Varm väntan
Ingen har väl missat att vi har lite av en värmebölja för tillfället. För egen del blir det mest sitta i skuggan, och se till att gå ut med Wilma före och efter och inte under dagens varmaste timmar. Både för Wilmas och för min skull.
Igår tog Wilma sina första simtag när hon mer eller mindre ramlade i vattnet från en brygga på ett extra långgrunt ställe. Vattnet går inte ens upp till mina knän längst ut på bryggan, och hon behövde bara ta några enstaka simtag innan hon bottnade och kunde gå in till stranden. Därefter gick hon självmant ut i vattnet, det var riktigt varmt och skönt, men ville ogärna hoppa i från bryggan.
Bara fem dagar kvar till operationen nu. Lite nervös måste jag väl erkänna att jag är. Imorgon bitti är det förberedelser på S:t Görans i form av blodprov och möte med narkosläkaren.
En sak som stör mig just nu är att jag har fått lite mer ont och besvär i vänster arm. I natt vaknade jag av att jag hade hamnat på vänster sida, och då gjorde det ont i vänster överarm, vilket det inte brukar. Under dagen idag har jag haft besvär som mest känns som begynnande domning i handleden och delar av handen, samt lite lätt ont i knogarna. Måste prata med kirurgen om det innan operationen, men vet inte om det är rätt läkare.
Jag har en teori om vad som eventuellt kan vara orsaken. Läste på en annan bc-tjejs blogg om viss klimakteriekänning efter cytostatika innan mensen kommer tillbaka. Min senaste menstruation uteblev helt, de tidigare under behandlingen var kraftigt minskade. Teorin går ut på att jag har svullnad i kroppen som antingen beror på klimakteriekänning, och/eller beror på värmen. Jag hade ju besvär i armen innan behandlingen började, men sen har det varit i stort sett bra. Besvären beror med största sannolikhet på att den tidigare tumören i armhålan tryckte på en nerv, och nu kanske svullnad ger liknande symptom. Orsaken till besvären har dock aldrig egentligen undersökts.
Nipprig som man lätt blir när man har cancer är jag naturligtvis rädd för att det ska vara någon tumör som inte är bc-relaterad och därmed kanske inte har påverkats av behandlingen. Det är säkert helt irrationellt att tänka så, men jag kommer säkert att tänka så många gången under de närmaste åren (om jag får leva, som jag alltid i hemlighet lägger till i mitt huvud).
Läste någonstans att de ställen i kroppen som vanligast drabbas av bc-metastaser är lungor, lever, skelett och hjärna, där spridning till hjärnan kommer sist. Det faktum att jag kanske har små-små metastaser i lungan och bäckenet finns alltid i bakhuvudet, även om jag försöker att inte låtsas om det. Provsvar från senaste datortomografin har jag inte fått ännu, och tvivlar på att jag får höra något innan operationen.
Nu har jag svamlat tillräckligt för idag, dags att fixa lite käk.
Sista cyton imorgon!
Nu laddar jag med Betapred (kortison) inför min sjätte och sista cytostatikabehandling (Taxotere) imorgon eftermiddag. Imorse var det åter dags för blodprov och läkarbesök, vilket var bra och odramatiskt. Det går inte att känna någon knöl längre i vare sig bröst eller armhåla. Bröstet ser helt normalt ut, innan behandlingen började var det ganska rosa p.g.a. inflammation runtom tumören.
Angående ‘prickarna’ på lunga och bäcken så får vi se efter röntgen och CT om två veckor hur det ser ut. Om de fortfarande är helt oförändrade så är det troligast att det rör sig om något godartat och inte metastaser. Har någon av prickarna helt försvunnit så var det kanske en metastas men den kommer då inte att behandlas eftersom den ju är borta, dock övervakas framöver. Bara om någon av prickarna finns kvar men uppenbart har förändrats blir det aktuellt med strålning på den.
Och, en liten men ack så god nyhet, min blodvärden såg bra ut! Med andra ord ingen blodtransfusion denna gång.
I övermorgon (torsdag) har de kirurgkonferens på St. Görans och då ska mitt operationsdatum fastställas. Med lite tur vet jag det således på fredag. Då ska jag också boka tid för återbesök hos läkaren på Radiumhemmet, 3-4 veckor efter operationen.
I augusti är det dags att starta nästa fas i behandlingen, nämligen:
- Strålning (av armhålan) 25 gånger (varje vardag i 5 veckor)
Fördelar: dödar cancerceller och minskar risken för återfall
Nackdelar: tar tid, huden blir känslig där strålningen träffar och det blir synliga prickar, sol ska undvikas på strålat område - Herceptin (via infusion, dvs dropp) var 3:e vecka i alla fall ett år
Fördelar: dödar cancerceller och minskar risken för återfall
Nackdelar: tar tid, ovanlig men allvarlig biverkning är påverkan av hjärtat - Anti-östrogen (tabletter) i 5 år
Fördelar: minskar risken för återfall, man måste inte till läkare eller vårdcentral för att få denna behandling
Nackdelar: man hamnar typ i klimakteriet och blir tant i förtid
Men det är ändå skönt att cytostatikabehandlingen är slut så att jag slipper de jobbiga, men tack och lov inte långvariga, biverkningarna som gör att jag inte kan leva ett helt normalt liv. Och så börjar håret komma tillbaka då, sakta men ganska säkert. Inte för att jag egentligen är helt utan hår på huvudet, det har kommit en hel del fjun sedan jag verkligen tappade håret under första cykeln. Fjunen ramlar tydligen inte av på samma sätt. Ögonfransar och ögonbryn vill jag också ha tillbaka nu, det är ganska glest där runt ögonen. Jag kände mitt rätt fånig när jag skulle ta på mascara imorse. Inte mycket att måla på, i synnerhet inte runt höger öga, vänster öga har faktiskt lite fler fransar (än så länge).
När jag lämnade blodprov på labbet på Radiumhemmet nämnde jag att det senaste gången blev ett mörkrött eksem där klistret från tejpen hade suttit. Sköterskan satte nu istället en gasbinda över kompressen och tejpade på den istället för på huden. Om jag också tar det lugnt med solen och smörjer in ordentligt med mjukgörande lotion ska det nog gå bättre. Det gäller också kinder och undersidan av armarna.
Frågade också om blodprovet som försvann förra gången. Troligast är att det hade fastnat i rörposten. Rörposten! Jag blir lika fascinerad varje gång jag inser att rörpost fortfarande används. Det är väl inte så gammalmodigt som det låter. De håller på och renoverar en del på Radiumhemmet just nu, jag blir ganska lack om det var p.g.a. något slarv av byggnadsarbetarna som jag satt tre timmar och väntade i en obekväm fåtölj, men det lär jag aldrig få veta.
Dag 6 och nästan igenom skelettvärken
Såja, redan på dag 6 i min andra (och näst sista) Taxotere-kur. Också totalt sett femte och näst sista cytostatikakuren. Har sluppit feber hittills den här gången, det var nog den kvarhängande förkylningen som ställde till det sist. Skelettvärk har jag dock inte sluppit. Nej, nej. Som ett brev på posten kom den på dag 4. Nu hade jag varit förutseende och bjudit hit min mamma att sova över här två nätter och göra livet lite lättare för mig.
Skelettvärken är oberäknelig, den liksom flyttar på sig i kroppen så man vet aldrig var man kommer att ha ont från timme till timme. De kroppsdelar som har varit drabbade är smalben, lår, bäcken, underarmar, käkparti och hjässa. Förutom skelettvärken drabbas jag också från och till av lätt andnöd som verkar hänga ihop med att jag blir aningen slemmig i halsen. Och när andnöden slår till känner jag att jag behöver lägga mig ner på sidan för att kunna andas ordentligt. Då är det skönt om någon kan ta hand om Wilma om hon är på stojigt humör just då. Det är hon ganska ofta.
Idag har det varit kalasväder och vi har varit utomhus mest hela dagen. Åkte iväg med mamma en sväng och köpte bl.a. några växter som vi planterade (tomat, smultron, hänglobelia till en ampel). Jag körde bil, vilket skvallrar om att värken inte är så farlig ändå. Nu på kvällskvisten tog jag också en promenad med Wilma innan middagen, men när jag kom hem fick jag sitta en stund för att nå normal andning.
Dags att hjälpa Bjarne lite med bokföringen i hans enskilda firma. Den är ganska nystartad så antalet transaktioner per månad är max ett tiotal. Bäst att passa på och sätta ordentliga rutiner innan det blir mer.
Näst sista
Så har jag fått min näst sista cytostatikabehandling. Helt odramatiskt, och helt utan strul och förseningar. Herceptin 30 minuter, därefter Taxotere 60 minuter. Ishandskar på igen under Taxotere-droppet. Det är ganska svårt att bläddra i en tidning med de handskarna, och att bläddra i en bok är i det närmaste omöjligt. Den sista kvarten lysnade jag bara på musik i min iPod, jag ledsnade på att försöka bläddra.
Idag fick jag sitta i en säng istället, i ett rum med två sängar. Även den här gången delade jag rum med en manlig patient, dock med ett draperi mellan sängarna. Han talade i telefon större delen av tiden, så det var skönt att ha musik i öronen.
Dagens behandling började inte förrän kl. 13:45, så i förmiddags gick jag skogspromenad med Wilma. När vi kom hem hade Wilmas syster Leeloo med husse Rolle kommit på besök, och valparna fick leka av sig. Fördelen för Rolle, som också jobbar hemifrån, är att Leeloo är härligt trött när han sedan kommer hem så att han får en stunds arbetsro. Detsamma gäller för Bjarne.
Imorgon kommer min syster på besök, det blir nog en skön promenad med Wilma igen. Vad mer vi gör beror på vädret. Om det är vara inne-väder är jag lite sugen på att baka bröd, något med fullkorn. Men då måste vi först handla. Vi får se vad det blir. Nu ska jag lägga mig, är ganska trött efter två händelserika dagar.
Glömde förresten att nämna en detalj i förra inlägget kopplat till läkarbesöket. Jag slipper mellanprover den här gången! Alltså inga blodprov på hela tre veckor, och jag slipper åka till Vårdcentralen. Verkligen skönt. Men om jag känner att jag blir tröttare än vanlig ska jag höra av mig så får de ta prov för att kontrollera blodvärdet. Hoppas att jag slipper det, och hoppas att jag slipper feber. Håll tummarna!
Mycket väsen för ingenting
…eller Inte stans bekvämaste hotell
Jag kan börja med att säga att idag, på dag 7 i första Taxotere-kuren, så har skelettvärken minskat markant, jag är så glad för det. Igår var dock en lite jobbig dag. Hade rejält ont i kroppen hela dagen, och hade dessutom stigande temperatur vilket var oroande. Höll mig hur som helst under 38 grader hela dagen fram till kvällen. Bjarne hade ett spinningpass så han var borta eftermiddag och tidig kväll, och då märkte jag att temperaturen började stiga lite mer, kände mig på gränsen till febrig. Ville ligga och vila men det var svårt när Wilma ville busa eller bita eller bara trilskas. Jag blev ganska desperat och var nära tårar eftersom det gjorde så ont i kroppen. Just då ringde något undersökningsföretag, jag har nog aldrig snäst av någon så tvärt: Jag är cancersjuk, jag orkar inte med det här, ring och stör någon annan! Fast de har nog hört de flesta oförskämdheter från folk skulle jag tro…
Framåt åttatiden började jag laga mat, och kände samtidigt att jag började bli febrig. Kollade temperaturen, 37,8 grader. Kollade igen efter en stund då jag blivit rosig om kinderna, och var på 38,0. Ringde då till onkologjouren på Karolinska vilket man enligt instruktionen ska göra om man får feber, och feber definieras som minst 38,0 grader. De tyckte att jag skulle komma in till akuten för att ta blodprover, det är viktigt att ta reda på om man har fått en infektion eftersom immunförsvaret blir nedsatt av cytostatikan. Bjarne hade inte kommit hem ännu, han var och handlade mat vilket vi inte hade hunnit under dagen. Således kom vi inte iväg till Karolinska förrän vid 22-tiden, vi åt middag hemma först, och så behövde vi ta med oss Wilma som hade blivit riktigt trött och ville sova.
På Karolinska kändes de lite fånigt att komma in helt själv på akuten och dessutom må helt normalt (jag hade tagit 2 Alvedon). Fick vänta i ett enskilt undersökningsrum eftersom jag kan vara infektionskänslig. Efter c:a 45 minuter kom till slut ett par manliga sköterskor (eller heter det sjukskötare då?) för att ta prover, men de misslyckades med blodprov (det viktigaste) eftersom jag är svårstucken. Blev då flyttad till ett annat enskilt och större undersökningsrum där en kvinnlig sköterska tog blodprov genom att till slut sätta en kateter på handen, utifall att jag skulle behöva antibiotika. En ung (typ 25 bast) underläkare som hade onkologjouren kom och lyssnade på lungor och hjärta. Han sa att jag antagligen skulle få åka hem när provsvaren var klara, men det var ändå rätt av mig att komma in till akuten. Om febern skulle bli ännu högre eller om jag skulle börja må allmänt sämre skulle jag ringa igen.
Nu skulle det ta ett par timmar att få svar på blodproverna, bara att vänta. Jag fick vara kvar i det rummet, som bl.a. innehöll utrustning för att gipsa ben och liknande. Där hade jag att välja på att sitta på en vanlig stol, ligga på undersökningsbritsen eller slagga på golvet. Jag valde britsen. Problemet med sådana britsar är att de är smala. Väldigt smala. Om jag låg på rygg var det precis så att jag kunde ha armarna längs med kroppen, och jag är inte den bredaste personen på jorden. Eftersom jag var trött (klockan var nu midnatt) försökte jag vila där på britsen, med en kofta som huvudkudde och jackan som täcke. Och obarmhärtiga lampor i taket! Jag fick ont i ryggen och armarna började domna av den obekväma ställningen. När klockan blivit två kom en undersköterska in, tog bort katetern från handen och sa att jag kunde åka hem. Jag har lite förkylning kvar som ger lite rosslig hosta, och det är inte ovanligt att temperaturen kan gå upp lite under Taxotere-behandling utan att det är så farligt. Drick mycket vatten och ta Alvedon om febern kommer tillbaka. Skönt. Odramatiskt. Men det var en lång och omtumlande kväll…
Var befann sig då Bjarne och Wilma alla dessa timmar? De fick ju vänta i bilen, och jag höll kontakt via mobilen. Jag föreställde mig att de satt utanför och väntade där jag lämnat dem och tyckte synd om dem. Men så erkände Bjarne att han åkt iväg till Max och käkat hamburgare under tiden. Inte alls synd om honom! Och Wilma sov så gott.
