Jag är helt klart mer nervös än vanligt inför morgondagens läkarbesök på Radiumhemmet. Det är bara uppföljning, men jag har ju gjort en datortomografiundersökning som jag får svar på imorgon. Då är det väl inte så konstigt att jag är nervös, med tanke på att jag tidigare inte har fått helt lugnande besked efter sådana undersökningar. Och nu har det gått mer än ett halvår sedan jag slutade med cyto.
De senaste veckorna har jag från och till haft lite (pyttelite) ont i höger skinka. Det har med största sannolikhet att göra med mina besök i gymet, men eftersom jag har en liten förkalkning på bäckenet (som kan men inte behöver vara en skelettmetastas) på höger sida så får det hjärnspökena att leva rövare. Nu idag har jag också lite ont i ryggen (gymmade senast i förrgår), vilket under andra omständigheter inte skulle beröra mig ett dugg, men som jag nu blir helt fixerad på.
Bjarne ska i alla fall följa med mig till läkaren imorgon. Det känns bra. Så kan han plocka upp bitarna om det (peppar peppar) skulle vara så att jag får ett dåligt besked. För om jag får ett dåligt besked nu är det riktigt dåligt, det skulle innebära att Herceptin och Tamoxifen (anti-östrogen) inte har haft avsedd effekt. Då är jag ganska skruvad…
Återkommer imorgon, förhoppningsvis betydligt lättare i sinnet. Och med lite tur med mindre tinnitus.
Sådär, nu har jag avreagerat mig i rubriken. Det är verkligen ingen bra start på dagen att åka via Slussen på väg till jobbet. Snacka om att det är underdimensionerat. När man har klivit av bussen och ska upp till tunnelbanan så är det kö fram till trappan! Och när man kommer upp på perrongen har man tur om man kan ”gå mot mitten av tåget” för att slippa trängas som boskap vid första dörrparet. Och ibland är det likadant när man ska hem. Att ta sig ut ur tunnelbanevagnen kan vara ett äventyr! Vassa armbågar kommer till användning. Det finns inte en chans att jag ”går längre in i vagnen”.
Men nu finns det äntligen en chans att slippa Slussen, framför allt på morgonen. SL har infört en ny busslinje i rusningstrafik som går från Hemmesta direkt till Cityterminalen! Och därifrån tar det bara en kvart att promenera till kontoret, utan att passera GÅ (dvs Slussen). Tyvärr så verkar det som om de har anpassat bussarna som sen går hem från Cityterminalen till andra än vi som jobbar normal arbetstid (typ dagishämtande småbarnspäron som går tidigt). Sista bussen går därifrån 17.30, det kan vara ganska svårt att hinna om man inte jobbar precis vid Centralen. Och är det tajt med tid så chansar man inte, missar man bussen måste man ändå ta sig till Slussen.
Ja, jag är lite extra anti, men det var verkligen hysteriskt mycket folk idag.
Så här söta var de när de var 10 dagar gamla. Tack ”gammelmatte” Nina för bilden! Nu har de små liven hunnit bli ett år och bångstyriga unghundar. Det var full fart på Wilma redan dagen efter kastreringen. Men den dumma tratten är i vägen hela tiden! Husse och matte får hjälpa till med att klia och tvätta. En vecka till får du stå ut, tjejen.
H-kullen från Cisconis Kennel: Wilma (Hope, i mitten) med syskonen Leeloo (Happy) och Hero och mamma Roxie. Bild: Nina Ekberg.
Så här såg hon ut vid 15-tiden då vi hade kommit hem från djurkliniken. Jag hade förväntat mig att hon skulle vara trött och sova av den smärtstillande medicinen, men hon har varit på benen och gnytt konstant sedan vi kom hem (och nu är klockan halv sex). Dels är det nog så att tratten tar emot när hon ska lägga sig, dels kanske det gör ont att lägga sig ner. Hon har ju ett ganska rejält ärr på buken. Än så länge har hon ingen aptit och har inte druckit något. Hoppas att vi kan få i henne något senare ikväll eftersom hon ska få lite smärtstillande. Hon borde vara utmattad vid det här laget av att gny och gny, men så är hon ju en outtröttlig russell…
Snuttan med tratt. Ett år imorgon.
Den här veckan inträffar två stora händelser i Wilmas liv. På torsdag fyller hon ett år! Men redan på onsdag ska hon kastreras. Är lite nervös inför det. Det är en relativt stor operation, men hon får komma hem redan samma dag. Jag tänker jobba hemifrån då så att vi kan åka båda två och hämta henne efter lunch. Hon kommer att gå på smärtstillande de första dagarna och sover nog mest. Hon får också bära tratt i 10 dagar så att hon inte slickar såret, och ska hålla sig lugn.
Matte (alltså jag) lider av tinnitus igen. Jag får det när jag är spänd av oro. Nu är det inför läkarbesöket i nästa vecka när jag får svar på datortomografin. Jag antar att det blir lättare med tiden att hantera dessa kontroller, men jag har hört och läst lite för många historier om återfall och spridning för att inte oroa mig.
Men jag har roliga saker att se fram emot också. Sista helgen i januari börjar jag på en kurs i silversmide på Folkuniversitetet, en lite mer avancerad kurs än den jag gick förra våren. Den omfattar åtta tillfällen, varannan lördag. Ska bli otroligt kul!
Först måste jag få klaga lite, bara lite. På sofforna i väntrummet på röntgen på S:t Görans. De är så höga att jag inte samtidigt kan luta mig mot ryggstödet och vila fötterna på golvet. OK, jag är ganska kort, men inte precis dvärg. Det var extra lång väntetid imorse (sen personla eller nåt sånt) så jag hann få ont i ryggen av att sitta där. Men sen hade jag tur! Sköterska lyckades sätta nålen för kontrastvätskan på första försöket! Kanske har mina blodkärl återhämtat sig, det har ju gått över ett halvår sedan jag fick cytostatika, och jag har inte heller lämnat blodprov på några månader.
Nu väntar jag bara på att få kallelse till läkarbesök hos onkologen. Hoppas att jag kan unvika att jaga upp mig, det är ju bara en planenlig kontroll. Men datortomografisvaret kan ju innehålla något otrevligt. Jag ska försöka hålla i minnet att jag nästan fick tjata mig till den här undersökningen. Det hade varit värre om en läkare sagt ”jag vill nog ändå skicka dig på datortomografi” eller nåt i den stilen.
Fick Herceptin igen nu i eftermiddag, årets första. Efter idag har jag bara 6 gånger kvar, sista bli någon gång i maj. Tack och lov har jag inga besvär av Herceptin, mer än att jag är något tröttare dygnet efter att jag har fått medicinen. Brukar inte gå tillbaka till jobbet efteråt, jag har fått det så sent på eftermiddagen. Nästa gång fick jag dock en tidigare tid, jag måste åka iväg direkt efter lunch. Vi får se hur jag gör med jobbet då, hur trött jag är.
Önskar så innerligt att kylan mattas av snart, även om det är otroligt vackert just nu. Snart har jag torrsprickor på nästa alla fingertoppar, inte skönt. Det är inget nytt att jag får torrsprickor på vintern, men efter Taxotere-kuren i våras är det mycket, mycket värre.
Imorgon bitti blir det till att kliva upp tidigt, jag ska på datortomografiundersökning (med sedvanlig lungröntgen innan) kl 07.45! Okristligt tidigt, och så får man ju inte äta innan. Det får bli ett frukoststopp på väg till jobbet efteråt. Hoppas att jag har tur med blodådrorna så att jag slipper få kontrastmedel via handleden. Det var INTE skönt det heller.
15 gratis mönster till Photoshop i glada färger. Varsågod!
Curlygirl Patterns 01: ladda ner mönster (137 kB)