Äntligen! Idag var det första tillfället på silversmideskursen hos Folkuniversitetet. De har en komplett smedja och verkstad på det gamla universitetsområdet intill Observatorielunden, i det lilla grå huset i hörnan Drottninggatan och Rådmansgatan. Vi var c:a 8 damer i åldrar mellan c:a 25 och 70 år. Vi var tre tjejer som började kursen idag och fick lite introduktion och extra hjälp av läraren. Övriga deltagare verkade ha hållit på ett tag och arbetade självständigt.
Jag gjorde en ring av 1 mm tjock silverplåt (fick material i julklapp) som jag nästan hann få klar. Att göra en ring är bra som första projekt eftersom det inkluderar flera olika moment: såga, bocka, löda, fila och polera. Det var egentligen bara polera-steget jag inte hann med. Så här ser ringen ut just nu.
Gissa vad jag skrev på ringen…använt 1 mm höga bokstavsstansar
Jag testade också att hetta upp en liten bit koppar med brännaren för att se vad som händer. Hade sett ett snyggt kopparsmycke på Etsy som var ”flame painted”.
Tänk att man kan bli så glad åt en sån här sak. Clas Ohlson har äntligen fått in bokstavs- och sifferstansar igen! Höjd 3 mm, A-Z + 0-9. Tog en sväng dit på lunchen och kom nyss tillbaka med min skatt. Ynka 159 kronor. Jämför det med runt 800 kr hos Konrad Wahlström. Kanske inte riktigt samma kvalité, men duger jättebra för min del. Ikväll ska det stansas. Och på lördag börjar silversmideskursen!
Samtal från läkaren, allt såg bra ut (eller i alla fall oförändrat) på datortomografin. Bye bye tinnitus!
Läkarbesök tidigare i morse men inget svar på DT ännu. De hade inte hunnit skicka det från S:t Görans. Läkaren skulle be dem faxa över det så ringer hon mig förhoppningsvis senare idag. Då sitter jag på jobbet så vete sjutton hur jag hanterar det om jag får höra något dåligt…
Jag är helt klart mer nervös än vanligt inför morgondagens läkarbesök på Radiumhemmet. Det är bara uppföljning, men jag har ju gjort en datortomografiundersökning som jag får svar på imorgon. Då är det väl inte så konstigt att jag är nervös, med tanke på att jag tidigare inte har fått helt lugnande besked efter sådana undersökningar. Och nu har det gått mer än ett halvår sedan jag slutade med cyto.
De senaste veckorna har jag från och till haft lite (pyttelite) ont i höger skinka. Det har med största sannolikhet att göra med mina besök i gymet, men eftersom jag har en liten förkalkning på bäckenet (som kan men inte behöver vara en skelettmetastas) på höger sida så får det hjärnspökena att leva rövare. Nu idag har jag också lite ont i ryggen (gymmade senast i förrgår), vilket under andra omständigheter inte skulle beröra mig ett dugg, men som jag nu blir helt fixerad på.
Bjarne ska i alla fall följa med mig till läkaren imorgon. Det känns bra. Så kan han plocka upp bitarna om det (peppar peppar) skulle vara så att jag får ett dåligt besked. För om jag får ett dåligt besked nu är det riktigt dåligt, det skulle innebära att Herceptin och Tamoxifen (anti-östrogen) inte har haft avsedd effekt. Då är jag ganska skruvad…
Återkommer imorgon, förhoppningsvis betydligt lättare i sinnet. Och med lite tur med mindre tinnitus.
Sådär, nu har jag avreagerat mig i rubriken. Det är verkligen ingen bra start på dagen att åka via Slussen på väg till jobbet. Snacka om att det är underdimensionerat. När man har klivit av bussen och ska upp till tunnelbanan så är det kö fram till trappan! Och när man kommer upp på perrongen har man tur om man kan ”gå mot mitten av tåget” för att slippa trängas som boskap vid första dörrparet. Och ibland är det likadant när man ska hem. Att ta sig ut ur tunnelbanevagnen kan vara ett äventyr! Vassa armbågar kommer till användning. Det finns inte en chans att jag ”går längre in i vagnen”.
Men nu finns det äntligen en chans att slippa Slussen, framför allt på morgonen. SL har infört en ny busslinje i rusningstrafik som går från Hemmesta direkt till Cityterminalen! Och därifrån tar det bara en kvart att promenera till kontoret, utan att passera GÅ (dvs Slussen). Tyvärr så verkar det som om de har anpassat bussarna som sen går hem från Cityterminalen till andra än vi som jobbar normal arbetstid (typ dagishämtande småbarnspäron som går tidigt). Sista bussen går därifrån 17.30, det kan vara ganska svårt att hinna om man inte jobbar precis vid Centralen. Och är det tajt med tid så chansar man inte, missar man bussen måste man ändå ta sig till Slussen.
Ja, jag är lite extra anti, men det var verkligen hysteriskt mycket folk idag.
Så här söta var de när de var 10 dagar gamla. Tack ”gammelmatte” Nina för bilden! Nu har de små liven hunnit bli ett år och bångstyriga unghundar. Det var full fart på Wilma redan dagen efter kastreringen. Men den dumma tratten är i vägen hela tiden! Husse och matte får hjälpa till med att klia och tvätta. En vecka till får du stå ut, tjejen.
H-kullen från Cisconis Kennel: Wilma (Hope, i mitten) med syskonen Leeloo (Happy) och Hero och mamma Roxie. Bild: Nina Ekberg.
Så här såg hon ut vid 15-tiden då vi hade kommit hem från djurkliniken. Jag hade förväntat mig att hon skulle vara trött och sova av den smärtstillande medicinen, men hon har varit på benen och gnytt konstant sedan vi kom hem (och nu är klockan halv sex). Dels är det nog så att tratten tar emot när hon ska lägga sig, dels kanske det gör ont att lägga sig ner. Hon har ju ett ganska rejält ärr på buken. Än så länge har hon ingen aptit och har inte druckit något. Hoppas att vi kan få i henne något senare ikväll eftersom hon ska få lite smärtstillande. Hon borde vara utmattad vid det här laget av att gny och gny, men så är hon ju en outtröttlig russell…
Snuttan med tratt. Ett år imorgon.
Den här veckan inträffar två stora händelser i Wilmas liv. På torsdag fyller hon ett år! Men redan på onsdag ska hon kastreras. Är lite nervös inför det. Det är en relativt stor operation, men hon får komma hem redan samma dag. Jag tänker jobba hemifrån då så att vi kan åka båda två och hämta henne efter lunch. Hon kommer att gå på smärtstillande de första dagarna och sover nog mest. Hon får också bära tratt i 10 dagar så att hon inte slickar såret, och ska hålla sig lugn.
Matte (alltså jag) lider av tinnitus igen. Jag får det när jag är spänd av oro. Nu är det inför läkarbesöket i nästa vecka när jag får svar på datortomografin. Jag antar att det blir lättare med tiden att hantera dessa kontroller, men jag har hört och läst lite för många historier om återfall och spridning för att inte oroa mig.
Men jag har roliga saker att se fram emot också. Sista helgen i januari börjar jag på en kurs i silversmide på Folkuniversitetet, en lite mer avancerad kurs än den jag gick förra våren. Den omfattar åtta tillfällen, varannan lördag. Ska bli otroligt kul!