Tatuerad och fotograferad
Förberedelser inför strålbehandling var temat för tisdagens besök på Radiumhemmet. Detta visade sig vara det första av två eller tre (det tredje frivilligt) förberedande besök innan själva strålbehandlingen börjar. De behöver ta reda på exakt var på kroppen de ska stråla så att det cancerdrabbade området steks utan att hjärtat och andra livsnödvändiga organ steks. Ja, ni fattar.
Första förberedelsen gjordes alltså i datortomografen. Två killar tog bilder på mina organ. Jag låg på britsen som skickades in genom dt-donuten (du som varit med om datortomografi vet vad jag menar) på samma sätt som jag kommer att ligga i strålningsmaskinen, med armarna ovanför huvudet. Det fanns handtag att ta tag i med tre olika positioner så att det blir så bekvämt som möjligt. Ena killen tog några bilder med en liten digitalkamera för att dokumentera hur jag låg. Han försäkrade mig om att ansiktet inte kom med på bilderna. Jag bekymrade mig mer för att jag hade knälång kjol på mig och en av bilderna togs från fotändan…
Den andra killen tatuerade mig. Det är permanent. Fast när jag tittade i spegeln fick jag leta lite innan jag hittade de tre yttepyttesmå prickarna som ska användas som riktmärken för att ställa in strålningsmaskinen.
Fick mer korrekt info om när strålbehandlingen börjar. Det blir först 24 augusti, en måndag. Fredagen innan blir det en annan förberedelse, Simulatorn. Ännu ett test av att man kommer att stråla på rätt ställe och förhoppningsvis inte steka hjärtat… Den tredje förberedelsen handlar om att delta på ett gruppinformationsmöte om strålbehandling. Detta håller de på torsdagar, jag ska nog gå kommande torsdag.
Väntar nu på kallelsen till ultraljud på levern. Suck. Ska det inte ta slut med eländet? Förhoppningsvis är det inget, men risken finns ju. Om de ser något på ultraljudet blir det väl också punktion (biopsi). Gissar att det gör mer ont än i bröstet. Och så blir det ångestfylld väntan på svar. Blä säger jag redan nu, utifall att. Undrar om något i den behandling jag hittills har genomlidit kan ge leverpåverkan som syns som just något på en röntgenbild?
Funderade en del på det här med att jag kommer att behandlas med Herceptin ganska länge. Även om jag inte har upplevt några biverkningar ännu så finns det en del man kan råka ut för, läs här på FASS.se och låt dig förfäras! Sedan undrar jag om detta innebär att jag anses ha kronisk cancer? Eller i alla fall kanske kronisk cancer, om nu förkalkningen på bäckenet är/var en metastas eller om det är någon skit på levern? Låter väl nedslående om något?!
Invägningen inför kommande Herceptin-omgång visade c:a 59 kg (man vägs med kläder och skor på, och de drar schablonmässigt av 1 kg). Sweet, har inte varit under 60-strecket på några år nu. Det är ingen enorm viktnedgång ännu, bara sådär lagom så att jag kan återaktivera några gamla kjolar och byxor som har varit lite väl tajta.
En lugn midsommar
Vi var bara hemma på midsommarafton. Lyckades få oss en sillunch ute på altanen, på Värmdö kom inget regn förrän på eftermiddagen. På midsommardagen var vi på kalas med grillning hos Bjarnes systerdotter som fyllde moppe. Sedan i lördags har det varit riktigt fint väder och vi har allihop mest varit utomhus. Jag försöker hålla mig i skuggan så mycket som möjligt, men det är inte helt lätt med en hund. I synnerhet inte när man går promenad, vilket jag gör en till två gånger per dag.
Som jag nämnde i ett tidigare inlägg fick jag efter den här Taxotere-kuren hudutslag på utsidan av överarmarna, värst på vänster arm. Gissar att det finns en koppling till att min cancer är på vänster sida, medicinen är väl mest ”aktiv” där det finns något att bekämpa. Nu har utslaget börjat försvinna vilket innebär att huden torkar ut som när man har bränt sig i solen och jag har börjat fjälla på en yta stor som en handflata (liten kvinnlig sådan).
Nu har jag inte så mycket biverkningar längre. Smaksinnet är som det ska, testade en glass idag (ett litet undantag från inget-socker-regeln) och den smakade bra. Jag har haft ganska mycket tinnitus den här gången, men som onkologen sa så är det nog delvis psykiskt kopplat. Och jag är väl mer nervös inför kirurgin än jag är medveten om. Såg att det snart är dags att både raka mig under armarna och raka benen! Synd, på sätt och vis, det har varit superbekvämt att slippa just det håret. På huvudet bör väl fjunen så sakta börja förvandlas till riktigt hår med start om en dryg vecka. Spännande, faktiskt! Fast jag är helt inställd på att håret kommer att se ut som f_n ett tag…
Imorgon är det så dags att träffa kirurgen. Dagen börjar dock med en tidig mammografitid, och jag måste kliva upp vid femtiden för att hinna eftersom jag har en bit in till stan. Därefter blir det lungröntgen och datortomografi. Ska trycka hårt på att jag är svårstucken så att det inte blir som sist: två olika sköterskor misslyckades med att sätta grejen för kontrastvätskan i armen, så jag fick vänta på att en narkosläkare fixade det hela. Hoppas också att de lyckas sticka i armvecket istället för på handleden, det var allt annat än skönt när kontrastvätskan sprutades in i den tunna lilla venen på handleden!
Sista valpkursen i förmiddags. Vi jobbade vidare med tyst inkallning och gå fint i koppel. Wilma var jätteduktig, självklart (tycker husse och matte). Nu blir det till att öva massor hemma. Jag kan väl inte påstå att gå fint i koppel funkar så bra i vardagen ännu. Som den överenergiska lilla terrier hon är antingen studsar hon eller drar som attan i kopplet. Går vi i skogen får hon däremot gå lös med långlina sedan hon lärde sig ”hit” (funkar jättebra) och ”stanna” (funkar hyfsat).
Det har i alla fall slutat regna…
Snacka om blöt helg! Jag har mest bara varit hemma, inte ens Wilma (valpen) var särskilt pigg på att gå ut. Mamma sov över här igen en natt eftersom jag nu har mina sista ”skelettvärksdagar”. Tack och lov har det faktiskt varit mindre intensivt denna gång. Igår var jag dock ganska trött så det var superskönt att kunna lägga sig ner och vila några gånger och veta att någon kunde gå ut med Wilma eller aktivera henne vid behov.
Idag är det således dag 6 i sista Taxotere-cykeln. De biverkningar jag har haft hittills denna omgång är skelettvärk (mindre än tidigare), ömma slemhinnor i munnen (kommenteras nedan), tinnitus, och ett rödflammigt utslag på utsidan av vänster överarm. det har inte börjat klia ännu, och jag hoppas kunna stoppa det i tid med hydrokortisonsalva. Nu verkar också huvudvärken på väg, sist tror jag att den höll i ett par dagar, och Alvedon hjälpte lite i alla fall.
Apropå hur mitt smaksinne (och aptit) påverkas av Taxotere, när slemhinnorna blir ömma och sträva. Under någon vecka eller så får jag stå ut med att det mesta smakar ganska lite (eller sågspån) när jag väl stoppar det i munnen, trots att det luktar jättegott. Vissa saker smakar rent utav illa i munnen, särskilt allt med socker. Det är ju ganska bra faktiskt, socker är ju typiskt dåligt när man har cancer. Provade i förrgår en liten bit mjölkchoklad. Blä! Mörk choklad går bättre, inte lika sött. Frukt och bär går hyfsat, bara det också är syrligt.
Jag försöker följa så många kost- och livsstilsråd som möjligt ur boken Maten som skyddar mot cancer av Kerstin Hultén. I fråga om bröd så är det nyttigast om brödet är bakat på fullkorn och dessutom med surdeg. Var bara tvungen att testa ett recept ur boken! Har nyss avsmakat resultatet, verkligen jättegott (fast det smakar nog ännu bättre när smaksinnet fungerar bättre).Det finns bara ett litet aber med surdegsbröd…det tar flera dagar att baka! Jag började göra degen i lördags, därefter har den jäst i tre omgångar. Receptet sa inget om att dela upp degen på flera limpor, så det blev en jättestor limpa som täckte nästan hela bakplåten! Fick dela den i fyra delar för att kunna stoppa i plastpåsar. Ska definitivt baka surdegsbröd igen, men då delar jag degen i två limpor och provar någon häftigare kryddning. Fyra teskedar kumminfrön trodde jag nog skulle smaka lite mer…
Den 23:e juni blir det nästan en heldag på St. Görans för mig. På morgonen är det först mammografi och därefter lungröntgen samt datortomografi av thorax och buk (dvs. ”rutinkontrollerna”). Efter lunch har jag sedan fått en tid med en kirurg (en Sophie, verkar jobba många kvinnor på Bröstcentrum, känns sympatiskt på något vis). Bäst att förbereda en frågelista. Antar att jag inte får reda på operationsdatum innan dess.
Idag var det åter valpkurs på förmiddagen, tredje gången. Jag var nervös att skelettvärken skulle vara besvärande, men det var inget problem. Dagens övningar handlade om inkallning (”hit” och ”stanna”) samt förbud (”nej!”). Har redan hunnit med en skogspromenad med Wilma då vi övade på inkallningen. Hon är så otroligt läraktig! Hon fick gå fritt på spåret i skogen med långlina för första gången. Nästan lite synd att vi inte träffade på någon annan människa eller hund, det gick lite för lätt på övningarna. Får se till att ta promenader vid 18-tiden, då verkar nästan alla hundägare häromkring stryka omkring i skogen.
Sista cyton imorgon!
Nu laddar jag med Betapred (kortison) inför min sjätte och sista cytostatikabehandling (Taxotere) imorgon eftermiddag. Imorse var det åter dags för blodprov och läkarbesök, vilket var bra och odramatiskt. Det går inte att känna någon knöl längre i vare sig bröst eller armhåla. Bröstet ser helt normalt ut, innan behandlingen började var det ganska rosa p.g.a. inflammation runtom tumören.
Angående ‘prickarna’ på lunga och bäcken så får vi se efter röntgen och CT om två veckor hur det ser ut. Om de fortfarande är helt oförändrade så är det troligast att det rör sig om något godartat och inte metastaser. Har någon av prickarna helt försvunnit så var det kanske en metastas men den kommer då inte att behandlas eftersom den ju är borta, dock övervakas framöver. Bara om någon av prickarna finns kvar men uppenbart har förändrats blir det aktuellt med strålning på den.
Och, en liten men ack så god nyhet, min blodvärden såg bra ut! Med andra ord ingen blodtransfusion denna gång.
I övermorgon (torsdag) har de kirurgkonferens på St. Görans och då ska mitt operationsdatum fastställas. Med lite tur vet jag det således på fredag. Då ska jag också boka tid för återbesök hos läkaren på Radiumhemmet, 3-4 veckor efter operationen.
I augusti är det dags att starta nästa fas i behandlingen, nämligen:
- Strålning (av armhålan) 25 gånger (varje vardag i 5 veckor)
Fördelar: dödar cancerceller och minskar risken för återfall
Nackdelar: tar tid, huden blir känslig där strålningen träffar och det blir synliga prickar, sol ska undvikas på strålat område - Herceptin (via infusion, dvs dropp) var 3:e vecka i alla fall ett år
Fördelar: dödar cancerceller och minskar risken för återfall
Nackdelar: tar tid, ovanlig men allvarlig biverkning är påverkan av hjärtat - Anti-östrogen (tabletter) i 5 år
Fördelar: minskar risken för återfall, man måste inte till läkare eller vårdcentral för att få denna behandling
Nackdelar: man hamnar typ i klimakteriet och blir tant i förtid
Men det är ändå skönt att cytostatikabehandlingen är slut så att jag slipper de jobbiga, men tack och lov inte långvariga, biverkningarna som gör att jag inte kan leva ett helt normalt liv. Och så börjar håret komma tillbaka då, sakta men ganska säkert. Inte för att jag egentligen är helt utan hår på huvudet, det har kommit en hel del fjun sedan jag verkligen tappade håret under första cykeln. Fjunen ramlar tydligen inte av på samma sätt. Ögonfransar och ögonbryn vill jag också ha tillbaka nu, det är ganska glest där runt ögonen. Jag kände mitt rätt fånig när jag skulle ta på mascara imorse. Inte mycket att måla på, i synnerhet inte runt höger öga, vänster öga har faktiskt lite fler fransar (än så länge).
När jag lämnade blodprov på labbet på Radiumhemmet nämnde jag att det senaste gången blev ett mörkrött eksem där klistret från tejpen hade suttit. Sköterskan satte nu istället en gasbinda över kompressen och tejpade på den istället för på huden. Om jag också tar det lugnt med solen och smörjer in ordentligt med mjukgörande lotion ska det nog gå bättre. Det gäller också kinder och undersidan av armarna.
Frågade också om blodprovet som försvann förra gången. Troligast är att det hade fastnat i rörposten. Rörposten! Jag blir lika fascinerad varje gång jag inser att rörpost fortfarande används. Det är väl inte så gammalmodigt som det låter. De håller på och renoverar en del på Radiumhemmet just nu, jag blir ganska lack om det var p.g.a. något slarv av byggnadsarbetarna som jag satt tre timmar och väntade i en obekväm fåtölj, men det lär jag aldrig få veta.
Taxotere – värre andra gången
Tycker att det är jobbigare med Taxotere nu andra cykeln. Är idag på dag 8, skelettvärken är borta, dock har jag drabbats av två andra irriterande biverkningar som jag inte känner igen sedan sist men som tyvärr finns bland typiska biverkningar:
- Hettande hudrodnad på några ställen där jag har haft tejp över kompress (bl.a. armvecket), där jag är extra torr (armarnas insida närmast armhålan) samt på kinderna som har varit utsatta för sol men också haft hög SPF
- Huvudvärk
Hoppas att biverkningarna börjar avta nu, det har de gjort hittills efter första veckan. Har faktiskt inte drabbats av lika tydliga smakförändringar den här cykeln (ännu alltså…). Alltid något.
Läste lite om bröstoperation på en annan ung bröstcancertjejs blogg idag, hon opererades igår och har skrivit en del om den information hon fick inför operationen: Jag är inte bara mamma – jag har bröstcancer också!
Steg på vågen idag och ser att jag har gått ner 2 kilon sedan jag vägde mig senast, vilket var 1-2 veckor sedan. Det börjar märkas på kläderna också. Tror inte att det har något med cytostatikan att göra, en till två rejäla promenader per dag (det är väl därför man har hund?) samt nyttigare kost sätter sina spår, sakta men säkert.
Jag fick en bok av min syster, Maten som skyddar mot cancer av Kerstin Hultén, och håller på att lägga om min kost och min livsstil i stort för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för att bli frisk och sedan förbli frisk. Lagade en läcker linssoppa igår som räckte till två middagar. Ska lära mig en massa nya läckra recept, tänkte jag.
