Idag är det ett år sedan vi hämtade Wilma på kenneln. Det firar vi med en släng kennelhosta. Ja. Det är verkligen inte kul. När en hund hostar låter det nästan som om den ska kräkas. Wilma har ganska mycket slem i luftvägarna som hon hostar upp, så Bjarne och jag torkar slemloskor från golvet gång på gång. Soffa och fåtöljer har vi täckt över med plädar, och en stor matta som är svår och dyr att tvätta har vi rullat undan. Det är nästan som att ha en inkontinent valp igen. Fast bara några dagar, hoppas jag. Det är i alla fall inget fel på aptiten, och hon har inte feber. Nu har hon ätit och sover så sött i en av de övertäckta fåtöljerna, och husse och matte ska dricka lite kaffe.

Borde förresten ha haft på mig solglasögon när vi var ute på promenad för en stund sedan. Vad jag fick kisa! Vårsolen är hur underbar som helst, och man hör rinnande vatten lite överallt. Och sjungande koltrastar!

Så här söta var de när de var 10 dagar gamla. Tack ”gammelmatte” Nina för bilden! Nu har de små liven hunnit bli ett år och bångstyriga unghundar. Det var full fart på Wilma redan dagen efter kastreringen. Men den dumma tratten är i vägen hela tiden! Husse och matte får hjälpa till med att klia och tvätta. En vecka till får du stå ut, tjejen.

H-kullen från Cisconis Kennel: Wilma (Hope, i mitten) med syskonen Leeloo (Happy) och Hero och mamma Roxie. Bild: Nina Ekberg.

Det här är dedikerat till Nina på Kennel Cisconis: en rapport från Parsonspecialen på Öland. Platsen var Eriksöre camping nära Färjestaden, ett paradis för hundägare.

Wilma och Leeloo tävlade i klassen tikar 6-9 månader, där sammanlagt fem hundar deltog (i klassen hanhundar 6-9 månader var det bara en hund…). Katarina och jag var helt gröna som ”handlers” så vi försökte bäst vi kunde att göra likadant som veteranerna. Jag var nervös och det smittade nog av sig på Wilma; svansen hängde ner mellan benen vilket kanske inte var så bra.

Wilma (Cisconis Hope of Sensation) placerade sig på 4:e plats:

Domarens omdöme om Wilma lyder: Smooth bitch well marked head. Nice length of neck, not a level topline. Tail set a bit low. Would like more bone and assess movements.

Leeloo (Cisconis Happy Roisin) placerade sig på 3:e plats:

Matte Katarina och matte Maria är jättestolta:

Vi stannade inte kvar och tittade på resten av utställningen, utan relaxade och turistade resten av dagen. Wilma och Leeloo fick möjlighet att leka av sig. Syskonkärlek:

Vi är ett gäng som fotograferar en hel del, så en del av dagen ägnades åt att försöka ta snygga hundbilder. Här är våra vackra flickor:

Jag fick låna en vidvinkellins till kameran av Rolle och tog inte lika vackra självporträtt:

På kvällen deltog Bjarne och jag, dock inte Rolle och Katarina, i den gemensamma middagen som klubben arrangerade. Det slumpade sig så att vi satt mitt emot ett par som har en hund som heter Cilla som är halvsyster till Wilma och Leeloo (samma pappa):

Åter igen ligger hon i mitt knä och drömmer. Det spritter i benen och hon gnyr. Undrar vad hon drömmer om? Men nu var husse snäll och gick och la sig på golvet, Wilma var inte inte sen att reagera. Perfekt, nu kan matte blogga i fred…

Det var i förrgår vi hämtade henne från kenneln. Vi tog med oss både min mamma och Bjarnes pappa på utflykten. Det gick verkligen hur bra som helst. Wilma var den sista av de tre valparna att hämtas. Ingen kan påstå at hon är reserverad av sig, tvärtom! Hon sov i min mammas knä nästan hela hemresan.

När vi kom hem var det full fart på en gång! Hon hann ta sig igenom samtliga leksaker på nolltid, samt identifiera några fler leksaker:

En sop är skön att bita i! Och då glömmer man det läskiga halsbandet.

Ett par av Bjarnes kasserade tofflor var kalas, så här såg den ena ut bara två timmar efter hemkomst:

Tofflor, det bästa som finns!

Som bekant har valpar ett stot behov av att bita på allt som går att bita på. Eftersom matte inte ska få sår så har vi införskaffat följande fantastiskt tjusiga lekhandskar från trädgårdsavdelningen på Jula:

Lekhandskar, mums!

Men det finns en sak som en valp görallra mest: sover. C:a 18 timmar per dygn. Helst i mattes eller husses knä:

Sovstilen varierer, men platsen är densamma: i knät.

Tuggpinnen kan hålla fröken sysselsatt hur länge som helst!

Medan jag har skrivit det här har husse lattjat rejält med Wilma, de har till och med varit ut en sväng i koppel. Utomhus är kalaskul! Det lär dröja ett tag innan hon är rumsren, men det känns som om vi gör vissa framsteg, ibland i alla fall…

I eftermiddag kommer syrran Happy på play-date, oj oj vad spännnande. Sedan ska vi också ta en tur hem till Bjarnes mamma som är jättenyfiken! Igår kom ett par grannar förbi som inte kunde hålla sig, men deras döttrar får vänta några dagar tills Wilma är lite mer hemmastadd. Men ska jag vara ärlig så verkar hon rejält hemmastadd redan nu! Hon har bl.a. full koll på hur man tar sig upp i mattes knä när matte sitter vid köksbordet.

De två första nätterna har Bjarne sovit på golvet med henne, intill sängen på övervåningen. Det har gått riktigt bra, men det blir spännande att se när hon kan börja sova utan att ha kroppsvärme intill sig. Hon vill gärna kunna ta sig upp till matte i sängen, men det är ännu för högt för henna att kunna hoppa upp. Men det dröjer väl inte många veckor innan det går bra…

Bara en sak oroar mig lite hittills. Hon är inte så bra på att äta. Men det ger sig nog, jag tror inte att hon svälter. Så mycket som hon far runt gör hon av med en hel del energi. Hon blir väl bara för uppspelt för att äta ibland.

Fortsättning följer…

Sju veckor gamla och hur uppspelta som helst. Tänk så roligt det är när det kommer besökare som man kan klättra runt på! Vi fick ett härligt besök på kenneln idag. Valparna har blivit väldigt aktiva, och oerhört nyfikna på besökarna. Riktiga busfrön är de alla tre, Happy som tidigare verkade ganska lugn var det knappast nu längre! Och Wilma är ett riktigt härligt energiknippe. Nio dagar kvar tills du blir Värmdöbo, tjejen!

Wilma och matte (jag)

Wilma och husse (Bjarne)

 
Wilma får prova ett halsband, men det var inte så kul att ha på sig, det var ju alldeles för stort!

Söta systrar, Wilma och Happy

Efter så mycket uppståndelse är det inte konstigt att man blir trött…