Vi är så stolta!
Wilma sover nämligen helt själv i sin hundsäng. Det är första gången hon gör det så länge och utan gnälliga protester. Husse och matte kan göra människosaker i lugn och ro. Bjarne kan äntligen jobba lite. Jag passade på att prova peruken igen. Med glasögon, utan smink och utan hårband som håller ner och bakåt en del av perukhåret ser jag ut som en dragqueen! Hoppas att jag vänjer mig. Om jag behöver använda peruk så länge att jag kan plocka ut en andra peruk framåt vintern satsar jag nog på en kortare peruk. Men vi får se hur mycket jag faktiskt använder peruk. Den är inte jättebekväm ens när jag har den i det lösaste läget. Och det är klart varmare än att ha eget hår med volym. När jag väl börjar jobba kommer jag att storkna om jag hamnar i varma lokaler. Får väl alltid bära omkring en scarf i handväskan som plan B.
Har nu fått en ”personlig handläggare” på F-kassan. Hon ringde härom dagen. En av de saker hon sa är att de har skärpt reglerna kring hur mycket man kan jobba när man är sjukskriven. Endast 25%, 50%, 75% eller 100% är möjliga. Det lilla jag kan komma att jobba är långt ifrån 25%, så det får bli att jag rapporterar de timmar jag jobbar i klump efter att sjukskrivningen är slut.
Det blev ett hopp mellan att jag började skriva detta och nu. Wilma kräver mycket uppmärksamhet. Hon är verkligen en bebis, bara 9 veckor gammal. När jag skulle laga middag var hon mycket krävande, ville ha ständig uppmärksamhet. Efter mycket om och men fick jag ihop maten, sedan låg hon i knät när jag åt. Bjarne var på spinning, så hon var på mig hela tiden. Vid 22-tiden, efter att hon hade sovit en bra stund, tog vi ut henne på en promenad för att trötta ut henne. Nu är vi inne och leker, fröken är inte trött än. Suck. Men hon får leka så länge hon har energi så kanske vi får sova lite längre imorgon bitti…
Foderbyte
Som jag nämde så åt Wilma ganska dåligt. Idag bytte vi till ett annat foder och då sa det bara slurp! Vi bytte också från rostfria skålar till keramik, det blev en spegelbild i den rostfria vattenskålen som var läskig…
Mitt liv med knähund
Ska försöka enhandsblogga lite igen. Det är inte lätt med en 9 veckor gammal valp som varje vaken minut vill ha en lekkamrat, och resten av tiden (typ 18 timmar per dygn) ska hon prompt sova i knät! Hon lärde sig ruskigt fort att klättra upp i knät, trots att hon fortfarande inte är större än en chihuahua (en vuxen sådan). När hon som nu ligger i knät när jag sitter vid datorn behöver jag hålla i henne med en hand. Tyvärr är det just nu vänster hand som är ledig att skriva med. Knivigt värre…
Idag har vi varit ute en liten stund, Wilma utforskade närområdet ända bortom carportlängan! Igår blåste det däremot kallt, då ville lilla fröken in direkt vi tog ut henne, så det fick bli tidningen istället. Hon är också lite dålig på att äta. Om hon får en foderbit serverad på golvet tar hon den gärna och springer iväg till en trasmatta där det är mysigt att ligga och äta. Men att äta direkt ur matskålen är inte lika kul. Vi ska testa att köpa ett annat foder än det uppfödaren skickade med. Tydligen var det en hit med syster Happy.
Det har nu hunnit bli dag 7 i andra FEC-cykeln. Även den här gången har det hittills varit tuffast dag 5 och 6. Tinnitus och trötthet, samt att jag var trögare i magen än sist vilket ger en form av illamåendekänsla. Det sticker också i slemhinnorna i näsan vilket är obehagligt. Igår la jag mig till och med ner och vilade ett par gånger. Inte så konstigt med tanke på hur intensivt det blir med Wilma. Idag är jag i alla fall piggare. Kände för en stund sedan att det gjode lite ont i bröstet. Undrar om det är tecken på att cytostatikan verkar? Oavsett så tycker jag att det har hänt en hel del redan. Jag har i princip inte alls ont i vänster arm längre. Låg en längre stund på vänster sida i sängen utan problem. Kan också nämna att jag utan problem sover på höger sida, venporten ger inga besvär.
Imorgon är det dags för första blodprovet i den här cykeln. Kanske behöver jag inte tre mellanprov varje cykel, men eftersom mina blodvärden sjönk senare än vanligt sist vill de se om det är likadant nu. Följande cykler kanske det räcker med blodprov när man förväntar sig att blodvärdena börjar återhämta sig.
I måndags stod det inklippning av peruken på schemat, så jag begav mig till Fruängen igen. Jag har nu varit dit tre gånger, och vädret har varit riktigt ruggigt alla gångerna. Bara en observation. Peruken är nu uttunnad uppe på huvudet och kring ögonen så att den inte längre känns som en björnskinnsmössa. Men bekväm vill jag inte påstå att den är. Inte heller känns det som att jag är jag när jag har den på. Korkskruvar är jag, inte ”Hollywood-svall”. Jag får väl se hur mycket jag faktiskt använder den. Inte hemma i alla fall, peruker är INTE valpvänliga. Det blir kanske mest när jag börjar jobba igen och håret ännu inte har nått frisyrlängd.
Sista dagen i den här cykeln ska det vara tjejmiddag på jobbet. Jag funderar på att haka på, sist mådde jag ju riktigt bra den dagen. Får bara tänka på att välja mat som är snäll mot magen, fisk kanske? Apropå mat…det är ju våffeldagen idag. Guuuuud vad jag blev sugen på våfflor när de nämnde det på radion nyss. Tyvärr har vi inget våffeljärn…
Nu behöver jag äta något. Frågan är vad jag ska göra med Wilma som har ockuperat mitt knä. Dumpa henne i Bjarnes knä kanske? He he…
Lekstund
Bilder på Wilma och syster Happy när de lekte i går i vår hall, tagna av Happys husse Roland Aalto:
Wilma!
Åter igen ligger hon i mitt knä och drömmer. Det spritter i benen och hon gnyr. Undrar vad hon drömmer om? Men nu var husse snäll och gick och la sig på golvet, Wilma var inte inte sen att reagera. Perfekt, nu kan matte blogga i fred…
Det var i förrgår vi hämtade henne från kenneln. Vi tog med oss både min mamma och Bjarnes pappa på utflykten. Det gick verkligen hur bra som helst. Wilma var den sista av de tre valparna att hämtas. Ingen kan påstå at hon är reserverad av sig, tvärtom! Hon sov i min mammas knä nästan hela hemresan.
När vi kom hem var det full fart på en gång! Hon hann ta sig igenom samtliga leksaker på nolltid, samt identifiera några fler leksaker:
En sop är skön att bita i! Och då glömmer man det läskiga halsbandet.
Ett par av Bjarnes kasserade tofflor var kalas, så här såg den ena ut bara två timmar efter hemkomst:
Tofflor, det bästa som finns!
Som bekant har valpar ett stot behov av att bita på allt som går att bita på. Eftersom matte inte ska få sår så har vi införskaffat följande fantastiskt tjusiga lekhandskar från trädgårdsavdelningen på Jula:
Lekhandskar, mums!
Men det finns en sak som en valp görallra mest: sover. C:a 18 timmar per dygn. Helst i mattes eller husses knä:
Sovstilen varierer, men platsen är densamma: i knät.
Tuggpinnen kan hålla fröken sysselsatt hur länge som helst!
Medan jag har skrivit det här har husse lattjat rejält med Wilma, de har till och med varit ut en sväng i koppel. Utomhus är kalaskul! Det lär dröja ett tag innan hon är rumsren, men det känns som om vi gör vissa framsteg, ibland i alla fall…
I eftermiddag kommer syrran Happy på play-date, oj oj vad spännnande. Sedan ska vi också ta en tur hem till Bjarnes mamma som är jättenyfiken! Igår kom ett par grannar förbi som inte kunde hålla sig, men deras döttrar får vänta några dagar tills Wilma är lite mer hemmastadd. Men ska jag vara ärlig så verkar hon rejält hemmastadd redan nu! Hon har bl.a. full koll på hur man tar sig upp i mattes knä när matte sitter vid köksbordet.
De två första nätterna har Bjarne sovit på golvet med henne, intill sängen på övervåningen. Det har gått riktigt bra, men det blir spännande att se när hon kan börja sova utan att ha kroppsvärme intill sig. Hon vill gärna kunna ta sig upp till matte i sängen, men det är ännu för högt för henna att kunna hoppa upp. Men det dröjer väl inte många veckor innan det går bra…
Bara en sak oroar mig lite hittills. Hon är inte så bra på att äta. Men det ger sig nog, jag tror inte att hon svälter. Så mycket som hon far runt gör hon av med en hel del energi. Hon blir väl bara för uppspelt för att äta ibland.
Fortsättning följer…
