Tvåårskontroll
Var på återbesök hos onkologen på Radiumhemmet idag, tvåårskontroll skulle man kunna kalla det. Efter det här besöket ska jag bara på kontroll en gång om året, jämfört med tidigare två gånger om året. Idag träffade jag en ny läkare (igen), och jag tyckte jättemycket om henne. En ung tjej i trettioårsåldern som verkligen var trevlig och närvarande, hade läst på min journal ordentligt, var tydlig och pedagogisk. Det var också mitt första besök hos en onkolog utan att vara darrig och dålig i magen av oro. Nu hade jag inte gjort så många undersökningar inför det här besöket, men alla blodvärden var i alla fall bra. Mammografi ska jag få remiss till inom nära framtid, det var ett år sedan nu.
Men provtagningen imorse var lite knepig. Först så fanns det ingen remiss hos labbet, så jag fick gå upp till Bröst- och sarkommottagningen och jaga rätt på en sköterska som tack och lov kunde ordna med remissen utan att behöva få tag i en läkare. Sen så fick jag erfara att svårstucken blir nästan omöjlig en kall vinterdag. Hon som skulle ta blodprovet provade inte ens att sticka i armvecket, hon hittade ingen ven där. Ett stick på handryggen, men utan blod. Slutade med att hon fick sticka mig på fingertopparna och ”mjölka” mig på blod. Det tar en stund…
I förra veckan var jag på ett annat läkarbesök på Radiumhemmet, hos en ärftlighetsläkare. Förra våren gjorde jag en ärftlighetsutredning och tog blodprov för genetisk analys. Skulle ha fått svar redan i augusti, men det brevet verkar ha försvunnit i posten. Men bättre sent än aldrig. Jag har inga muterade gener (BRCA1 eller BRCA2) som skulle tyda på ärftlig cancer, utan jag har haft otur. HER2-positiv cancer är dessutom sällan ärftlig.
Jag fick också en lite statistiklektion. De har ett datorprogram där de matar in min släkts cancerhistoria (farmor, mormor, mormors systrar), med typ av cancer och ålder vid insjuknandet, samt resultatet av den genetiska analysen. Programmet hade då räknat fram att risken för att jag ska få cancer i det andra bröstet är 17%. Rekommendationen baserat på det är inte att operera bort bröstet i förebyggande syfte, men att om jag så önskar gå på tätare mammografi än vad som omfattas av det ordinarie screeningprogrammet. Även min syster kan få gå oftare eftersom hon baserat på statistiken och att jag har haft cancer har en högre risk än genomsnittet.
Ännu ett år har gått, livet blir mer och mer normalt
Idag fick jag göra något som jag inte har gjort på ett bra tag, och som jag trodde att jag skulle slippa: jag fick köpa bindor! Just det, till slut kom menstruationen ändå tillbaka. Läkaren sa i augusti att jag kunde förvänta mig det efter en tid, men jag hade faktiskt hoppats slippa. Nu kanske jag kommer att få en spruta (eller om det var något annat) för att stoppa menstruationerna. Ringde till bröstmottagningen på Radiumhemmet och talade med en syster som sa att man inte alltid gör så, det beror lite på ålder, och jag med mina 40 år befinner mig på gränsen. En läkare får fatta ett beslut så får vi se vad som händer. Tills dess får jag återuppta bekantskapen med något som jag verkligen inte har saknat, den eländiga värken.
I övermorgon, på nyårsdagen, är det två år sedan jag upptäckte knölen i bröstet. Faktiskt börjar det kännas lite avlägset nu, minnena av hur det egentligen kändes under behandlingstiden har bleknat en aning. Vilka var egentligen biverkningarna av Taxotere?
Jag har ju levt ett helt normalt liv i nästan ett och ett halvt år nu, men heltidsarbete och helt andra saker att fundera på än min hälsa. Som t.ex. att förtaget jag jobbar på, Modul 1, har blivit uppköpt av ett något större företag i samma bransch, Softronic. Nu efter årsskiftet börjar integrationsarbetet på riktigt. Jag funderar mycket på den här frågan därför att min magkänsla säger mig att jag inte kommer att trivas lika bra som jag har gjort den senaste tiden på Modul 1. Jag kommer ändå att ge det en chans, jag känner mig inte riktigt redo att byta jobb ännu. Och mina Modul 1-kollegor vill jag inte gärna lämna. Men själva jobbet måste kännas meningsfullt, och företagskulturen är nog så viktig. Jag är dessutom fortfarande beroende av tryggheten i att ha männiksor omkring mig som jag känner väl, och jag vet inte om jag är mentalt stark nog att orka vara nyanställd riktigt ännu.
Ett år senare (en av många milstolpar)
Det finns ganska många milstolpar under cancerresan. Nu är det ganska precis ett år sedan jag avslutade strålbehandlingen. Sedan några månader tillbaka tycker jag att jag även psykiskt är återställd. Fortfarande i våras kunde jag drabbas av ångest av bara lite ryggont, men nu reagerar jag nog inte annorlunda än någon annan. Jag har också börjat springa lite vilket kan verka banalt, men för någon som har varit sjuk är det en enorm triumf att kunna det. Det är också ett sätt för mig att motionera och samtidigt umgås med Wilma. Springer jag i skogen kan jag ha henne med på spårlina. Fast nu börjar det bli både för mörkt och för kallt…
En annan milstolpe är att jag idag ringde till Radiumhemmet för att få remiss till att plocka bort venporten. det är lite kö, men kanske kan jag bli av med den i december. Det är ett mindre ingrepp än att sätta in den, det behövs bara ett mindre snitt för att dra ut den, och jag antar att de inte behöver skära på halsen vilket var det jobbiga vid insättningen.
I nästa vecka ska jag också träffa en plastikkirurg för bedömning inför rekonstruktion. Det känns också som en viktig milstolpe, även om det troligtvis inte kan bli av förrän nästa höst. Huden behöver återhämta sig ordentligt efter strålbehandlingen, två år är tydligen rekommendationen. Sedan är frågan vilken typ av rekonstruktion som är lämplig. Får se vad hon (kirurgen) säger.
Dagens Etsyfavorit: Trophies
Fyrtio plus 2
Nu har jag hunnit bli fyrtio år och två dagar. Är det fyrtio plus? I lördags var det den stora dagen, och vi firade med grillkalas på en varm och solig altan. Som framgår av följande bild så är det inte alls så dumt att fylla jämt om man älskar blommor:
Utöver blommor fick jag ett flertal presentkort på några av mina favoritbutiker: Konrad Wahlström och Clas Ohlson. Nu ska jag skaffa verktyg för att kunna göra ringar, och även skaffa silver till de projekt som jag tar tag i nu när silversmidet börjar igen den 4:e september.
Idag var jag på återbesök hos onkologen på Radiumhemmet. Första besöket efter de undersökningar som gjordes efter avslutad Herceptin-behandling. Jag fick alltså svar på både datortomografi och skelettscintigrafi, samt blodprov. Allt såg bra ut! Läkaren tyckte att jag nu kan betrakta mig som frisk. Det är förvisso inte samma sak som att blåsa faran över, men ändå en mentalt viktig milstolpe.
Nästa återbesök blir c:a i februari, då bara med blodprov. Datortomografi kanske blir aktuellt igen framåt nästa sommar. Jag kan nu också plocka ut venporten. Det gör de på Karolinska, jag ska bara ringa när jag har bestämt mig. Rekonstruktion kan bli av nästa höst, onkologen skulle ordna så att jag får remiss för det.
Vardagen efter bröstcancer
Värmechock! Igår när jag promenerade från jobbet till bussen blev jag intensivt medveten om att jag framöver inte kommer att vara så förtjust i värme. Varför? Jo, efter att ha drabbats av lymfödem för några månader sedan har jag äntligen, i förra veckan, fått en kompressionsstrumpa (typ extra ärm). En beige (förbandsfärgad), otäck sak som jag ska ha på mig i princip all vaken tid. Det ser inte så kul ut så jag har helst på mig långärmat. Min garderob är inte precis anpassad för detta, har inte så många sommartoppar med lång (eller trekvartslång) ärm. Lösningen blir kortärmad eller ärmlös topp + tunn kofta. Vilket är helt ok, tills det blir varmt. Kände inte för att ställa mig mitt på trottoaren, bland alla skyndande människor, och skala av mig koftan och därmed exponera läskiga ärmen. Men sen på bussen åkte koftan av ändå.
Någon gång nu och då kan jag naturligtvis vara utan ärmen, men helst inte om jag ska lyssna på sjukgymnasten. I synnerhet inte när det är varmt. Tänker jag efter vad detta innebär i förlängningen inser jag att det inte direkt lockar att åka på solsemester. Någonsin. Gör jag det kommer jag nog att chansa att vara utan ärmen en del av tiden, så får det bli lite mer svullet. Problemet med lymfödem är att svullnaden kan bli permanent, lymfvätskan typ konverteras till fett, och huden kan bli hård och oelastisk. Vilket är värre än att ha ärmen på armen. Så om jag är lite extra grumpy så vet ni varför…
En annan alltid närvarande komponent i vardagen efter bröstcancer är oron. Oron för återfall och spridning. Det går nog inte en dag utan att jag tänker på detta, minst en gång. Har man lärt sig lite för mycket om hur bröstcancer främst sprider sig (skelett, främst ryggrad, lever, lungor, hjärna) blir det lätt att man känner efter på vissa ställen. Lite ryggont efter att ha suttit lite tokigt eller tränat rygg på gym är inte så konstigt. Men så fort man (jag i alla fall) känner något i ryggen hinner jag tänka ”tänk om…” innan jag kommer på varför jag har ont, och om det var cancer skulle det inte kännas så mycket så plötsligt. Det som har varit värst är att jag har haft ont i höger skinka. Troligtvis ”falsk” ischias eftersom jag promenerar så mycket utan att stretcha. Från och till känns det ganska tydligt. Jag har ju en liten förkalkning på bäckenet på höger sida (kanske orsakat av cancer men kunde inte fastställas), som inte alls ska kunna kännas men min hjärna vill ändå gärna koppla ihop detta med det onda. En stund. Tills min mer rationella sida avfärdar tankarna. Och så stretchar jag och det känns med ens bättre. Hur som helst så tär det på krafterna att ständigt drabbas av dessa tankar.
Gym ja. I måndags kunde jag äntligen träna igen! Tack vare en kompressionsstrumpa, en svart som är stadigare än den jag har på mig resten av tiden. Något gott för den med sig. Det gick jättebra och jag fick inte alls ont. Tog mig bl.a. igenom övningar för armen som jag fick av sjukgymnasten, plus lite allmän styrka och stretch.
Håret då? Jag har valt att behålla det kort, har klippt mig tre gånger sedan det kom tillbaka. Efter senaste klippningen verkar det äntligen som att det inte längre är lite glest. Har förstått att det kan vara lite olika. Jag har skandinaviskt tunna hårstrån, och dessutom lockigt vilket gör håret sprött. Och antiöstrogen kan medföra att håret är lite glesare än vanligt. Som kort ser det bra ut, men jag tror inte att det vore någon hit att låta det bli långt igen. Fast ibland saknar jag verkligen mina korkskruvar!
Bröstprotes har jag haft i snart ett år, så det är jag van vid. När jag är påklädd tänken jag inte på det. Med klisterprotesen är det mest bekvämt och balanserat. Även protesen medför att visa plagg i garderoben går bort, alla de med stora urringningar. Vissa plagg går att använda med ett högt skuret linne eller topp under, men det blir varmt och helheten blir inte alltid snygg. Detta blir i alla fall bättre om jag får göra bröstrekonstruktion. Kanske nästa vår.
Det har gått över en månad sedan jag fick sista Herceptinet, alltså har jag egentligen ingen behandling längre bortsett från antiöstrogen. Efter avslutad behandling har jag fått göra både skelettscintigrafi och datortomografi, men har inte fått några resultat ännu. Läkarbesök har jag inte förrän 16 augusti, kanske får jag inte höra något innan dess. Men om det vore dåliga resultat borde de väl höra av sig tidigare än så? Eller? Fast jag är inte egentligen så orolig eftersom jag inte har varit utan Herceptin så länge. Men om ett år lär jag nog vara det!
Nog pladdrat för idag. Imorgon är det Midsommar!
