Nummer 1: I år fyller jag 40 år. 40!! det är ju bara en siffra, men ändå…40!! Jag är alldeles för ung för att fylla 40.

Nummer 2: I nästa vecka är det dags igen för datortomografi. Bara en kontroll, men om man upptäcker något så är det ju på datortomografin. Och så var det ju det där med att jag är svårstucken som inte precis hjälper.

Nummer 3: Amazonabladet, och BROfästet. Det är otroligt vilken ångest de tidningarna kan framkalla! Artiklar och annonser enbart inriktade på bröstcancer. Hur deppigt som helst. Ska inte förnya medlemskapet.

Och sedan ett irritationsämne. Mitt ex, som har varit en f.d. kollega i några år nu, har plötsligt kommit tillbaka. Han var tydligen bara tjänstledig och provade ett annat jobb. Ingen annan som har varit tjänstledig har kommit tillbaka, men han var tvungen. Och att det irriterar mig, eller kanske till och med gör mig arg, beror på att han gjorde mitt liv rejält surt ett tag och jag vill slippa bli påmind om det. Så enkelt är det. Varför kunde han inte hålla sig borta?!?

Idag är det exakt ett år sedan jag upptäckte knölen i mitt vänstra bröst, som visade sig vara bröstcancer. 2009 blev inte direkt ett bra år. Men det har ändå inte varit ett enbart dåligt år, mycket tack vare Wilma. Om tre veckor fyller hon ett år. Tänk vad hon blir stor fort! Idag träffade vi på en golden retriever-valp på 3,5 månader som var typiskt valpigt lekfull. Wilma satte honom lite på plats. Hon är definitivt ingen valp längre!

Det gick hyfsat bra igår kväll med fyrverkerierna och Wilma. Tidigare på kvälnne skällde hon en del när hon hörde att det smällde, men vid midnatt hade vi TV:n på, gardinerna nerdragna och ljuset tänt i vardagsrummet för att kamouflera både smällar och ljussken. Dessutom sysslade vi med lydnadsövningar, vilket var ett lyckat drag.

Det har också gått drygt ett halvår sedan jag avslutade Taxotere-behandlingen, men först nu, när det är kallt, har en biverkning av behandlingen blivit besvärande. Jag får ordentliga torrsprickor på fingertopparna som börjar blöda ibland. Inte alls kul, så jag längar innerligt efter mildare väder.

Undrar hur många ärr jag har sammanlagt nu? Lite minikirurgi idag som kommer att ge två små ärr till. Hade fått en remiss av onkologen för att ta bort en leverfläck i kanten av det strålade området nära armhålan, bara för säkerhets skull och för att BH:n skaver på den ibland. Jag frågade om läkaren kunde titta på en fläck på mitt lår som var lite mörkare än resten. Vi tar den också, sa han utan att knappt ha tittat. Av med kläderna, upp på britsen, bedöva, bedöva, skära, skära, sy, sy. Här är ett skallpellblad så kan du ta bort stygnen själv om två veckor. Inte duscha på ett dygn. Tack och hej!  Jag tror att det inte tog ens 10 minuter allt som allt. Kan inte vara kul att vara den typen av läkare som knappt ens hinner hälsa på sina patienter.

Nu har jag börjat bli lite nojjig så fort jag har minsta ont någonstans. Värst är det om jag får ont i ryggen, vilket jag tyvärr får ganska ofta av dålig ergonomi när jag jobbar, och ibland av gaser. Jag tror också att protesen påverkar, trots att den är så liten, med tanke på vilken lättnad jag känner varje gång jag tar av mig den. Ryggen är också värst eftersom ryggraden är ett av de ”typiska” metastas-ställena. Och börjar jag tänka på det så tänker jag på det hela tiden, vilket är utmattande.

För en vecka sedan var jag på Amoena och provade ut min andra protes. Denna gång en contact-protes som ”klistras” fast på huden genom en klibbig silikonyta. Den sitter verkligen jättebra, jag trode att den skulle kännas mer besvärande. Man får bara inte smörja in huden med hudkräm strax innan man ska ta på sig den, då sitter den inte bra alls.