Blodprov och kort möte med narkosläkaren på S:t Görans igår morse. Eftersom det är semestertider kommer jag att opereras på ”vanliga” kirurgavdelningen och inte på dagkirurgi där vanligtvis alla bröstoperationer görs. Den enda egentliga konsekvensen som jag kan märka av är att jag kan få dela rum med någon som har opererats för något helt annat.

Den jag pratade mest med var sköterskan på operationsbokningen. Fick känslan av att hon hade hur mycket tid som helst och var lite pratsugen. Kanske bokas det inte så många operationer i semestertider så att hon hade lite att göra… Tycker inte att jag fick någon ny information igår, förutom att det på en lapp om förberedelser inför operation står att man inte får glömma att tvätta naveln. Ok då, inga problem. Jag ser också att det är specificerat att man ska tvätta sig med just flytande tvål.

Nu måste jag tänka igenom vilka förberedelser jag behöver göra inför operationen. Jag måste ha rena kläder och rena sängkläder att ha på mig och att sova i efter de två renande duscharna. Jag behöver också kläder som är lätta att ta på sig för dagarna närmast efter operationen, inte minst då jag ska hem från sjukhuset. Peruken behöver också tvättas, även om jag knappast kommer att använda den till eller från operationen. Då blir det rentvättad sjal till operationen, och en keps att bara trycka ner på huvudet till hemresan.

Väderprognosen är tack och lov svalare inför måndag och tisdag, bara 18-19 grader. Igår var det nästan olidligt varmt, och inte helt oväntat kom det åska imorse. Wilmas första åska, kan tilläggas. Hon verkade inte så störd, men så kom åskan inte så värst nära oss. Nu håller det på att klarna upp igen och med det kommer värmen. Kanske åker jag iväg och badar med Wilma i eftermiddag, har inte bestämt mig ännu. Just nu är hon i alla fall hur slö som helst (bild tagen för några minuter sedan):

 
Undrar hur husse kan få något gjort med denna lilla diva i knät…

Om det nu är svullnad som gör att jag får besvär i vänster arm just nu så är det inte så konstigt. Värmen gör att jag svullnar. Mina fingrar är svullna, ringarna på vänster ringfinger sitter ganska tajt. Vanligtvis håller jag mest hela tiden på att tappa dem sedan jag gick ner lite i vikt.

Just det ja, sedan i onsdags är jag ute ur sista cytostatikacykeln. Alltså spanar jag varje dag efter fler och längre hårstrån. Ännu har det inte hänt så mycket, men om man jämför från vecka till vecka lär det nog märkas framsteg. På huvudet har jag en hel del fjun, så jag ser allt annat än rakad ut. Tyvärr är ju fjun inte så smickrande, i synnerhet inte då de är glesa och ganska mörka mot en blek hårbotten. Blonda fjun mot solbränd hårbotten vore inte lika illa, men man kan inte få allt…

Varning, extra långt inlägg den här gången… Igår var första gången som jag verkligen drabbades av strul på Radiumhemmet. Enligt planen skulle jag lämna blodprov, sedan gå på läkarbesök, och därefter få blodtransfusion som skulle ta två timmar. Jag var där c:a 08:40 för att hinna hämta en extra remiss på bröstmottagningen innan jag begav mig till labbet för att lämna blodprov. Den extra remissen var för ett s.k. bastest vilket man alltid gör före en blodtransfusion för att kontrollera att blodet är kompatibelt med det blod man ska få. På lab frågade jag om det här testet också användes för att bestämma blodgrupp, men då sa systern att blodgrupp hade de redan kollat tidigare. OK, tänkte jag, det vet hon väl för att det står i journalen, och frågade inte vidare.

Efter blodprovet hade jag en timme att slå ihjäl innan läkarbesöket, så det blev kaffe och bokläsning i caféet i huvudbyggnaden. Det caféet är betydligt trevligare än det på Radiumhemmet. Läkarbesöket gick bra precis som tidigare gånger. Efter en omgång med Herceptin och Taxotere går det knappt att känna tumören i bröstet längre. Det har verkligen hänt massor med tumören de här senaste tre veckorna. Jag frågade när jag ska träffa kirurgen inför operationen, och läkaren trodde att blir om c:a två veckor. När jag sedan gick till den administrativa sköterskan för att boka nästa läkartid påpekade hon att de saknade blodgrupp för mig. Suck! Således fick jag en ny remiss och begav mig ner till lab för att bli stucken igen. Tack och lov är de jättebra på att sticka på det här stället, så det var inget problem någon av gångerna.

Äntligen dags att gå till behandlingsavdelningen för att få blodet. Jag var bokad till kl. 11:30, men jag kom redan strax efter elva. När behandlingssköterskan kom var det första hon berättade att de inte hade fått svar på bastestet från morgonen därför att lab hade lyckats tappa bort mitt prov! Hur kan det gå till egentligen??? Lösningen var att behandlingssköterskan fick ta en nytt prov, denna gång via venporten, vilket naturligtvis orsakade en försening av tranfusionen. Den här gången fick jag en plats i ”fåtöljrummet”, som innehåller 5 st justerbara fåtöljer som ser ut som en korsning av tandläkarstol, massagestol och avancerad kontorsstol. För mig var dessa fåtöljer inte så bekväma därför att fotstödet inte var justerbart, och jag med mina 156 eller 157 cm (varierar från mätning till mätning) nådde inte ner med fötterna så att de hängde i luften. Det blir ganska tröttsamt när man sitter några timmar. Tack och lov kunde jag kliva upp och röra på mig lite nu och då.

Några timmar visade sig bli drygt fem timmar! Jag fick vänta i tre timmar innan transfusionen kunde komma igång därför att de igen (!) lyckades tappa bort mitt (nya) blodprov på lab, men så hittade de det till slut. Behandlingsavdelningen stänger kl. 16:00, men jag kom inte därifrån förrän ungefär kl. 16:40. Jag var sista patienten kvar, och det var inte heller många i personalen som var kvar.

Den här dagen slumpade det sig så att jag till största delen delade rummet med snubbar, främst 40-talister men mot slutet kom en född 1964. Alla måste rabbla sitt personnummer, så man får koll… När allt var klart hade jag ganska bråttom in till stan, Bjarne skulle leda spinning på Friskis&Svettis på Sveavägen kl. 17:30, och han hade tagit med sig Wilma i bilen in så jag måste avlösa honom senast femton minuter innan. Jag hann, men det var på håret. Planen var att jag skulle åka hem med bilen och Wilma, men jag bestämde mig för att passa på och miljöträna Wilma inne i stan med trafik och mycket människor. Vädret var fint så det passade bra. Vi gick till mitt jobb i Spårvagnshallarna där jag hämtade min mobil som hade varit på lagning. Klockan var såpass mycket att det inte var så många kollegor kvar, men några kunde jag hälsa på och visa upp Wilma för. Jag bar henne genom lokalen så att inga olyckor (läs kiss och bajs på golvet) skulle inträffa.

Resten av tiden gick vi gata upp och gata ner, samt att vi var upp en sväng i Observatorielunden. Wilma var verkligen jätteduktig. Det fanns så himla mycket att nosa på, så hon hade inte tid att vara bångstyrig. När vi sen åkte hem köpte vi faktiskt pizza till middag, det var skönt att slippa laga mat efter en så lång och jobbig dag. Tack och lov blev jag rejält pigg under dagen av all kortison samt av att få blod.

…eller Inte stans bekvämaste hotell

Jag kan börja med att säga att idag, på dag 7 i första Taxotere-kuren, så har skelettvärken minskat markant, jag är så glad för det. Igår var dock en lite jobbig dag. Hade rejält ont i kroppen hela dagen, och hade dessutom stigande temperatur vilket var oroande. Höll mig hur som helst under 38 grader hela dagen fram till kvällen. Bjarne hade ett spinningpass så han var borta eftermiddag och tidig kväll, och då märkte jag att temperaturen började stiga lite mer, kände mig på gränsen till febrig. Ville ligga och vila men det var svårt när Wilma ville busa eller bita eller bara trilskas. Jag blev ganska desperat och var nära tårar eftersom det gjorde så ont i kroppen. Just då ringde något undersökningsföretag, jag har nog aldrig snäst av någon så tvärt: Jag är cancersjuk, jag orkar inte med det här, ring och stör någon annan! Fast de har nog hört de flesta oförskämdheter från folk skulle jag tro…

Framåt åttatiden började jag laga mat, och kände samtidigt att jag började bli febrig. Kollade temperaturen, 37,8 grader. Kollade igen efter en stund då jag blivit rosig om kinderna, och var på 38,0. Ringde då till onkologjouren på Karolinska vilket man enligt instruktionen ska göra om man får feber, och feber definieras som minst 38,0 grader. De tyckte att jag skulle komma in till akuten för att ta blodprover, det är viktigt att ta reda på om man har fått en infektion eftersom immunförsvaret blir nedsatt av cytostatikan. Bjarne hade inte kommit hem ännu, han var och handlade mat vilket vi inte hade hunnit under dagen. Således kom vi inte iväg till Karolinska förrän vid 22-tiden, vi åt middag hemma först, och så behövde vi ta med oss Wilma som hade blivit riktigt trött och ville sova.

På Karolinska kändes de lite fånigt att komma in helt själv på akuten och dessutom må helt normalt (jag hade tagit 2 Alvedon). Fick vänta i ett enskilt undersökningsrum eftersom jag kan vara infektionskänslig. Efter c:a 45 minuter kom till slut ett par manliga sköterskor (eller heter det sjukskötare då?) för att ta prover, men de misslyckades med blodprov (det viktigaste) eftersom jag är svårstucken. Blev då flyttad till ett annat enskilt och större undersökningsrum där en kvinnlig sköterska tog blodprov genom att till slut sätta en kateter på handen, utifall att jag skulle behöva antibiotika. En ung (typ 25 bast) underläkare som hade onkologjouren kom och lyssnade på lungor och hjärta. Han sa att jag antagligen skulle få åka hem när provsvaren var klara, men det var ändå rätt av mig att komma in till akuten. Om febern skulle bli ännu högre eller om jag skulle börja må allmänt sämre skulle jag ringa igen.

Nu skulle det ta ett par timmar att få svar på blodproverna, bara att vänta. Jag fick vara kvar i det rummet, som bl.a. innehöll utrustning för att gipsa ben och liknande. Där hade jag att välja på att sitta på en vanlig stol, ligga på undersökningsbritsen eller slagga på golvet. Jag valde britsen. Problemet med sådana britsar är att de är smala. Väldigt smala. Om jag låg på rygg var det precis så att jag kunde ha armarna längs med kroppen, och jag är inte den bredaste personen på jorden. Eftersom jag var trött (klockan var nu midnatt) försökte jag vila där på britsen, med en kofta som huvudkudde och jackan som täcke. Och obarmhärtiga lampor i taket! Jag fick ont i ryggen och armarna började domna av den obekväma ställningen. När klockan blivit två kom en undersköterska in, tog bort katetern från handen och sa att jag kunde åka hem. Jag har lite förkylning kvar som ger lite rosslig hosta, och det är inte ovanligt att temperaturen kan gå upp lite under Taxotere-behandling utan att det är så farligt. Drick mycket vatten och ta Alvedon om febern kommer tillbaka. Skönt. Odramatiskt. Men det var en lång och omtumlande kväll…

Var befann sig då Bjarne och Wilma alla dessa timmar? De fick ju vänta i bilen, och jag höll kontakt via mobilen. Jag föreställde mig att de satt utanför och väntade där jag lämnat dem och tyckte synd om dem. Men så erkände Bjarne att han åkt iväg till Max och käkat hamburgare under tiden. Inte alls synd om honom! Och Wilma sov så gott.

Alltså det känns lite konstigt att vara hemma på dagarna när man inte känner sig ett dugg sjuk. Lite som att skolka (inte för att jag någonsin har skolkat…). Den här FEC-cykeln har jag tagit bilen till Vårdcentralen för att ta blodprov. Förra omgången var jag nervös att jag skulle må illa eller vara för trött, men så är det inte. Tog andra blodprovet idag, tredje är på onsdag. Hoppas att de inte klantar sig den här gången så att jag slipper dra iväg till Karolinska.

Tog på mig peruken och ”fräcka kepsen” idag. Behöver vänja mig vid peruken. Ett fel med den är att den ser lite för perfekt ut, liksom superstajlat. Sedan är den verkligen inte snygg upptill om man inte har något på huvudet som plattar ner den. Kom på att jag också kan knyta en mindre scarf om huvudet ovanpå peruken, kan bli en fräsch sommarlook.

Jag vill hitta en snygg klänning/tunika som inte har så stor urringning som jag kan ha nu i vår och sommar till byxor. Tror att jag ska passa på och ta en tur till Forum Nacka i samband med onsdagens blodprov, då ska Bjarne inte iväg någonstans så han kan passa Wilma. Har bl.a. sett några plagg på Esprit som jag vill prova.

Nu har jag fått några smyckesidéer som jag ska prova. Jag har inte gjort några smycken alls sedan Wilma flyttade in. Sitter jag med sånt pill kan jag omöjligt ha henne i knät. Fast just nu är det husse som gäller så om jag skyndar mig kanske jag hinner göra något litet…

Dagen började ganska lugnt, och jag funderade på att kanske baka bröd. Men vid halv elva ringde en syster från Radiumhemmet och sa att blodprovet jag lämnade igår tyvärr hade koagulerat därför att transporten från Gustavsberg hade blivit försenad. Alltså fick jag skynda mig iväg till Karolinska och lämna nytt blodprov, labbet där stänger halv två på fredagar så jag hade inte hela dagen på mig. Bestämde mig då för att gå lite på stan efteråt, bäst att passa på när jag fortfarande både ser normal ut och känner mig normal.

Jag hittade ytterligare en sjal på Åhléns, kvadratisk i bomull med vit botten och mönster i beige, rosa och vinrött. Den blir lagom varma sommardagar eftersom den är både ljus och tunn. Köpte också ett par hårband att använda med peruken i svart och cerise. En snygg t-shirt blev det också från MQ eftersom jag hade en bonuscheck.

När jag gick på stan ringde en syster igen från Radiumhemmet med resultat från blodprovet, eftersom det var det sista av de tre mellanproverna. De vita blodkropparna var nästan uppe på normal nivå, men ett annat värde (kommer inte ihåg namnet eftersom jag inte kände igen ordet) var fortfarande lite lågt, vilket innebär att jag fortfarande är infektionskänslig och ska fortsätta använda sunt förnuft, dvs. undvika hostande och snörvlande människor, tvätta händerna osv. Blodvärdena har troligtvis återhämtat sig i tid för nästa behandling om 6 dagar från idag.

I morse såg jag fortfarande inga tecken på att håret på huvudet hade börjat lossna, men nu på eftermiddagen lossnade det fler än bara ett par hårstrån när jag provade peruken, så det är väl dags. Jag är på dag 16 i första FEC-kuren idag. När håret verkligen börjar ramla av måste jag nog gå omkring med sjal hemma som samlar upp håret när det lossnar, annars kommer det att ligga hår precis överallt! Tack och lov att det är rejält kort…

Jag kanske bakar bröd i helgen istället. Saken är den att jag håller på och läser en bok som heter ”Middag med Mr Latte” av Amanda Hesser. Hon är matskribent och hela boken handlar egentligen om mat, med anekdoter från hennes liv i New York (som alla handlar om matlagning eller restaurangbesök) blandat med en massa läckra recept. Varje gång jag läser blir jag sugen på att antingen laga mat (och då prova något nytt) eller baka. Tur att jag har god aptit.