårband att använda med peruken i svart och cerise. En snygg t-shirt blev det också från MQ eftersom jag hade en bonuscheck.

När jag gick på stan ringde en syster igen från Radiumhemmet med resultat från blodprovet, eftersom det var det sista av de tre mellanproverna. De vita blodkropparna var nästan uppe på normal nivå, men ett annat värde (kommer inte ihåg namnet eftersom jag inte kände igen ordet) var fortfarande lite lågt, vilket innebär att jag fortfarande är infektionskänslig och ska fortsätta använda sunt förnuft, dvs. undvika hostande och snörvlande människor, tvätta händerna osv. Blodvärdena har troligtvis återhämtat sig i tid för nästa behandling om 6 dagar från idag.

I morse såg jag fortfarande inga tecken på att håret på huvudet hade börjat lossna, men nu på eftermiddagen lossnade det fler än bara ett par hårstrån när jag provade peruken, så det är väl dags. Jag är på dag 16 i första FEC-kuren idag. När håret verkligen börjar ramla av måste jag nog gå omkring med sjal hemma som samlar upp håret när det lossnar, annars kommer det att ligga hår precis överallt! Tack och lov att det är rejält kort…

Jag kanske bakar bröd i helgen istället. Saken är den att jag håller på och läser en bok som heter ”Middag med Mr Latte” av Amanda Hesser. Hon är matskribent och hela boken handlar egentligen om mat, med anekdoter från hennes liv i New York (som alla handlar om matlagning eller restaurangbesök) blandat med en massa läckra recept. Varje gång jag läser blir jag sugen på att antingen laga mat (och då prova något nytt) eller baka. Tur att jag har god aptit.

Var och lämnade tredje blodprovet idag. Bortsett från det kommande håravfallet upplever jag egentligen inga biverkningar nu mer än lite trötthet som dock inte är besvärande. Dagarna spenderar jag ganska mycket framför datorn, eller med att utföra hushållssysslor som den hemmafru jag börjar känna mig som. Tvätta, stryka, vattna blommor, laga mat, osv. Egentligen ganska avkopplande när det är lagom mycket att göra, men inte så värst stimulerande. Men nu är det bara 8 dagar kvar av lugnet! Vilda Wilma kommer väl inte ge mig en lugn stund, he he.

På den kreativa fronten håller jag på och målar en tavla till vardagsrumsväggen. Det är inte fullt så ambitiöst som det låter. Jag har några halvstora ramar som är tänkta att innehålla foton som sitter ovanför soffan, men jag har inte fått ihop tillräckligt många snygga foton så jag målar bilder att ha i ramarna tills vidare. Använder pastellpennor som jag laverar, samt kinesisk tusch. Och jag får väl erkänna att jag målar av snygga bilder som jag har hittat på Etsy.

Dagarna går ganska fort. Jag kliver upp senare än vanligt, och jag behöver inte skynda mig så allt jag gör tar längre tid så dagarna fylls ut snabbt. Nu är det i alla fall kväll, dags att äta lite och slötitta på TV. Bjarne kör spinning så han kommer hem ganska sent.

Igår var jag hos frissan, så nu är håret riktigt kort. Det är ganska snyggt, synd att det bara håller en vecka eller så. Men…det är ju bra att veta att det kan se bra ut ganska tidigt när jag börjar få tillbaka håret! Instruktionen jag gav till tjejen som klippte mig var tänk Halle Berry när hennes hår var som kortast. Har nu också kunnat prova peruken lite bättre, och har komit fram till att det blir snyggast att bära den med ett brett hårband som håller tillbaka en del hår från ansiktet och gör att helheten ser mer naturlig ut.

För det mesta är jag ganska pigg, men i natt sov jag ganska dålig p.g.a. mensvärk och ont i vänster arm eftersom jag är lite svullen. Kan vara sista mensen någonsin för mig! Borde sova betydligt bättre nu i natt när jag är så trött. De flesta dagar kliver jag upp rejält pigg vid 7-tiden, men lägger mig gärna en stund efter frukosten. En stund efter att jag har ätit varje måltid blir jag rejält trött, antar att matsmältningen tar en stor andel av den energi jag har i anspråk då. Måste vara duktigare på att vila ordentligt under dagen och inte tro att jag kan köra på i vanligt tempo.

Om jag nu överlag är så här pigg under andra veckan i behandlingscykeln, undrar hur det blir den tredje veckan? Förutom att håret börjar trilla av, känner man av biverkningarna mer eller mindre? Jag är också ganska nyfiken på eventuella skillnader mellan biverkningarna av FEC och Taxotere. Om du läser det här och har erfarenhet av båda, skriv gärna en kommentar och berätta. När jag går över till Taxotere kommer jag dessutom parallellt att börja med Herceptin, som har lite andra typer av biverkingar. Vet ju inte hur jag kommer att reagera på den typen av medicin. Det låter läskigt att hjärtat kan påverkas!

Aptiten

Det är inte så mycket fel på aptiten, men det hänger väl ihop med att jag inte är illamående. Ännu är inte smaken i munnen förändrad, vilket tydligen kan hända. Det enda jag har tänkt på är att suget efter salt är lite starkare än vanligt, och att jag knappt är sugen på sött alls, inte ens efter en måltid. Jättegott just nu tycker jag att det är att ta en smörgås med böcklingpastej och skivad tomat. Mums! Jag lagar fortfarande middag på kvällen, det har jag inte varit för trött för ännu. Men Bjarne är förberedd på att han kan få rycka in ibland…med hjälp förstås, han är lite osäker stackarn.

Perukprovning och hår

Var som jag tidigare nämnde på perukprovning i förrgår, och mamma hängde med som smakråd. Det var egentligen bara en peruk som kändes bra, och det hängde mest på färgen. En annan peruk som jag provade var kraftigt slingad, och det såg helt fel ut! Den peruk som det nu blir är inte direkt lockig, utan det är fall på håret och en del volym. Längden är ungefär som mitt hår nu, lite längre än axlarna, samt snedbena. Det som dock känns konstigare än man kan tro är att perukens bena är på vänster sida, och jag har min bena på höger sida. Jag lär väl vänja mig. Jag fick peruken med mig hem så att jag kan prova den bättre när jag har klippt mig, just nu har jag så mycket hår att den inte sitter på ordentligt. Sedan ska jag tillbaka och klippa till peruken när jag har tappat håret. Tills dess är det främst lite väl mycket volym uppe på huvudet, och det hamnar för mycket hår i ögonen.

Det går bra att sätta upp håret i en peruk, så jag får öva på vad som är lämpligt och ser bra ut. Vanligtvis sätter jag sällan upp håret, men eftersom perukhåret är rakare och ”slinkigare” kan det behövas för att ibland slippa hår i ögonen.

På fredag (övermorgon) ska jag klippa håret kort. Har bokat tid på en salong som jag bara har en kort promenad till. Det blir lagom att hinna vänja sig vid mindre hårmängd och annan profil innan det börjar trilla av om en vecka eller så. Är inte så välförsedd på scarves-fronten ännu, skulle behöva shoppa lite, men nu i helgen ska jag kanske vara försiktig eftersom immunförsvaret väntas börja sjunka typ imorgon.

Idag var sista gången på länge som jag schamponerade en långt hår. Känns lite vemodigt. Men jag ska nog bli god vän med kort hår också… Jag inser dock att jag har gjort något dumt, men jag visste ju inte att det skulle bli så. Idag var andra gången som jag använde ett nyinköpt specialschampoo för lockigt hår (köpt innan diagnosen), och det verkar som om jag får lite utslag i hårbotten av det. Inte jättekul att ha när håret trillar av alltså.

Stygn borttagna

Igår var det dags att ta bort stygnen efter venport-operationen. Hade beställt tid på vårdcentralen i Gustavsberg. Jag kommer att springa där en del eftersom det ska tas blodprov tre gånger per cykel, i alla fall första cykeln. Sköterskan hade lite problem med att få bort stygnen vid dosan (halsen gick bra), och fick tillkalla en läkare att titta på det. Då märkte jag att jag blev stressad, och började känna mig illamående och kallsvettig. Petade då i mig en anti-illamående-tablett och la mig ner på britsen några minuter och vips! så mådde jag bättre.

Måsten och vila

Jag har jättesvårt för att hålla mig borta från ‘måsten’, svårt att fullständigt koppla av. Ett av de mest konkreta tips jag har fått är ändå att undvika måsten och tillåta mig att vila. Igår kunde jag inte motstå att dammsuga på nedervåningen, men lät det stanna vid det. Har nu bett Bjarne bära upp dammsugaren till övervåningen, så kan jag dammsuga där när jag känner mig tillräckligt pigg. Det speciella med den trötthet som cytostatikan ger upphov till är att den liksom känns lite stötvis. Om jag t.ex. bara sitter vid datorn känner jag mig i stort sett som vanligt, men om jag reser mig upp och börjar göra något kan det helt plötsligt kännas jättetungt, men det kommer och går. Jag får t.ex. se till att gå i lugnare tempo när jag promenerar, vanligtvis går jag riktigt fort. Igår på väg till vårdcentralen märkte jag att mitt vanliga tempo inte kändes bra.

Nu har jag svamlat nog för den här gången. Ska vila lite och sedan kanske ge mig ut på en lite promenad. Frisk luft är nog inte fel, och det är äntligen plusgrader!

I eftermiddag är det äntligen dags för perukprovning. Mamma ska följa med som smakråd (hon är ju pensionär och har tid), det är ju ett viktigt val… och så kanske vi tar och tittar lite på sjalar på stan. Det är jättetrist att behöva tappa håret, men det finns trots allt ett par uppenbara fördelar:

1. Det går mycket fortare att duscha!
2. Benen och armhålorna behöver inte rakas på hela sommaren!

Alltid något.

Jag måste öva lite mer på att knyta sjal på huvudet, och hitta en stil som passar mig. De flesta tips som jag har hittat handlar om att knyta turban-liknande anordningar, och det är liksom inte jag! Det måste vara lite tuffare, eller gulligare. Turban tycker jag blir alltför elegant, passar kanske när man är finklädd men dåligt till vardags till jeans (i mina ögon, smaken är olika). Ska också göra lite fler stora örhängen, det piffar till en sjal ganske rejält. Brukar annars inte ha stora örhängen så ofta eftersom jag har mycket volym på håret, och stora örhängen syns inte så bra då.

Sov äntligen lite bättre och längre i natt. Var jättetrött och gick och la mig strax efter 21 igår. Bjarne har blivit förkyld så han la sig också tidigt. Natten till igår blev däremot min nattsömn fragmentarisk, vaknade gång på gång och undrar hur mycket djupsömn jag egentligen hann med. Har börjat kunna ligga lite på höger sida, men venporten gör sig påmind om jag vrider mig för långt åt höger (svider till eller skaver lite). Hoppas att det bli bättre snart, jag får så ont i ryggen!

Nu måste jag i alla fall ta och duscha och göra mig iordning. Ska titta in på jobbet innan jag träffar mamma, sjukintyget ska lämnas in (och tas kopia på), och så vill jag hälsa på en del kollegor. Hoppas verkligen att illamåendet håller sig borta idag, bussresan in till stan är c:a 40 minuter, och lika långt hem igen. Kanske ska ta med mig en påse utifall att det värsta skulle inträffa, så kanske jag oroar mig mindre.

Rapport från perukprovningen kommer senare

Hur behandlingen gick till

Jag kom lite tidigt till Radiumhemmet eftersom det är sportlov och bussturen gick fortare än väntat. Hade åkt dit själv, och satt i väntrummet och bläddrade i den enda tidningen som stod i tidningsstället, ett nummer av Res. När jag läste att valutan i Spanien är Pesetas insåg jag att denna enda tidning dessutom var riktigt gammal (från 2000)! Det satt också ett par i min ålder i väntrummet, hon hette också Maria och skulle få sin första behandling. Tyvärr visade det sig att hon var förkyld (hon hade tydligen dagisbarn) och kunde därför inte påbörja behandlingen ännu. Kan jag inte ens få lite Herceptin?? hörde jag henne säga. Hon lät ordentligt besviken!

Vid 10-tiden var det min tur. Eftersom det var första gången för mig fick jag ett eget rum med en säng, några fåtöljer och ett badrum. Min behandlingssköterska heter Lillemor, och är precis som alla andra jag har träffat hittills jättetrevlig och lätt att prata med. Hon började med att plocka bort den nu rätt smutsiga tejpen som satt över ärret för venport-dosan, och tvättade rent efter klistret. Därefter satte hon nålen i dosan, kopplade droppanordningen, och spolade rent med koksaltlösning. Sedan fick jag förebyggande medicinering mot illamående via spruta i droppanordningen. Dags för själva cytostatikan!

Jag fick också veta att den behandling jag nu får helt enkelt är standardbehandlingen, det är inget speciellt upplägg p.g.a. pricken på lungan. Den behandling jag får de första tre cyklerna heter FEC, och i den ingår tre olika cytostatikapreparat: Fluorouracil, Epirubicin och Cyklofosfamid. De tre preparaten får man också i denna ordning. F är bara en injektion (dvs. spruta) som går fort att ge, E och C ges via infusion (dvs. dropp) och tar en timme vardera. Preparatet E innehåller rött färgämne (jag lyckades inte få reda på varför), därför kissar man rött ett dygn efter behandlingen. Den förebyggande medicineringen innehåller kortison, vilket gör att man blir rejält pigg, eller rent av speedad. Jag blev väldigt pratglad.

Under de två timmarna som jag halvlåg med dropp hann jag inte ägna mig så mycket åt läsning och Sudoku som jag hade laddat upp med. Först kom Gittan, den forskningssköterska som jag hittills har haft kontakt med. Vi satt och pratade om ditt och datt i en halvtimme. Det blev lite snopet, tyckte hon, att jag inte kunde delta i studien. När det var en timme kvar dök min mamma upp, hon skulle köra mig hem och hade sett till att ha god marginal. Så då satt vi och pratade i en timme. Sen var det klart. Behandlingssköterskan Lillemor plockade bort droppet och tog sedan också bort tejpen från ärret på halsen. Jaaa, nu har jag full rörelsefrihet igen!!

Jag fick tips av Lillemor på vad man kan göra om man känner sig bara sådär lite illamående: ät något salt (chips, salta pinnar, saltgurka el.dyl.) eller lite mörk choklad.

Det enda jag egentligen kände efter behandlingen var lite darrighet i benen, vilket delvis kan bero på att jag hade sovit max tre timmar natten innan (jag var verkligen jättespänd). Vi kom iväg vid halv två-tiden och stannade till och handlade på vägen hem. Köpte bl.a. mörk choklad och cornichons. Inte minsta tecken på illamående. Verkligen skönt!

Hur jag mår

Under eftermiddagen och kvällen igår kunde jag äta normalt. Kände mig bara vid några tillfällen pyttelite illamående, men en cornichon hjälpte . Efter middagen (bulgur- och bönsallad med tonfisk) kände jag att jag började bli lite mer illamående, men då tog jag ett utifall-att-piller och sedan var det bra. Drack dock te istället för kaffe, jag brukar tycka att te känns bra om man känner sig lite ‘quesy’. De pillerna blir man lite torr i munnen av, märkte jag. Sen var det lite svårt att koppla av när jag skulle somna (kortisonet, gissar jag), men jag låg inte vaken så länge. Sov väl i alla fall fem timmar, får duga. Har haft en tendens den senaste tiden att vakna vid 6-tiden på morgonen, men det blir väl ändring när tröttheten snart sätter in.

Idag har jag hittills inte alls känt av något illamående, och klockan är nu 17.30. Är lite förstoppad (biverkning av kortisonpreparatet), får ta lite fler av de laxerande dropparna ikväll. Är också fortfarande ganska speedad. Tog en skön promenad med mamma i förmiddags, sedan satt vi och löste korsord vid köksbordet. Jag har snart vant mig den här avslappnade livsstilen…tills Wilma flyttar in alltså! Det ska bli teriyakimarinerad lax till middag. Jag ska se hur det fungerar att dricka i alla fall ett halvt glas vitt vin.

Kontaktsköterskan ringde mig tidigare idag för att höra hur det gick igår och hur jag mår. Det kändes sympatiskt. Jag fick också ett krya på dig-kort från en av mina supertrevliga kunder (tack Åsa, Sara och Anita!).

Nu blir det spännande att se hur det fungerar med illamående under morgondagen när jag inte längre tar den förebyggande medicinen, utan bara har utifall-att-piller att ta till. Att jag aldrig blir åksjuk är positivt, eftersom risken att bli illamående i det här sammanhanget då är mindre.

Det här inlägget har tagit några timmar att skriva, jag har avverkat ett antal telefonsamtal och skrickat några mejl under tiden…speedad eller??

Nu blir det tyvärr inte så att jag kan delta i studien som jag har skrivit om tidigare. Anledningen är att man hade sett en ny prick på datortomografibilderna, den här gången på en lunga. Pricken är dock så liten att det är omöjligt att ta prov på den, därför går det inte att ta reda på om det eventuellt är en metastas. Konsekvensen är i alla fall att man vill börja med den cytostatika som kallas FEC utifall att det är en metastas, och inom studien ges FEC inte förrän efter kirurgi. Nåväl, viktigast är att komma igång med behandlingen, och det gör jag redan imorgon!

Vi stannade kvar och åt lunch på Karolinska, och jag tror att jag såg en gammal gymnasieklasskompis i matsalen iförd läkarmundering. Googlade lite och det finns en läkare som heter Carl Spindler, född 1970 som jag, som jobbar på infektionskliniken. Det måste vara han, fast han kallades Tosse i gymnasiet och spelade bas.

Efter lunch blev det informationsmöte med en sköterska angående behandling, biverkningar och medicinering mot biverkningarna. Hon var verkligen jättetrevlig och i min egen ålder. Tyvärr ska hon sluta på den avdelningen så hon blir inte min kontaktsköterska, men jag blev presenterad för den tjej som blir det, Anki, och hon är också ungefär i min ålder. På något vis känns det extra bra att ha kontakt med någon i samma ålder, man har liksom mer genemsamma referensramar och konversationen flyter på bättre.

Jag hämtade ut en del läkemedel på apoteket innan vi åkte hem, medel mot illamående, medel mot den förstoppning som medlet mot illamående kan orsaka, samt lugnande vilket kan vara tryggt att ha utifall att…

Imorgon ska jag vara på Radiumhemmet kl 10 för min första behandling. Själva droppet tar c:a två timmar, men hela grejen tar kanske tre timmar första gången. Man kan få ha någon med sig under behandlingen att prata med (tiden går fortare då), men jag gör det nog själv imorgon. Tar med mig en bok och Sudoku-tidningen! Och kanske min iPod, ska ta och ladda den. Tänker åka kommunalt dit, men efteråt kommer mamma och hämtar mig, Bjarne behöver få jobba lite nu (han var med mig hela dagen idag), och så är han spinninginstruktör på torsdagskvällar. Mamma kommer att sova över igen så att jag slipper vara ensam eftersom Bjarne kommer hem sent, och så slipper han oroa sig för mig.

Nu ska jag ta och skriva in alla viktiga datum i kalendern, och sammanställa lite viktigt information att sätta upp på kylskåpet med viktiga telefonnummer, namn osv. Imorgon kväll kan jag rapportera hur det var och hur jag mår.