Vardagen efter bröstcancer
Värmechock! Igår när jag promenerade från jobbet till bussen blev jag intensivt medveten om att jag framöver inte kommer att vara så förtjust i värme. Varför? Jo, efter att ha drabbats av lymfödem för några månader sedan har jag äntligen, i förra veckan, fått en kompressionsstrumpa (typ extra ärm). En beige (förbandsfärgad), otäck sak som jag ska ha på mig i princip all vaken tid. Det ser inte så kul ut så jag har helst på mig långärmat. Min garderob är inte precis anpassad för detta, har inte så många sommartoppar med lång (eller trekvartslång) ärm. Lösningen blir kortärmad eller ärmlös topp + tunn kofta. Vilket är helt ok, tills det blir varmt. Kände inte för att ställa mig mitt på trottoaren, bland alla skyndande människor, och skala av mig koftan och därmed exponera läskiga ärmen. Men sen på bussen åkte koftan av ändå.
Någon gång nu och då kan jag naturligtvis vara utan ärmen, men helst inte om jag ska lyssna på sjukgymnasten. I synnerhet inte när det är varmt. Tänker jag efter vad detta innebär i förlängningen inser jag att det inte direkt lockar att åka på solsemester. Någonsin. Gör jag det kommer jag nog att chansa att vara utan ärmen en del av tiden, så får det bli lite mer svullet. Problemet med lymfödem är att svullnaden kan bli permanent, lymfvätskan typ konverteras till fett, och huden kan bli hård och oelastisk. Vilket är värre än att ha ärmen på armen. Så om jag är lite extra grumpy så vet ni varför…
En annan alltid närvarande komponent i vardagen efter bröstcancer är oron. Oron för återfall och spridning. Det går nog inte en dag utan att jag tänker på detta, minst en gång. Har man lärt sig lite för mycket om hur bröstcancer främst sprider sig (skelett, främst ryggrad, lever, lungor, hjärna) blir det lätt att man känner efter på vissa ställen. Lite ryggont efter att ha suttit lite tokigt eller tränat rygg på gym är inte så konstigt. Men så fort man (jag i alla fall) känner något i ryggen hinner jag tänka ”tänk om…” innan jag kommer på varför jag har ont, och om det var cancer skulle det inte kännas så mycket så plötsligt. Det som har varit värst är att jag har haft ont i höger skinka. Troligtvis ”falsk” ischias eftersom jag promenerar så mycket utan att stretcha. Från och till känns det ganska tydligt. Jag har ju en liten förkalkning på bäckenet på höger sida (kanske orsakat av cancer men kunde inte fastställas), som inte alls ska kunna kännas men min hjärna vill ändå gärna koppla ihop detta med det onda. En stund. Tills min mer rationella sida avfärdar tankarna. Och så stretchar jag och det känns med ens bättre. Hur som helst så tär det på krafterna att ständigt drabbas av dessa tankar.
Gym ja. I måndags kunde jag äntligen träna igen! Tack vare en kompressionsstrumpa, en svart som är stadigare än den jag har på mig resten av tiden. Något gott för den med sig. Det gick jättebra och jag fick inte alls ont. Tog mig bl.a. igenom övningar för armen som jag fick av sjukgymnasten, plus lite allmän styrka och stretch.
Håret då? Jag har valt att behålla det kort, har klippt mig tre gånger sedan det kom tillbaka. Efter senaste klippningen verkar det äntligen som att det inte längre är lite glest. Har förstått att det kan vara lite olika. Jag har skandinaviskt tunna hårstrån, och dessutom lockigt vilket gör håret sprött. Och antiöstrogen kan medföra att håret är lite glesare än vanligt. Som kort ser det bra ut, men jag tror inte att det vore någon hit att låta det bli långt igen. Fast ibland saknar jag verkligen mina korkskruvar!
Bröstprotes har jag haft i snart ett år, så det är jag van vid. När jag är påklädd tänken jag inte på det. Med klisterprotesen är det mest bekvämt och balanserat. Även protesen medför att visa plagg i garderoben går bort, alla de med stora urringningar. Vissa plagg går att använda med ett högt skuret linne eller topp under, men det blir varmt och helheten blir inte alltid snygg. Detta blir i alla fall bättre om jag får göra bröstrekonstruktion. Kanske nästa vår.
Det har gått över en månad sedan jag fick sista Herceptinet, alltså har jag egentligen ingen behandling längre bortsett från antiöstrogen. Efter avslutad behandling har jag fått göra både skelettscintigrafi och datortomografi, men har inte fått några resultat ännu. Läkarbesök har jag inte förrän 16 augusti, kanske får jag inte höra något innan dess. Men om det vore dåliga resultat borde de väl höra av sig tidigare än så? Eller? Fast jag är inte egentligen så orolig eftersom jag inte har varit utan Herceptin så länge. Men om ett år lär jag nog vara det!
Nog pladdrat för idag. Imorgon är det Midsommar!
Testar nu en contact-protes
För en vecka sedan var jag på Amoena och provade ut min andra protes. Denna gång en contact-protes som ”klistras” fast på huden genom en klibbig silikonyta. Den sitter verkligen jättebra, jag trode att den skulle kännas mer besvärande. Man får bara inte smörja in huden med hudkräm strax innan man ska ta på sig den, då sitter den inte bra alls.
Yihaaa! No more strålning!
Alldeles fantastiskt skönt. I morse var jag på min 25:e och sista strålbehandling på Karolinska. Jag önskar bara att jag hade kommit på tidigare att gå vid halv nio på morgonen istället för vid två på eftermiddagen. Det var mycket kortare kö! Men men, nu spelar det faktiskt ingen roll.
En annan positiv sak är att jag inte har blivit särskilt öm på det strålade området. Jag har inga problem med att använda BH och protes. Det har de senaste dagarna börjat sticka en aning i huden, som en mycket lätt solbränna. Inte mer än så. Huden är också lätt rosa. Nu får jag äntligen tvätta bort det lila vertikala strecket. Fabulous! Jag kan också gå och prova ut en till BH, skulle verkligen behöva en svart!
Håret växer, men ännu är det så kort att det inte har en egen form. Jag längtar nu efter att det blir så långt att jag kan dra fingrarna genom det. Apropå hår så har jag blivit lite luden i ansiktet (kinder och haka), jag tror att det är en biverkning från anti-östrogenet. Bara det inte blir mer än det är nu så är det inte besvärande.
Tillbaka till verkligheten
Imorgon börjar jag jobba igen efter nästan 6 månaders sjukskrivning. Det känns jättekonstigt. Kliva upp tidigt på morgonen. Ingen promenad med Wilma på förmiddagen. Kollegor istället för Bjarne som lunchsällskap. Sitta framför en dator hela dagen istället för att slänga boll eller frisbee. Och vad ska jag ha på mig???
Svullnaden efter bröstoperationen har ännu inte helt lagt sig, men nästan. Hur som helst har jag fortfarande bara mjukisprotesen och vanlig BH, vilket starkt begränsar vad jag kan ha på mig. Med hjälp av en mjukisprotes uppnår man inte precis symmetri.
Tänker inte längre använda peruken. Den är vaaaaaaarm, som en björnskinnsmössa mitt i sommarvärmen. Håret, som växer så det knakar, gör att det kliar och blir om möjligt ännu varmare. Men jag ser fortfarande lite halvkal ut på huvudet, de mörka hårstråna står i skarp kontrast mot hårbotten. Det får bli keps till och från jobbet, och barhuvad på kontoret. Kollegorna får helt enkelt stå ut. De vänjer sig nog snabbt, och mitt hår växer ju konstant.
Nu måste jag gå igenom min jobbdator så att den är uppdaterad och så, och byta skrivbordsbakgrund till en snygg bild på Wilma!
Sjukgymnastik, lätt deprimerande
Började på allvar med sjukgymnastik först igår, 15 dagar efter operationen. I torsdags, under återbesöket hos kirurgen, tömde de ut en del sårvätska. Då måste man göra uppehåll i sjukgymnastiken under 5 dagar (viktigt utropstecken, stod det på sjukgymnastikpapperet). Jag skulle ju precis börja med mina övningar, fick alltså vänta.
Det var också ganska värdelöst att tappa ut sårvätska, ett dygn senare hade lika mycket fyllts på, och det är fortfarande kvar där innanför ärret. Nu får det vara så, kirurgen sa att det inte var så mycket och att kroppen kommer kunna ta hand om det själv. Hoppas bara att det inte tar alltför lång tid. Jag har en bula stor som ett halvt äpple fram på bröstet, det är inte jätteskönt. Inte heller kan jag använda mjukisprotesen (primärprotesen), då blir ”bröstet” totalt sett mycket större än mitt högra riktiga bröst.
Det som är deprimerande så här i början av sjukgymnastiken är att jag i en av de tre övningarna inte ens kan få upp vänster arm till det som är utgångsläge för övningen (övning 3: snöängeln). Har inte gjort den övningen ännu idag, ska bli intressant att se hur snabbt jag blir mer rörlig.
Det är också deprimerande att endast kunna växla mellan två kortärmade skjortor, en grön (se bild nedan) och en omönstrad svart (vaaaarm när solen gassar). Om jag bara får upp vänster arm lite mer kan jag få på mig tröjor som träs över huvudet. Men de ser inte så bra ut på utan bröstprotes, se resonemanget ovan. Ser ut som om jag får hålla mig till mina två skjortor ett tag till. Blä.
Gröna skortan. På bilden rensar jag ogräs och Wilma hjälper till bäst hon kan genom att rycka och dra i allt som jag tar i. Inte så effektivt, kan tilläggas…
Dags att försöka sig på lite sjukgymnastik då. Önska mig lycka till…
