Lugn
Återbesök hos läkaren imorse. Bjarne var med mig även den här gången. Kändes helt annorlunda än förra måndagen. Då började det hela med ”Jag har tyvärr inga goda nyheter…”, och sedan jobbig provtagning. Sedan dess har nyheten sjunkit in och jag har accepterat att läget är som det är. Dagens läkarbesök hade istället fokus på behandlingen och sådant som är kopplat till den. Ingen ny chock alltså, och jag kände mig inte skärrad utan höll mig förvånansvärt lugn. Ännu är inte alla analyser av vävnadsprovet klara, alltså har jag ännu inga närmare detaljer om behandlingen. På torsdag kommer jag att ha kontakt med läkaren per telefon då resultatet av analyserna ska finnas tillgängligt.
Det är viktigare att kunna sätta in exakt rätt behandling än att omedelbart påbörja behandling, var budskapet. Med tanke på de enorma framsteg som har gjorts inom cancerforskning kan jag förstå detta. Man har inte bara bröstcance utan det flera många variationer är olika varianter på behandling blir aktuella. En sak som återstår att se är om jag får behandling på SÖS eller på KS i Solna. KS kan bli aktuellt om en viss kompletterande medicinering passar mig, kring vilken det pågår en studie. Under vilka förutsättningar detta kunde bli aktuellt är tyvär en detalj som jag inte lyckades lägga på minnet idag…
Efter läkarbesöket kände jag mig riktigt lugn. Vi gick och tog en kaffe på Riposo på Drottninggatan, och sedan gick jag bort till kontoret. En av tjejerna på jobbet som jag har berättat om bröstcancern för kommenterade faktiskt att jag såg så glad ut, och fråga något i stil med ”har du fått veta att det trots allt inte är cancer?”. Jag är nog bara glad att a) behandlingen närmar sig och b) jag inte fick ytterligare dåliga nyheter idag (visst fanns det oro för det).
Jag är ju fortfarande i fertil ålder, och med tanke på att vi inte har lyckats få barn så är läkarna noga med att berätta hur cellgiftsbehandlingen påverkar våra chanser framöver. Det som åker på stryk är äggproduktionen. Av den anledningen kommer vi att få remiss till IVF-kliniken på Huddinge Sjukhus där vi har möjlighet att plocka ut ägg och frysa in innan behandlingen sätter igång. Vi ska i alla fall prata med dem, men jag är tveksam till om jag vill göra det. En anledning är att behandlingen då fördröjs. En annan är att de inte fick så många ägg när vi gjorde IVF i höstas, och då gick inga att frysa. Dessutom har vi tre missfall bakom oss, så vi har oddsen emot oss där.
Kommer att jobba större delen av den här veckan, men tror att jag stannar hemma på torsdag eftersom jag fick telefontid kl 13. Med minst en timmer resväg till jobbet och lika långt hem blir dagen väldigt upphuggen om jag ska till jobbet före eller efter telefontiden. Det samtalet vill jag ta hemma där jag kanfokusera ordentligt på den information jag får. På kontoret är det aldrig självklart att ett avskilt rum finns ledigt när man behöver det, och det samtalet tar jag knappast i öppet kontorslandskap eller vid kaffemaskinen!
Dags för sängen nu. Tack och lov sover jag gott mest varje natt nu. Oron sätter sig istället i magen. God natt!
Väntan
Nu är det två dagar sedan jag fick diagnosen. Än så länge lever jag i stort sett som vanligt. Igår var jag på jobbet bara halva dagen, och satt mest i möten med chefen och några andra kollegor för att planera hur mina olika uppdrag ska tas om hand under min sjukskrivning. Natten till igår sov jag i princip inte alls, så jag var verkligen inte pigg igår. Natten till idag sov jag desto bättre, tack och lov. Somnade redan i soffan, såg inte mycket av filmen som jag började titta på (Äventyraren Thomas Crown, hur många gånger per år visar de den egentligen??).
Kände mig utvilad imorse, så jag var på jobbet mest hela dagen. Där går tiden fort och jag hinner inte tänka så mycket på min sjukdom och det som väntar mig. Ägnade större delen av dagen åt att få igång en tilläggsprodukt som jag installerade på en kunds webbplats. Strul med rättigheter så det heter duga, och lösningen på problemet som jag hittade i ett forum var att manuellt skriva in saker i databasen som borde ha hamnat där redan vid installationen. Jag blir så irriterad när ganska dyra, kommersiella produkter har så bristfällig dokumentation! Och buggar!! Nåja, dagen gick som sagt fort, och jag löste ju problemet. Gick sen en timme tidigare från jobbet, det skulle vara affärsområdesmöte men jag kände verkligen inte för att sitta där bland alla kollegor.
Jag har berättat för ett antal kollegor att jag har cancer. Det känns som rätt sak att göra. Jag vill inte att de ska börja undra vart jag har tagit vägen när de inser att de inte har sett till mig på några månader. Det är bättre att berätta sanningen, och samtidigt få höra många vänliga ord och uppmuntran. De flesta verkar känna någon som har gått igenom cellgiftsbehandling mot cancer och blivit frisk. Alltid upplyftande att höra.
Imorgon är det ”bröstkonferens” på St Görans, då de beslutar om min (och andras) behandling. Den vänliga systern som jag har pratat med sa att jag kanske redan imorgon får besked om när behandlingen ska börja så att jag kan planera min tid. Mer detaljer får jag sen på måndag då jag träffar en läkare. Måste se till att sammanställa frågor till det mötet.
Ska se om det finns något inte alltför hjärndött att se på TV ikväll. Känner mig inte så företagsam så det får bli en slökväll. En sak jag är glad för är att jag påbörjar behandlingen nu när vi går mot ljusare tider. Något positivt i allt det negativa! Det hade varit extra deppigt om det varit höst nu…
Diagnos
Hur ska jag börja egentligen? Det här kommer att bli en tung blogg, den kommer att handla om min kamp mot bröstcancer. Eftersom jag redan bloggar om annat (smyckestillverkning, foto och grafik på http://mariadahlin.vox.com) så känns det självklart att starta en blogg för att skriva av mig angående denna nya, oönskade fas i mitt liv. Jag hittade också några andra bloggar av kvinnor som genomgår behandling mot cancer, och det kändes trösterikt att läsa dessa. Därför vill jag dela med mig av mina erfarenheter, förhoppningsvis med gott, och kanske skänka tröst åt någon annan som drabbas. (Jag måste förresten påpeka att jag ibland bloggar från en dator där mellanslagstangenten är lite nyckfull, så om motsatsen till särskrivningar kan förekomma där jag har glömt att korrekturläsa.)
Till saken. Det här året började dåligt. På nyårsdagen upptäckte jag en tydlig knöl i mitt vänstra bröst. Det var ingen pytteknöl som jag kände efter att ha undersökt brösten, utan en betydligt större som jag kände när jag smorde in mig efter duschen. Jag har under några års tid själv känt igenom brösten, men nu hade jag inte gjort det sedan september. Anledningen är att min man och jag inte har lyckats så bra med att skaffa barn, så vi inledde ett IVF-försök på Sophiahemmet i Stockholm. Hormonbehandlingen och att jag faktiskt blev gravid medförde en allmän knölighet i brösten. Lyckan blev dock kortvarig, jag fick ett tidigt missfall som var över några dagar före jul. Och så en dryg vecka senare var det nyårsdagen.
Min första reaktion var panik! Jag tappade aptiten, kände mig lätt illamående, sov dåligt, och hade svårt att fokusera på någon aktivitet (titta på film gick bra, det innebär distraktion). Nyårsdagen var ju en röd dag, så det var först dagen efter som jag kunde ringa till husläkaren. Efter en panikslagen helg fick jag en tid hos husläkaren. Han skrev en remiss till en bröstklinik (BröstCentrum City på Drottninggatan) och lugnade mig med att det troligaste var att det var något annat än just cancer. Då kunde jag leva normalt i en dryg vecka tills det var dags för undersökning på bröstkliniken. Där blev det mammografi, ultraljud och vävnadsprov med tunn nål. Det gjorde inte så ont när de stack (utan bedövning), men oj! vad det gjorde ont efter sådär en halvtimme! Jag satt och bet ihop på jobbet och skötte datorn med bara höger arm. Inte jättelätt när man bl.a. programmerar…
Till saken hör att bröstet har varit inflammerat sedan jag upptäckte knölen, och jag frågade på kliniken vad som skulle kunna vara fel om det nu inte var cancer. Till exempel en inflammation var svaret, och det kunda jag inte låta bli att Googla på. Dålig idé, Maria! Det enda konkreta jag hittade information om var mjölkstockning vid amning och inflammatorisk bröstcancer. Panik igen! Inflammatorisk bröstcancer är riktigt elak enligt vad jag kunde läsa. Förra helgen var jag ett riktigt nervvrak, rädd att jag var döende. Svärmor lyckades dock lugna mig, det är säkert inte cancer och inflammatorisk brötcancer är mycket ovanlig, var hennes budskap. Måndag mogon ringde jag ändå gråtande till bröstkliniken för att få höra något lugnande, eller kunda jag göra något åt inflammationen? Nej, det kunde jag inte, men det såg i alla fall inte ut att vara inflammatorisk bröstcancer. En ganska normal arbetsvecka och helg följde på det.
Nu till idag. I morse var jag på återbesök på bröskliniken, och doktorn hade inget bra besked att komma med. Det är bröstcancer. Inte inflammatorisk, man får vara glad för det lilla, men ändå… Inte det jag ville höra, men mentalt var jag ändå beredd på att det skulle kunna vara så. Mormor och farmor fick båda bröstcancer, dock vid högre ålder. Min bröstcancer ser edt ut som om jag har haft ett tag, och den har spridit sig till en lymfkörtel i armhålan. Detta är nog förklaringen till att jag från och till har ont i vänster arm. Jag har haft besvär i armen sedan i oktober, värk eller domningar i lite olika delar av arm och/eller hand, men har trott att orsaken var riktigt dålig ergonomi som jag utsattes för på jobbet under samma period. Idag tog de ett större vävnadsprov (biopsi) med lokalbeövning. Det har inte gjort ont alls ännu, tack och lov. Kanske träffades en nerv förra gången.
Behandlingen kommer för mig att börja med cellgifter (cytostatika, nytt ord att lära sig) eftersom cancern har spridit sig till lyfkörtlarna och tumören inte är pytteliten. Troligtvis börjar jag med detta om 2-3 veckor, och vad jag har förstått pågår det över sådär 5 månader. Först därefter, framåt hösten, kan det bli operation och då ryker hela bröstet samt lymfkörtlar. På måndag får jag veta mer om vad som väntar. Nu ska de analysera vävnadsprovet från tumören, och på torsdagar har de på St. Görans bröstkonferens, vilket vi andra kanske skulle kalla planeringsmöte. Då beslutar de ombehandling för aktuella patienter.
Med start väldigt snart börjar alltså ett helt nytt liv för mig. Från att ha varit eftertraktad webbdesigner/utvecklare och konsult blir jag nu cancerpatient på heltid ett tag. Utan hår. Jag tar mig säkert igenom det. Bortsett från cancern är jag frisk, i hyfsat god form, jag har intressen som jag kan fylla ut tiden med, och en underbar make som jag kan lita på att han stöttar mig och hjälper mig hålla humöret uppe. Dessutom kanske vi gör verklighet av vår dröm att skaffa en hund. En glad liten valp måsteväl vara bra medicin för själen!
Det här hoppas jag blir den enda uppsatsen i bloggen, men jag behövde ge lite bakgrund. Framöver ska jag i alla fall försöka skriva mer kortfattat och ofta…
Fortsättning följer.
P.S. Jag måste naturligtvis undersöka vilka möjligheter jag har att forma utseendet på bloggen enligt eget huvud. Sedan jag senast testade WordPress verkar möjligheterna att lägga till egen CSS ha blivit bättre! D.S.
