Nu händer det saker
När det äntligen händer saker så händer det snabbt. Fick ett samtal i morse om att det fanns en ledig tid hos en läkare idag kl 11, ett återbud. Självklart tog jag tiden, annars hade jag fått vänta tills i nästa vecka. Träffade en annan läkare än sist eftersom han är på sportlov. Den här läkaren var riktigt bra, hon var mycket saklig och informativ, och jag fick goda möjligheter att ställa frågor.
Nu blir det tyvärr inte så att jag kan delta i studien som jag har skrivit om tidigare. Anledningen är att man hade sett en ny prick på datortomografibilderna, den här gången på en lunga. Pricken är dock så liten att det är omöjligt att ta prov på den, därför går det inte att ta reda på om det eventuellt är en metastas. Konsekvensen är i alla fall att man vill börja med den cytostatika som kallas FEC utifall att det är en metastas, och inom studien ges FEC inte förrän efter kirurgi. Nåväl, viktigast är att komma igång med behandlingen, och det gör jag redan imorgon!
Vi stannade kvar och åt lunch på Karolinska, och jag tror att jag såg en gammal gymnasieklasskompis i matsalen iförd läkarmundering. Googlade lite och det finns en läkare som heter Carl Spindler, född 1970 som jag, som jobbar på infektionskliniken. Det måste vara han, fast han kallades Tosse i gymnasiet och spelade bas.
Efter lunch blev det informationsmöte med en sköterska angående behandling, biverkningar och medicinering mot biverkningarna. Hon var verkligen jättetrevlig och i min egen ålder. Tyvärr ska hon sluta på den avdelningen så hon blir inte min kontaktsköterska, men jag blev presenterad för den tjej som blir det, Anki, och hon är också ungefär i min ålder. På något vis känns det extra bra att ha kontakt med någon i samma ålder, man har liksom mer genemsamma referensramar och konversationen flyter på bättre.
Jag hämtade ut en del läkemedel på apoteket innan vi åkte hem, medel mot illamående, medel mot den förstoppning som medlet mot illamående kan orsaka, samt lugnande vilket kan vara tryggt att ha utifall att…
Imorgon ska jag vara på Radiumhemmet kl 10 för min första behandling. Själva droppet tar c:a två timmar, men hela grejen tar kanske tre timmar första gången. Man kan få ha någon med sig under behandlingen att prata med (tiden går fortare då), men jag gör det nog själv imorgon. Tar med mig en bok och Sudoku-tidningen! Och kanske min iPod, ska ta och ladda den. Tänker åka kommunalt dit, men efteråt kommer mamma och hämtar mig, Bjarne behöver få jobba lite nu (han var med mig hela dagen idag), och så är han spinninginstruktör på torsdagskvällar. Mamma kommer att sova över igen så att jag slipper vara ensam eftersom Bjarne kommer hem sent, och så slipper han oroa sig för mig.
Nu ska jag ta och skriva in alla viktiga datum i kalendern, och sammanställa lite viktigt information att sätta upp på kylskåpet med viktiga telefonnummer, namn osv. Imorgon kväll kan jag rapportera hur det var och hur jag mår.
Har börjat få en del läsare!
Jag ser på bloggens statistik att jag har fått en del läsare, och de senaste dagarna har jag fått mina första kommentarer. Spännande, och kul att faktiskt skriva något som andra läser, inte bara som personlig terapi! Ska försöka att skriva lite mer kortfattat och ”bloggigt”, mina inlägg blir lätt uppsatser!
Som jag nämnde igår är jag på gång att flytta bloggen. Har gjort en design som i princip är klar, se smakprovet ovan. Till vardags jobbar jag med design och utveckling för webben, så det är ett naturligt steg att lägga bloggen på egen domän med egen design.
Har pratat med sköterskan två gånger nu idag. Först ringde hon för att berätta att provsvaret avseende vävnadsprovet från beckenet sa att man inte hade hittat några maligna celler, men att provet (alltså mängden vävnad) var mycket litet. Det låter ju bra, men i mitt paranoida tillstånd är jag ändå inte helt lugnad även om jag är betydligt lugnare än innan.
Andra gången ringde hon för att berätta att jag inte får veta något mer angående behandlingsstart idag, men förhoppningsvis imorgon. På Karolinska har de behandlingskonferens på tisdagar. Sedan ska tydligen röntgenläkare på Karolinska titta på mina bilder från St. Görans imorgon (dvs första datortomografin). Då undrar jag, vilka var det som tittade på bilderna förra gången och beslutade om den kompletterande provtagningen på beckenet?? Det är väl inte fel med flera bedömningar, men allt tar sån tid! Som det ser ut nu är det troligt att jag får komma på sköterske-/läkarbesök inför behandling den här veckan, men att första behandlingen blir först på måndag. Då har det gått två hela månader sedan jag tog kontakt med sjukvården angående knölen jag hade hittat. Vet inte om jag ska vara upprörd eller om det alltid tar så lång tid?!
Hur som helst så försöker jag tänka på vad som nu är positivt med att behandlingen inte börjar förrän efter helgen. Två saker:
- Jag bör kunna följa med och hämta valpen när det är dags eftersom det då blir strax före andra behandlingen (men blir det på fredag istället får vi lite logistikproblem)
- Vi kan hitta på något för att fira mammas födelsedag i helgen
Tog en skön promenad runt lunchdags idag, det var ganska slaskigt men ganska soligt. Nu känner jag mig rastlös. Om jag i förväg hade vetat att behandlingen skulle bli uppskjuten minst en vecka hade jag kunnat jobba mer, men nu har jag svårt att veta från en dag till en annan vad som gäller. Har dock kommit på en arbetsuppgift som jag kan ta tag i hemifrån, och som inte är tidskritisk. Känns bra att kunna göra något vettigt nu när jag bara väntar och inte egentligen känner mig sjuk.
Sportlovsoffer?
Nej, jag fick inget besked från läkaren idag. När klockan hade blivit fyra och ingen hade ringt från Radiumhemmet så ringde jag till forskningssköterskan som jag har kontakt med. Vad hon visste hade inget provresultat kommit från cytologen ännu. Hon lovade att försöka skynda på det så gott hon kan. Hur som helst kommer hon att höra av sig under morgondagen så att jag vet hur det går. Sedan blir det en läkare som hör av sig angående provresultatet, dock inte den läkare som jag hittills har haft att göra med. Han är ledig den här veckan. När hon sa det slog det mig: det är ju sportlov! Jag slå vad om att saker och ting inte går lika fort som vanligt den här veckan därför att delar av personalen är på semester, och jag får våndas i minst ett dygn till. Snart har det gått två månader sedan jag upptäckte knölen i bröstet, och jag har ännu inte påbörjat behandling. Jag blir snart galen!
Har mest hållit mig inomhus igår och idag eftersom det har kommit så mycket snö. Och jag har blivit Sudoku-frälst! Det är perfekt sysselsättning när jag inte har ro att göra något annat, eftersom det kräver total fokus. Idag har jag också filat på en egen design till bloggen (det jag använder nu är ett färdigt tema). När den är klar kommer bloggen att flyttas till min egen domän, adressen blir då http://www.curlygirl.se. På den här sidan lägger jag istället en länk dit. Jag kommer också att ta bort inläggen här så att det inte ligger dubbelt och sedan inte uppdateras här.
I övermorgon är det dags att pova och välja den peruk jag ska ha. Lite spännande är det måste jag erkänna…
Gulmärken och sömbrist
Det blir två inlägg idag, först en uppdatering i ämnet bröstcancer, sedan ett vovve-inlägg. I fredags var jag som jag tidigare skrev på en kompletterande undersökning av det som kan vara en förkalkning på beckenet som då kan vara en metastas. Undersökningen innebar att jag låg på mage i datortomografen (DT/CT) medan en röntgenläkare förde in en tunn nål genom höger skinka fram till punkten på beckenbenet där ett prov skulle tas. Det tog nästan en timme att få ett prov som kunde analyseras, eftersom det krävs precision för att nå rätt punkt med nålen (täta kontroller i DT:n), och de två första proven som togs innehöll bara blod, ingen vävnad. Det kan vara ett bra tecken, lät det som utifrån något som läkaren sa, men jag är bara marginellt mindre orolig. När provtagningen var klar blev jag nästan förvånad när läkaren bara satte på ett litet vanligt plåster. Det kändes som om jag blivit mer stucken än så. Det vara bara lite ömt i ett par timmar efteråt. Jag som var orolig att jag inte skulle kunna sitta ordentligt i bilen hem…
Jag har ännu inte fått något resultat från undersökningen, en cytolog måste undersöka provet. Hoppas verkligen att jag hör något imorgon måndag. Vanligtvis är ju helger något positivt, dock inte i sammanhang som det här. Mamma pratar ganska mycket med släkt och vänninor om min cancer, och sedan får jag höra en hel del historier om andra som har tagit sig igenom bröstcancer. Det är alltid upplyftande. Nu senast berättade hon om en vänninas vännina som liksom jag blev undersökt för en misstänkt metastas på skelettet. När hon sedan fick beskedet att det inte var en metastas blev hon så glad att hon köpte en Trisslott, och vann hundra tusen kronor!
Nu är det tre dagar sedan jag fick venporten inopererad, och det läker snabbt. Blåmärkena runt de två ärren är nu lysande gulmärken. Det kliar ibland lite runt omkring tejpbitarna som sitter över ärren. Ska bli skönt när stygnen tas bort, tror att det var aktuellt efter en vecka men jag måste erkänna att jag inte minns exakt vad som sas. Får fråga på Radiumhemmet. Det värsta med venporten är dock att jag ännu inte kan sova på höger sida som jag är van, och endast kan ligga korta stunder på vänster sida (armen domnar). Jag kan sova på rygg, men somnar inte lika lätt då, vilket gör att jag ligger vaken länge på kvällen. På morgonen vaknar jag också tidigare därför att jag har rejält ont i ryggen och i nacken av att ha legat så stilla på rygg. Efter tre nätter med kanske bara hälften så mycket sömn som vanligt är jag riktigt, riktigt trött. Hoppas att jag snart kan ligga i fosterställning på höger sida igen, jag behöver det!
Om det vill sig så illa att jag inte tar mig ur det här med livet i behåll vill jag verkligen att någon tar bort min blogg. Anledningen är att jag lyckades hamna på en annan yngre kvinnas bröstcancerblogg i fredags (sökte bara info om andras erfarenhet av venport), och fick se sista inlägget där någon annan hade skrivit att kvinnan i fråga hade somnat in. Tydligen hade cancern spridit sig till hennes hjärna. Jag blev ordentlig skärrad, var skakig hela dagen och har fortfarande svårt att få det ur mitt huvud. Sådana bloggar som finns kvar därute borde förses med stor varningstext, ”Om du har bröstcancer, läs för guds skull inte detta!” eller något i den stilen. Jag måste sluta googla, det är skadligt för den mentala hälsan…
Nog om det här. Strax kommer ett inlägg med nya bilder på valpen 
Nu är min bra sida min dåliga sida
Orkade inte skriva något igår kväll efter venportinläggningen, jag var alldeles för svullen och stel för att vilja sätta mig vid datorn. Nu är det lite bättre, och jag kan till och med skriva lite med båda händerna, vilket jag inte trodde skulle gå på några dagar.
Det var mer eller mindre en heldagsaktivitet. Jag skulle vara på Nacka Närsjukhus kl 11.00. Bjarne följde med och hade dator och bok för att sysselsätta sig. Först fick jag byta om i ett omklädningsrum men låsbara skåp och dra på sig en överdimensionerad nattskjorta, lika stor blå rock samt grå tubsockar. Därefter fick jag gå in i en sal med ett antal sängar (gula skynken emellan) och lägga mig. Pratade med narkosläkaren, och en manlig sjukskötare (som påminde om Jean Reno) satte en nål i armen för dropp och antibiotika (ett tag hade jag nål i båda armvecken, vänster ven hade varit bäst men den dög inte). Därefter bläddrade jag i tidningar fram till 14-tiden då det äntligen var min tur.
Själva operationssalen var bara runt hörnet. De började med att skjuta iväg mig liggandes i sängen, men jag behövde gå på toaletten först (några timmars dropp…) och då gick det bra att gå själv in i operationssalen. Det är väl bara bekvämt att skjutsa omkring patienterna i sängarna när sängarna ändå ska med. Operationen gjordes med lokalbedövning och tog kanske sammanlagt 40 minuter. Jag fick också lugnande, men kände mig helt klar i huvudet hela tiden. Pratade med narkosläkaren medan kirurgen och en syster gjorde sitt bakom ett blått skynke. Jag kände ju att de rörde vid mig, men inte mer än så.
Efteråt låg jag inte ens en timme på salen igen. Fick en kopp läskigt kaffe och ett par limpskivor med ost. Ingen höjdare men jag var rätt så hungrig. Sedan frågade jag hur länge jag skulle ligga kvar eftersom Bjarne behövde få veta. Jean Reno meddelade att jag fick gå när jag själv ville, och vid 15.30-tiden var jag därifrån. Bedövningen satt fortfarande i, men jag kände att jag var ganska stel av svullnaden. Det jag inte visste i förväg var att de också behöver göra ett snitt på halsen för att föra in själva katetern (slangen), och nu kan jag ännu inte sträcka ut halsen fullt vilket är obehagligt. Själva venporten (kallas även port-a-cath) har en diameter ungefär som en enkrona. Den placerades inte lika långt ut mot axeln som jag trodde, det blir kanske inte lika obekvämt som jag befarade. Men det dröjer nog ett tag innan jag bär halsband igen!
I omklädningsrummet träffade jag på en annan kvinna, äldre än jag (50+), med operationsärr på samma ställen på kroppen. Hon ska också påbörja cancerbehandling på Radiumhemmet till veckan. Kanske vi syns där…
När jag kom hem började bedövningen successivt släppa och jag kände mig riktigt stel och orörlig kring nacke och axlar. Kan inte heller lyfta höger arm så högt, och plötsliga rörelser med huvudet är inte att rekommendera. Det började också värka ganska tydligt kring det större snittet (alltså inte på halsen), tog Alvedon innan läggdags. Satte mig så bekvämt det gick i soffan och såg två filmer i streck, samt pratade med både mamma och syrran i telefon. Bjarne fick fixa middag. Att klä av mig och sedan lägga mig ner i sängen gick knappt utan hjälp. Jag sov förvånansvärt bra med tanke på att jag bara kunde ligga på rygg. Nu imorse var jag dock riktigt öm i ryggen eftersom jag legat helt stilla.
Idag känns det bättre, men långt ifrån bra ännu. Behövde hjälp att resa mig ur sängen, men därefter har jag klarat mig bra. Jag kan duscha eftersom båda ärren är övertäckta med genomskinlig tejp som ska sitta kvar tills stygnen tas bort (c:a en vecka). Önskade dock att jag redan hade klippt håret kort eftersom det var ganska svårt att göra mig presentabel i håret utan att kunna lyfta höger arm ordentligt, men det gick till slut. Tills nu har vänster sida varit den ”dåliga” eftersom det är där jag har brösttumören och lymkörtlarna.
Nu ska vi dra iväg till Karolinska om en halvtimme. Det blir datortomografi igen (inte vanlig röntgen som forskningssköterskan sa), och kanske punktion beroende på vad de ser på bilderna. Undrar om de kan ge kontrastvätskan via venporten idag? Mina armveck ser ut som nåldynor, lycka till med att sätta en nål där idag med tanke på hur det gick sist…
