I nästa vecka har jag bokat in några aktiviteter, lika bra att passa på när jag är ledig. Ska klippa håret, gå på möbelmässan (vann en fribiljett av Kinnarps via Facebook), träffa hälsorådgivare på Itrim och komma igång med lite strukturerad viktminskning, och även ta en After Work med gamla kollegor.

Ny kropp 2012

Just precis, i år tänkte jag skaffa mig en ny kropp. Första steget var ett nytt bröst. Sen tänkte jag ta mig ner från BMI 26 till ungefär BMI 22. För mig innebär det c:a 10 kilo. Och jag behöver göra det inom ett halvår, sen plockar de bort ventilen på expanderprotesen, och då måste jag ha nått min nya vikt så att bröststorleken kan slutregleras. Det innebär också att jag framöver inte bör förändra min vikt i någon större utsträckning. Därför ska jag nu börja gå på Itrim. Har hört flera bra omdömen från andra som har gått där.

Uppdateringar på bloggen

Nu när jag är hemma på dagarna har jag haft tid att kolla närmare på jQuery Mobile, och har gjort en första version av en mall för bloggen anpassad för mobiltelefoner, men som också fungerar på större skärmar med högre upplösningar. Kolla in mobilmallen här!

Fast det är väl så att så länge jag är hemma kan jag avbryta och vila när jag vill, antagligen skulle jag överanstränga mig på jobbet på ett sätt som inte främjar läkningen. Det som fortfarande gör ont nu är om jag råkar sträcka ryggen, där huden redan är sträckt efter hudtransplantationen. Att exempelvis sträcka ner höger arm för att ta på mig skor drar rejält i huden på vänster sida. Så jag måste tänka efter inför varje rörelse.

Det har äntligen blivit skönare att ligga ner, och jag kan ligga på sidan, så nu har jag inte lika desperat ont i ryggen när jag kliver upp på morgonen, och vaknar inte heller vid fem.

Och så några tankar om det nya bröstet. Hur fantastiskt som helst att se symmetrin återställd! Att slippa protesen, som förvisso inte var obekväm men som hela tiden gjorde att bh:n hamnade på sned. Att slippa klisterprotesen när jag ska träna! Ska jag bara slänga proteserna eller kan de komma till användning av kvinnor i fattigare länder?

En detalj som jag inte tänkte på tidigare är att huden från ryggen, som nu utgör huvuddelen av bröstet, är mer solbränd än huden på brösten. Och aningen mer hårig. Små, små skillnader, men ändå. En annan sak också: nu har jag ett bröst med ett serienummer!

Jaha, nu har jag kanske suttit länge nog vid frukostbordet (bloggar på paddan). Vad ska jag hitta på idag? En långpromenad med Wilma i kylan, naturligtvis. Kallare idag. Och leka med henne. Strka och hänga gardiner som jag kortade igår. Titta vidare på jQuery Mobile, och börja göra en WordPress-mall för bloggen för telefoner. Men nu först ska vi tydligen busa, Wilma insisterar!

Det blev en tur till Karolinska igår, egentligen helt i onödan. Cirka 90 minuters resväg en väg. I förrgår ringde jag för att fråga hur jag ska förhålla mig till den sårvätska som samlas, hur kan jag bedöma vad som är mycket, och behöver man tömma? Men sköterskan jag pratade med ville/kunde inte ge något svar utan bokade en läkartid. Det blev ett rejält kort, men i alla fall trevligt, läkarbesök där jag fick veta att det är väldigt lite sårvätska som har samlats på mig nu, och kroppen kommer själv att ta hand om det. Vilket jag märker skillnad på redan idag. Man vill heller inte tömma på sårvätska annat än i extrema fall då det finns en inopererad protes, risken är för stor att man råkar punktera protesen.

Jag sover ok på natten nu, förutsatt att jag petar i mig Alvedon innan läggdags. Sen kliver jag upp ganska tidigt. För då gör det ont efter många timmar på rygg och utan Alvedon. Jag försöker trappa ner på Alvedon nu, men inser att det inte kommer att gå så fort. Dagtid behövs det i alla fall inte så mycket nu.

Något annat som har blivit bättre är lymfödemet! Jag var beredd på att det kunde vara sämre en tid efter operationen på grund av svullnad runt armhålan. Dagen efter operationen var det förvisso rätt jobbigt, men nu är det bättre än det har varit på länge! Både i armen och i handen. Jag misstänker att det främst beror på att jag inte anstränger mig så mycket på dagarna, och inte heller blir så varm. Får se hur det funkar när jag kan börja motionera mer, och sen börjar jobba.

Imorgon fyller Wilma tre år, så idag ska jag funder på vad vi kan göra för att ge en liten terrier en fantastisk dag.

På väg hem stannade vi för att handla, bl a bråddar. Vintern hittade ju hit under de dagar jag låg inne, och nu är bråddar en förutsättning för att jag ska våga mig ut på promenad i halkan. Lite försmak av hur det kan blir när man blir gammal och den största skräcken är att ramla.

I natt sov jag mer än tidigare nätter, men fortfarande inte så bra. Rent fysiskt kan jag ligga antingen på rygg eller på höger sida. Men när jag lägger mig på sidan är det helt omöjligt att hitta en bekväm position, och att slappna av går inte heller. Så det får bli på rygg. Men på ryggen har jag ju ett stort ärr som stramar rejält och där det kommer att vara svullet ett bra tag framåt. Ärren på framsidan stramar också mer när jag ligger ner och axlarna sjunker bakåt. Skönast är att stå eller sitta med rak rygg. Det har nog aldrig varit så skönt att kliva upp på morgonen som nu. Lär dröja innan jag längtar efter en sovmorgon. Att sitta bakåtlutad i en fåtölj med extra kuddar är också helt ok. Sjukskrivningen behövs inte minst för att kunna hantera sömnbristen.

Lokalerna är fysiskt väldigt slitna. I alla fall på avdelningen där jag ligger. Färgen är avskavd på exempelvis dörrar och element. Men det värsta med en såpass sliten miljö är att den trots städning inte ser ren ut. Missfärgningar och slitna material. Draperiet mellan våra sängar hänger på en stång som lutar och nu har tejpen som höll draperiet på plats lossnat. Bara ett exempel.

Vårdpersonalen är hur som helst toppen, och det är viktigt. Däremot behöver de nog se över städpersonalen och/eller göra något åt kvalitetskraven på städning. Det jag ska berätta nu är inte trevligt. På toaletten i vårt rum är det alldeles svart nere i toaletten. Det går kanske inte längre att få rent, så det får vi nog stå ut med. Men de bruna intorkade men en gång i tiden kladdiga fläckarna på väggen vid pappershållaren finns det inga ursäkter för. Tyvärr finns det ingen tvekan om vad det är. Jag påpekade för personalen igår. Blir intressant att se om de städas bort idag, om det nu är städning alls på söndagar.

Och varför sitter jag och bloggar så tidigt på morgonen? Jag är för öm i ryggen för att kunna ligga ner längre, trots att jag knappt har sovit på tre nätter. Kanske testar med en insomningstablett kommande natt, sömnen behövs trots allt. Rumskamraten testade en nu i natt och tyckte att det funkade. Ingen obehaglig känsla, bara somnade naturligt. Jag nojjar lite över att det ska kännas som att jag glider iväg fort som vid narkos, men att jag ändå inte somnar direkt utan försöker kämpa för att hålla mig vaken. Detta har jag haft mardrömar om tidigare som jag kommer ihåg ovanligt bra.

Nu är det nog någon timme kvar till frukost, det är skiftbyte nu vid sju och frukost får man av dagpersonalen.

Jag blir utskriven tidigast på måndag, kanske först på tisdag. Innan jag få åka hem måste jag t ex klara av att lägga mig ner i en vanlig säng. Helt omöjligt just nu, men jag har redan börjat med sjukgymnastik så det ska snart förändras. Jag har också dränage. Framförallt såret på ryggen kommer det mycket sårvätska från, vilket är väntat. Dränagen måste också kunna tas bort innan jag skrivs ut.

Har haft tur med rumskamrat, en tjej i min egen ålder som har gjort en liknande operation, fast samtidigt tagit bort de egna brösten i förebyggande syfte.

Nu ska jag göra dagens första ”träningspass”. Och som rubriken antyder, man blir snabbt uttråkad. Ikväll ska jag hyra tv (nej, det ingår inte).

Så…om elva dagar alltså. Nu börjar det bli lite nervöst. Hur kommer det att kännas? Gör det ont? Blir det snyggt? Och jag slipper äntligen mina slitna protes-BH! Jipee! Jag kommer antagligen att få ligga 3-4 nätter på sjukhuset med dränage, det blir en del sårvätska vid det här ingreppet. Ska ladda med lite film och annan underhållning på paddan. Undrar om de har wifi på KS? Nu på onsdag får jag mer info vid inskrivningen.

Nej, nu måste jag nog ge min underbara lilla Wilma lite mat, och även laga något till människorna

Men provtagningen imorse var lite knepig. Först så fanns det ingen remiss hos labbet, så jag fick gå upp till Bröst- och sarkommottagningen och jaga rätt på en sköterska som tack och lov kunde ordna med remissen utan att behöva få tag i en läkare. Sen så fick jag erfara att svårstucken blir nästan omöjlig en kall vinterdag. Hon som skulle ta blodprovet provade inte ens att sticka i armvecket, hon hittade ingen ven där. Ett stick på handryggen, men utan blod. Slutade med att hon fick sticka mig på fingertopparna och ”mjölka” mig på blod. Det tar en stund…

I förra veckan var jag på ett annat läkarbesök på Radiumhemmet, hos en ärftlighetsläkare. Förra våren gjorde jag en ärftlighetsutredning och tog blodprov för genetisk analys. Skulle ha fått svar redan i augusti, men det brevet verkar ha försvunnit i posten. Men bättre sent än aldrig. Jag har inga muterade gener (BRCA1 eller BRCA2) som skulle tyda på ärftlig cancer, utan jag har haft otur. HER2-positiv cancer är dessutom sällan ärftlig.

Jag fick också en lite statistiklektion. De har ett datorprogram där de matar in min släkts cancerhistoria (farmor, mormor, mormors systrar), med typ av cancer och ålder vid insjuknandet, samt resultatet av den genetiska analysen. Programmet hade då räknat fram att risken för att jag ska få cancer i det andra bröstet är 17%. Rekommendationen baserat på det är inte att operera bort bröstet i förebyggande syfte, men att om jag så önskar gå på tätare mammografi än vad som omfattas av det ordinarie screeningprogrammet. Även min syster kan få gå oftare eftersom hon baserat på statistiken och att jag har haft cancer har en högre risk än genomsnittet.

I övermorgon, på nyårsdagen, är det två år sedan jag upptäckte knölen i bröstet. Faktiskt börjar det kännas lite avlägset nu, minnena av hur det egentligen kändes under behandlingstiden har bleknat en aning. Vilka var egentligen biverkningarna av Taxotere?

Jag har ju levt ett helt normalt liv i nästan ett och ett halvt år nu, men heltidsarbete och helt andra saker att fundera på än min hälsa. Som t.ex. att förtaget jag jobbar på, Modul 1, har blivit uppköpt av ett något större företag i samma bransch, Softronic. Nu efter årsskiftet börjar integrationsarbetet på riktigt. Jag funderar mycket på den här frågan därför att min magkänsla säger mig att jag inte kommer att trivas lika bra som jag har gjort den senaste tiden på Modul 1. Jag kommer ändå att ge det en chans, jag känner mig inte riktigt redo att byta jobb ännu. Och mina Modul 1-kollegor vill jag inte gärna lämna. Men själva jobbet måste kännas meningsfullt, och företagskulturen är nog så viktig. Jag är dessutom fortfarande beroende av tryggheten i att ha männiksor omkring mig som jag känner väl, och jag vet inte om jag är mentalt stark nog att orka vara nyanställd riktigt ännu.

En annan milstolpe är att jag idag ringde till Radiumhemmet för att få remiss till att plocka bort venporten. det är lite kö, men kanske kan jag bli av med den i december. Det är ett mindre ingrepp än att sätta in den, det behövs bara ett mindre snitt för att dra ut den, och jag antar att de inte behöver skära på halsen vilket var det jobbiga vid insättningen.

I nästa vecka ska jag också träffa en plastikkirurg för bedömning inför rekonstruktion. Det känns också som en viktig milstolpe, även om det troligtvis inte kan bli av förrän nästa höst. Huden behöver återhämta sig ordentligt efter strålbehandlingen, två år är tydligen rekommendationen. Sedan är frågan vilken typ av rekonstruktion som är lämplig. Får se vad hon (kirurgen) säger.

Dagens Etsyfavorit: Trophies

Utöver blommor fick jag ett flertal presentkort på några av mina favoritbutiker: Konrad Wahlström och Clas Ohlson. Nu ska jag skaffa verktyg för att kunna göra ringar, och även skaffa silver till de projekt som jag tar tag i nu när silversmidet börjar igen den 4:e september.

Idag var jag på återbesök hos onkologen på Radiumhemmet. Första besöket efter de undersökningar som gjordes efter avslutad Herceptin-behandling. Jag fick alltså svar på både datortomografi och skelettscintigrafi, samt blodprov. Allt såg bra ut! Läkaren tyckte att jag nu kan betrakta mig som frisk. Det är förvisso inte samma sak som att blåsa faran över, men ändå en mentalt viktig milstolpe.

Nästa återbesök blir c:a i februari, då bara med blodprov. Datortomografi kanske blir aktuellt igen framåt nästa sommar. Jag kan nu också plocka ut venporten. Det gör de på Karolinska, jag ska bara ringa när jag har bestämt mig. Rekonstruktion kan bli av nästa höst, onkologen skulle ordna så att jag får remiss för det.

Någon gång nu och då kan jag naturligtvis vara utan ärmen, men helst inte om jag ska lyssna på sjukgymnasten. I synnerhet inte när det är varmt. Tänker jag efter vad detta innebär i förlängningen inser jag att det inte direkt lockar att åka på solsemester. Någonsin. Gör jag det kommer jag nog att chansa att vara utan ärmen en del av tiden, så får det bli lite mer svullet. Problemet med lymfödem är att svullnaden kan bli permanent, lymfvätskan typ konverteras till fett, och huden kan bli hård och oelastisk. Vilket är värre än att ha ärmen på armen. Så om jag är lite extra grumpy så vet ni varför…

En annan alltid närvarande komponent i vardagen efter bröstcancer är oron. Oron för återfall och spridning. Det går nog inte en dag utan att jag tänker på detta, minst en gång. Har man lärt sig lite för mycket om hur bröstcancer främst sprider sig (skelett, främst ryggrad, lever, lungor, hjärna) blir det lätt att man känner efter på vissa ställen. Lite ryggont efter att ha suttit lite tokigt eller tränat rygg på gym är inte så konstigt. Men så fort man (jag i alla fall) känner något i ryggen hinner jag tänka ”tänk om…” innan jag kommer på varför jag har ont, och om det var cancer skulle det inte kännas så mycket så plötsligt. Det som har varit värst är att jag har haft ont i höger skinka. Troligtvis ”falsk” ischias eftersom jag promenerar så mycket utan att stretcha. Från och till känns det ganska tydligt. Jag har ju en liten förkalkning på bäckenet på höger sida (kanske orsakat av cancer men kunde inte fastställas), som inte alls ska kunna kännas men min hjärna vill ändå gärna koppla ihop detta med det onda. En stund. Tills min mer rationella sida avfärdar tankarna. Och så stretchar jag och det känns med ens bättre. Hur som helst så tär det på krafterna att ständigt drabbas av dessa tankar.

Gym ja. I måndags kunde jag äntligen träna igen! Tack vare en kompressionsstrumpa, en svart som är stadigare än den jag har på mig resten av tiden. Något gott för den med sig. Det gick jättebra och jag fick inte alls ont. Tog mig bl.a. igenom övningar för armen som jag fick av sjukgymnasten, plus lite allmän styrka och stretch.

Håret då? Jag har valt att behålla det kort, har klippt mig tre gånger sedan det kom tillbaka. Efter senaste klippningen verkar det äntligen som att det inte längre är lite glest. Har förstått att det kan vara lite olika. Jag har skandinaviskt tunna hårstrån, och dessutom lockigt vilket gör håret sprött. Och antiöstrogen kan medföra att håret är lite glesare än vanligt. Som kort ser det bra ut, men jag tror inte att det vore någon hit att låta det bli långt igen. Fast ibland saknar jag verkligen mina korkskruvar!

Bröstprotes har jag haft i snart ett år, så det är jag van vid. När jag är påklädd tänken jag inte på det. Med klisterprotesen är det mest bekvämt och balanserat. Även protesen medför att visa plagg i garderoben går bort, alla de med stora urringningar. Vissa plagg går att använda med ett högt skuret linne eller topp under, men det blir varmt och helheten blir inte alltid snygg. Detta blir i alla fall bättre om jag får göra bröstrekonstruktion. Kanske nästa vår.

Det har gått över en månad sedan jag fick sista Herceptinet, alltså har jag egentligen ingen behandling längre bortsett från antiöstrogen. Efter avslutad behandling har jag fått göra både skelettscintigrafi och datortomografi, men har inte fått några resultat ännu. Läkarbesök har jag inte förrän 16 augusti, kanske får jag inte höra något innan dess. Men om det vore dåliga resultat borde de väl höra av sig tidigare än så? Eller? Fast jag är inte egentligen så orolig eftersom jag inte har varit utan Herceptin så länge. Men om ett år lär jag nog vara det!

Nog pladdrat för idag. Imorgon är det Midsommar!

Glädjen grumlas lite av att jag nu p.g.a. värmen är extra svullen i armen. Blä blä blä. Ska i alla fall äntligen få träffa en lymfterapeut om två veckor för manuellt lymfdränage (en slags massage) samt prova ut en kompressionsstrumpa. En sådan ser jag inte fram emot att bära nu med värme och kortärmat.

Nästa läkarbesök om tre månader, den gången datortomografi och skelettscint innan. Kontroll ett år efter operation. Och mitt i semestertider…

Nu ska jag ta tag i ”läxan” till rally-lydnadskursen: att rita en bana med c:a 15 skyltar. Rally-vaddå undrar den vetgirige. Jo, rally-lydnad är en hundsport med fokus på lydnad.

På bröstcancertemat kan jag berätta att jag nu bara har en enda gång kvar av Herceptin-behandlingen, om två veckor. Skönt men naturligtvis läskigt att det är slut. Ett skydd mindre. Imorgon ska jag också, äntligen, få träffa en läkare angående lymfödemet, på Röda Korsets sjukhus nära KTH. De är specialiserade på rehabilitering. Jag hoppas bl.a. få en kompressionsstrumpa som jag kan använda när jag tränar, annars kan jag nog inte träna på gym alls. Läste också att stavgång ska vara bra, men det är inte riktigt förenligt med hundpromenader.

Berättar mer om vilken form av lymfterapi som blir aktuell efter morgondagen.

Idag skulle jag ha haft läkarbesök, det sista innan avslutad Herceptinbehandling. Men läkaren sitter fast på annan ort p.g.a. askmolnet. Det är inte viktigt att jag träffar en läkare just nu så det blir istället dagen efter sista Herceptinet i maj.

Något annat som snart är slut är Herceptinbehandlingen. Bara två gånger kvar. Innan näst sista gången är det dags för läkarbesök igen. Då får jag väl veta hur kontrollerna kommer att se ut framöver. Den här gången ska jag träffa ännu en ny läkare, den fjärde hittills på Radiumhemmet (jag träffade också fyra olika kirurger från S:t Görans). Det gör mig inte så mycket att träffa olika läkare, men jag har förstått att en del människor tycker att det är jättejobbigt. På Karolinska jobbar läkarna också med undervisning, därför måste det bli så här.

I måndags ringde jag till bröstmottagningen angående lymfödemet. Jag ska få en remiss till en lymfterapeut, troligtvis på Röda Korsets sjukhus bakom KTH. Dit kan jag gå från jobbet så det passar fint. Kan vara väntetid så jag får köra egenmassage tills vidare och hoppas att det inte blir värre. Är konstant svullen nu. Man ser inte längre senorna på handryggen, och handleden är såpass mycket tjockare att jag inte vill ha på mig armbandsuret. Det blir värre framåt kvällarna, samt efter långa promenader när handen har hängt nedåt en lång stund.

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg håller jag på med en webbplats i WordPress på jobbet nu vilket är super kul. Och jag lär mig så mycket. Det kommer att bli förbättringar här på hemsidan, inte minst i admingränssnittet. Jag har lärt mig använda egna fält, och har hittat en massa riktigt bra plugins. Många av dessa syftar till att få WordPress att fungera mer som ett traditionellt CMS än som ett bloggverktyg. Här är några WordPress-tillägg som jag varmt kan rekommendera:

• CMS (en samling plugins som förenklar innehållshanteringen, bl.a. skiftar fokus från inlägg till sidor)
• Multiple Content Blocks (ingår i CMS, men kan också installeras separat)
• Dynamic Widgets (välj på vilka sidor enskilda widgets ska visas)
• NextGEN Gallery (bildgalleri som jag har använt ett tag, nu även bildspelsfunktionen på startsidan)
• Lightbox 2 (kan användas tillsammans med NextGEN, vilket jag gör här)
• TinyMCE Advanced (mer funktionalitet i WordPress texteditor)
• Front-end Editor (är man inloggad kan man ändra text direkt på sidan, bra för små ändringar t.ex. stavfel, tyvärr lite buggig)

Och Diesel då? Jo, en hund naturligtvis. En familj som bor ganska nära oss har två finska lapphundar, Dylan och Caesar, som Wilma är väldigt förtjust i. Jag tror att hon gillar stora lurviga hundar! Träffade på dem igår kväll och de hade ytterligare en hund, en 9 månaders Pomeranian som var hur lurvig och söt som helst. Han heter Diesel. Inte världens livligaste hundras, de sa att det mest var en knähund. Wilma försökte få igång honom men det hände inte så mycket. Men åhhh så söt han var!

Snart dags för silversmideskurs igen, men först ska jag ut och busa med Wilma. Lite frisbee på grusplanen kanske…

Men jag bråkade också lite med damen i kassan. Det blir så struligt med att få frikort när vissa läkarbesök faktureras istället, och de kan inte se i ”systemet” att jag har betalat. På Thorax har de ingen kassa, så därifrån fick jag faktura. Alltså kom jag idag upp i högkostnadsbeloppet (900 kr) men fick betala utöver det. För att fixa detta måste man till huvudkassan på Karolinska, i huvudbyggnaden. Ett litet problem bara. Den stänger kl 14! Mina behandlingstider är normalt 14.30. Måste jag gå ännu tidigare från jobbet nästa gång för att kunna fixa detta och slippa betala en gång till trots att jag borde ha fått frikort redan nu. Det här systemet måste kunna förbättras. Med rätt IT-stöd så…

Nu vet jag hur lång en Herceptinbehandling är. Åtta papperstranor. Det är så många jag hann vika under de 30 minuter jag fick medicinen idag. Därefter två till när koksaltet gick. Varför vika papperstranor? Jo, vi ska ha ett kundevenemang på jobbet i övermorgon. Temat är japanskt (sushi, te, Wii), och som dekoration ska vi hänga papperstranor, massor med papperstranor, från taket. Gissa vem som (huvudsakligen) viker dem? Jo, just det. Jag.

På lördag är det i alla fall dags för silversmideskurs igen. Först ska jag göra klart min enkla ring, sedan ska jag göra något till mammas 70-årsdag, därefter vill jag lära mig göra en ring med sarginfattning av sten.

Efter jobbet idag var jag på ultraljudsundersökning av hjärtat på Karolinska. Det hör till när man får Herceptin, eftersom en ovanlig (c:a 5%) men allvarlig biverkning är hjärtpåverkan. Man får inget resultat direkt utan bilderna ska jämföras med de som togs innan behandlingen startade. Men med min kondis är jag inte särskilt orolig.

Troligtvis kommer jag också att ta ett blodprov för att kolla om jag har ”cancergenen”. Detta med anledning av att både mormor, mormors tre systrar och farmor alla fick cancer. Har kontakt med en ärftlighetsutredare på Radiumhemmet som har kollat upp min släkt och som jag ska träffa nästa fredag då jag ändå ska dit på mammografi.

Nej, nu kan jag inte sitta vid datorn längre. Maken har en extern disk (NAS) igång som låter ganska mycket, och min tinnitus blir nästan olidlig när jag sitter i arbetsrummet.

De senaste veckorna har jag från och till haft lite (pyttelite) ont i höger skinka. Det har med största sannolikhet att göra med mina besök i gymet, men eftersom jag har en liten förkalkning på bäckenet (som kan men inte behöver vara en skelettmetastas) på höger sida så får det hjärnspökena att leva rövare. Nu idag har jag också lite ont i ryggen (gymmade senast i förrgår), vilket under andra omständigheter inte skulle beröra mig ett dugg, men som jag nu blir helt fixerad på.

Bjarne ska i alla fall följa med mig till läkaren imorgon. Det känns bra. Så kan han plocka upp bitarna om det (peppar peppar) skulle vara så att jag får ett dåligt besked. För om jag får ett dåligt besked nu är det riktigt dåligt, det skulle innebära att Herceptin och Tamoxifen (anti-östrogen) inte har haft avsedd effekt. Då är jag ganska skruvad…

Återkommer imorgon, förhoppningsvis betydligt lättare i sinnet. Och med lite tur med mindre tinnitus.

Nu väntar jag bara på att få kallelse till läkarbesök hos onkologen. Hoppas att jag kan unvika att jaga upp mig, det är ju bara en planenlig kontroll. Men datortomografisvaret kan ju innehålla något otrevligt. Jag ska försöka hålla i minnet att jag nästan fick tjata mig till den här undersökningen. Det hade varit värre om en läkare sagt ”jag vill nog ändå skicka dig på datortomografi” eller nåt i den stilen.

Önskar så innerligt att kylan mattas av snart, även om det är otroligt vackert just nu. Snart har jag torrsprickor på nästa alla fingertoppar, inte skönt. Det är inget nytt att jag får torrsprickor på vintern, men efter Taxotere-kuren i våras är det mycket, mycket värre.

Imorgon bitti blir det till att kliva upp tidigt, jag ska på datortomografiundersökning (med sedvanlig lungröntgen innan) kl 07.45! Okristligt tidigt, och så får man ju inte äta innan. Det får bli ett frukoststopp på väg till jobbet efteråt. Hoppas att jag har tur med blodådrorna så att jag slipper få kontrastmedel via handleden. Det var INTE skönt det heller.

Nummer 2: I nästa vecka är det dags igen för datortomografi. Bara en kontroll, men om man upptäcker något så är det ju på datortomografin. Och så var det ju det där med att jag är svårstucken som inte precis hjälper.

Nummer 3: Amazonabladet, och BROfästet. Det är otroligt vilken ångest de tidningarna kan framkalla! Artiklar och annonser enbart inriktade på bröstcancer. Hur deppigt som helst. Ska inte förnya medlemskapet.

Och sedan ett irritationsämne. Mitt ex, som har varit en f.d. kollega i några år nu, har plötsligt kommit tillbaka. Han var tydligen bara tjänstledig och provade ett annat jobb. Ingen annan som har varit tjänstledig har kommit tillbaka, men han var tvungen. Och att det irriterar mig, eller kanske till och med gör mig arg, beror på att han gjorde mitt liv rejält surt ett tag och jag vill slippa bli påmind om det. Så enkelt är det. Varför kunde han inte hålla sig borta?!?

Det gick hyfsat bra igår kväll med fyrverkerierna och Wilma. Tidigare på kvälnne skällde hon en del när hon hörde att det smällde, men vid midnatt hade vi TV:n på, gardinerna nerdragna och ljuset tänt i vardagsrummet för att kamouflera både smällar och ljussken. Dessutom sysslade vi med lydnadsövningar, vilket var ett lyckat drag.

Det har också gått drygt ett halvår sedan jag avslutade Taxotere-behandlingen, men först nu, när det är kallt, har en biverkning av behandlingen blivit besvärande. Jag får ordentliga torrsprickor på fingertopparna som börjar blöda ibland. Inte alls kul, så jag längar innerligt efter mildare väder.

Igår höll Wilma på att sätta i sig en Tamoxifen-tabeltt (dvs anti-östrogen)! Jag skulle precis stoppa i mig den och järntillskottet, när jag blev tvungen att flyga upp från matbordet för att avvärja en liten hund-relaterad katastrof. Tabletterna låg då kvar på bordet, och jag sköt inte in stolen. När jag några minuter senare kom tillbaka till köket låg tabletterna på golvet, de var blöta och den ena var itubiten.Wilma Snabbare-än-blixten (skulle hennes indiannamn vara) kunde inte motstå att ta ta det som låg framme på bordet, och jag var inte där för att säga Nej! Tack och lov smakade väl tabletterna illa så att hon spottade ut dem. Fick dock slänge dem, de hade blivit ganska blöta av saliven.

Uppdateringen 7 av 22 tar verkligen lång tid! Nu får jag hitta på något annat att fördriva tiden med.

Fick Herceptin idag. Det är egentligen en ganska avkopplande aktivitet. Den här gången och förra har jag haft med mig min stickning (har en sjal i mohair på gång). Hinner inte sticka så mycket hemma, men under behandlingen får jag vara i fred och kan sticka fokuserat. Ingen hyperaktiv Wilma.

Igår morse tog jag influensavaccinet (nya influensan), även detta på Radiumhemmet. Det enda jag har märkt hittills förutom trötthet (vilket inte behöver ha att göra med vaccinet) är att det var ömt på överarmen ett tag. Bättre nu. Efter att ha tagit så många blodprov kändes sticket vid vaccinationen knappt alls.

Håller just nu på och synkar över mer eller mindre alla mina CD-skivor till min iPod nano. Det får plats en hel del i den söta lilla prylen… Det är skönt att lyssna på musik när jag sitter på motorvägsbussen till och från jobbet. Eftersom jag ofta är trött blir det inte att jag orkar läsa lika ofta nu som förut, utan blundar till musiken i mina lurar.

Mitt blodvärde är fortfarande lite lågt. Det var egentligen det enda anmärkningsvärda. Broccoli och spenat innehållet mycket järn, så det kan jag gärna äta extra mycket av. På måndag ska jag ta ett extra blodprov på morgonen för att kolla järnvärdet, det bör man ta före kl 10. Jag ska då också passa på och ta vaccinet mot nya influensan. De erbjuder det till patienter på Radiumhemmet, så får jag det tidigare än via jobbet (vilket skulle bli tidigast vecka 46).

Jag kommer att få Herceptin var tredje vecka fram till ungefär maj eller juni. Räknade lite snabbt i kalendern, jag slipper åka dit under jul- och nyårsveckorna. Skönt! Frågade också om när det kan bli aktuellt med rekonstruktion. Man gör det inte under pågående Herceptinbehandling, och helst väntar man ytterligare ett år efter det. Framåt försommaren år 2011 alltså.

Nu tycker Wilma att jag har suttit här länge nog. Dags att busa lite innan läggdags!

På bilden, tagen för ett par timmar sedan, syns det hyfsat hur mycket mitt hår, ögonbryn och ögonfransar har hunnit växa. Det har nu gått drygt en vecka sedan sista strålbehandlingen. Jag har blivit lite rödare på det strålade området under den gångna veckan, men inte direkt så att jag besväras av det. Det känns som en lätt solbränna bara. Igår besökte jag Amoena och köpte en svart protes-bh. Valde en med smala axelband, blir nättare så. Många protes-bh har breda axelband för att avlasta axlarna eftersom protesen kan upplevas som tung. Jag har inte precis det problemet. Den bh jag köpte har AA-kupa. Jag visste inte ens att det fanns något mindre än A…

Wilma löper som bekant, sjätte dagen idag. Hon har varit rejält trött idag, har inte orkat leka så långa stunder. Efter att vi hade ätit middag skulle hon upp i famnen och det blev ett rejält pusskalas. Bjarne ryckte fram kameran och fick några gulliga bilder.

En annan positiv sak är att jag inte har blivit särskilt öm på det strålade området. Jag har inga problem med att använda BH och protes. Det har de senaste dagarna börjat sticka en aning i huden, som en mycket lätt solbränna. Inte mer än så. Huden är också lätt rosa. Nu får jag äntligen tvätta bort det lila vertikala strecket. Fabulous! Jag kan också gå och prova ut en till BH, skulle verkligen behöva en svart!

Håret växer, men ännu är det så kort att det inte har en egen form. Jag längtar nu efter att det blir så långt att jag kan dra fingrarna genom det. Apropå hår så har jag blivit lite luden i ansiktet (kinder och haka), jag tror att det är en biverkning från anti-östrogenet. Bara det inte blir mer än det är nu så är det inte besvärande.

Leeloo och Wilma, våra små skogsnymfer. Imorgon är de 8 månader.

Nu har jag bara en vecka kvar av strålbehandlingen. Hittills har jag inte haft så mycket besvär. Visst är jag lite trött, men det är inte hela tiden utan så att jag blir rejält trött när jag väl blir trött. Som nu när klockan har blivit mycket. Så jag blir inte långrandig. Det strålade området är lite rosa och aningen svullet, men det kliar eller svider inte ännu.

Jag kan inte låta bli att blogga om snygga saker jag får syn på. På webben alltså. Nu senast idag hittade jag en WordPress-blogg som är så urban den kan bli i formen. World in Motion. Det riktigt kliar i fingrarna att göra något i den här stilen. En skrivbordsbakgrund kanske.

http://www.accessorize.se/

En dam som jag pratade lite mer med (hon var efter mig i turordningen) visade sig vara storasyster till den fertilitetsläkare som vi gick hos i höstas när vi gjorde IVF på Sophiahemmet. Liten värld.

Har nu köpt en annan mjukgörande kräm att stryka på det strålade området. Hittills har jag använt Essex, men det verkar som om jag inte tål den. Har blivit rödprickig och knottrig på ett område som går utanför det strålade området, där jag vet att jag har smort in. Nya krämen heter Propyless.

Det svider eller kliar inte ännu på det strålade området, men det har börjat bli lite rosa. Tröttheten blir allt tydligare, det påminner om tröttheten som cytostatikan gav upphov till, men mildare. På fredag har vi kickoff på jobbet hela dagen + fest på kvällen. Jag får se hur mycket jag orkar vara med på.

Jag har blivit lite rödprickig och knottrig på delar av det strålade området, men det kliar eller svider inte. Sköterskan trodde att det kan vara en reaktion på hudsalvan eller min nya bh. Själva strålningen ger typiskt en mer allmän rådnad. Fick med mig lite kortisonsalva som jag kan stryka på om det börjar klia.

Strålbehandlingen syftar till att ta kål på eventuella cancerceller som finns kvar. Det som händer mest är dock att friska celler skadas av strålningen, och då jobbar kroppen på att reparera dessa celler. Det är detta som kan orsaka trötthet.

Bjuder på en länk till en Flickr-sida med riktigt, riktigt kreativt foto:
http://www.flickr.com/photos/snailbooty/

Och där hittade jag en länk till en sida där man kan göra det här:

Made with My Cool Signs.Net

Har inte fått några besvär av strålbehandlingen ännu, men det dröjer väl inte länge innan det blir ömt på huden. Idag var det ingen kö till ”mitt” behandlingsrum, så det gick löjligt fort. Jag hade sett till att ha marginal eftersom jag också skulle på Herceptinbehandling. Istället satt jag en bra stund ute i solen och läste mellan de två behandlingarna. Denna första september var ordentligt varm!

Fick väga mig igen igår, Apoteket behöver aktuell vikt när de ska förbereda Herceptinkurerna. Jag hade gått ner ytterligare ett drygt kilo sedan sist, vilket var tre veckor sedan. Det märks på kläderna, ett par jeans jag köpte i våras sitter löst. Men jag kan nu äntligen ha en del andra plagg som har varit i tajtaste laget under några år! Vilken tur att jag inte har gjort mig av med mina gamla jeans…

Håret växer, men jag tycker att det går trögt. Det är i alla fall såpass långt att jag kan bli rufsig i håret. Yes! Men att kamma håret känns fortfarande lite larvigt. Jag plattar till det blöta håret med handduken eller händerna så ligger det på plats. Ögonfransarna har aldrig varit så täta som de är nu. Ögonbrynen är tyvärr inte så snygga, glesa och buskiga på samma gång. Peruken är tvättad och undanlagd. Ska nog skänka den till behövande i Baltikum eller Sydamerika eller vilka det nu var som perukdamen berättade om.

Så till bloggens nya namn. Har inte bestämt mig ännu, men här är några idéer:

• Wilma och jag
• Mitt liv med en parson
• Radhusliv med en terrier
• Curlygirl bloggar
• Jag heter Maria

Har nu avverkat en vecka med strålbehandling. Ännu känner jag inte av så mycket vare sig i huden eller i form av trötthet, men det kan komma senare. I fredags försökte jag räkna sekunder på själva strålningen. Det är 6 olika fält som strålas på mig, och jag kom fram till att fyra av dessa får cirka 15 sekunders strålning, ett fält får 19 sekunder, och det sista fältet får ynka 2 sekunder. Allt som allt är det mindre än 1,5 minuters strålning per dag.

Imorgon har jag läkerbesök och blodprov igen inför Herceptinbehandling på tisdag. Jag måste komma ihåg att fråga om det är så varje gång, isåfall är det lika bra att skriva in det i kalendern så att jag inte bokar inte möten på jobbet då. Ska också fråga vad läkaren anser om att ta vaccin mot den nya influensan när det är aktuellt.

Har nu köpt en protes-bh som är riktigt skön. Hittade den på Lindex, de har en modell av märket Abecita. Tyvärr bara i vitt, jag skulle verkligen ha användning för en svart!

Själva rummet där strålningsapparaten står är rätt soft. Jag får lite spa-vibbar. Det finns skåp där man klär av sig som har träfärgade luckor. De spelar klassisk musik i högtalare. Och i taket ovanför apparaten är det en stjärnhimmel av små lampor som man kan fästa blicken på. Imorgon ska jag strålas i ett annat rum, ettan, det är service på tvåan som är ”mitt” rum. Undrar hur taket är dekorerat där? Ovanför simulatorn hade de istället fäst fjärilar i taket.

Ännu känner jag inte av någon irritation i huden, men jag smörjer in med en särskild mjukgörande hudkräm morgon och kväll. Man bör använda en hudkräm som är oparfymerad, fet, och inte innehåller metall (finns det alltså hudkräm som innehåller metall?????).

Förutom att jag har varit på jobbet idag och på strålningen så har jag provat ut en bröstprotes på Amoena. En silikonklump på c:a 150 gram, storlek 1 (det finns även storlek 0). Jag kunde tyvärr inte prova BH eftersom jag fortfarande har lila streck som markerar strålningsområdet som färgar av sig rejält på min vanliga BH. Men jag fick med mig en liten tygficka till protesen som jag kan tråckla fast i en vanlig BH tills vidare. Strecken ska jag försöka tvätta och nöta bort innan huden blir alltför irriterad. De går såpass högt upp att jag måste ha en scarf runt halsen om jag bär klädesplagg som har bara lite urringning. Det streck som måste finnas kvar under hela strålningen sitter ganska så långt åt vänster så att det klarar de flesta urringningar.

När huden har återhämtat sig efter strålbehandlingen ska jag prova ut en till protes (man får två första året). Då ska jag testa en kontaktprotes som fästs direkt på huden så att man kan använda vanlig BH. Jag tycker att det låter obekvämt, men ska inte döma ut det innan jag har provat.

Dagen började med ett besök på Radiumhemmets strålbehandlingsavdelning, jag hade tid i simulatorn. Först fick jag information från en sköterska, sedan fick jag ligga stilla på bänken/britsen samtidigt som två sköterskor och en sjukhusfysiker belyste, röntgade och mätte med hjälp av simulatorn, och ena sköterskan ritade på mig med en illigt lila penna. Jag har nu en kontur ritad runt hela området som ska strålas. Ganska taggiga kanter på området, måste jag säga. Denna kontur måste bara finnas kvar till måndag då jag har första strålningen, men ett vertikalt streck måste finnas kvar alla 25 gångerna. Detta får en sköterska fylla i om det bleknar.

Ungefär 10-15 minuter låg jag där på britsen. Det var inte så farligt, jag var beredd på längre. En tjej jag pratade med på sjukgymnastikåterbesöket påstod att hon fått ligga stilla i 50 (!) minuter. Kanske var det annorlunda eftersom hon gjort direkt rekonstruktion. Hon ligger ett par veckor före mig i behandling och opererades precis innan plastikkirurgen gick på semester…där hade ju jag otur.

Ganska prick kl 10 var jag klar. Bjarne och Wilma väntade då i bilen utanför, och vi drog söderut till Öland. Parsonklubben anordnar denna helg Parsonspecialen med utställning och en del andra hundaktiviteter. Wilma är 7 månader idag och ska ställas ut i valpklassen 6-9 månader. Hennes kullsyster Leeloo med husse och matte är också med.

Utställningen är imorgon, men idag var det ”ringträning” vilket både Katarina (Leeloos matte) och jag behöver lika mycket som våra små vovvar. Att gå fint i utställningskoppel när det dessutom finns en massa (typ hundra) andra Parsonhundar runt omkring är en svår utmaning för en valp. På bilden står jag med Wilma på ett bord där domaren ska få känna på henne och kolla tänderna. Det blir spännande, att stå stilla faller sig inte naturligt för denna lilla Parson.

Här på Öland bor vi på ett vandrarhem i Ölands Skogsby som har några rum där hundar är tillåtna. Bjarne tog med sig datorn, så här sitter jag nu. Men nu får det räcka för ikväll. Vi behöver gå ut med Wilma en sväng och sedan sova så att vi är fräscha till imorgon.

Innan ultraljudsundersökningen var jag på informationsmöte inför strålbehandling. Det var som ett studiebesök. Först några overheadbilder med lite om Radiumhemmets historia och allmänt om strålbehandling. Sedan gick vi till ett annat rum och stod i ring runt simulatorn där sköterskan berättade om hur det går till, hur man fixerar osv. Jag hejade på och pratade lite med en dam som jag kände igen från sminkkursen.

Den främsta generella biverkningen av strålbehandling är trötthet, så jag kanske inte ska förvänta mig att kunna jobba helt som vanligt under behandlingsperioden eller närmast efter. Övriga möjliga biverkningar beror på var på kroppen man strålas. I mitt fall riktas strålningen på ett område där huden är känslig, därför är det troligt att man får besvär i huden. Typiskt kulminerar dessa besvär efter avslutad behandling. Det finns en rekommenderad salva att smörja in med, jag minns inte namnet just nu.

Sedan jag började med anti-östrogen i förra veckan har jag haft lite ont i bäckenregionen. Det påminner lite om mensvärk men också om skelettvärk. Det är värst om jag har suttit stilla länge.  Jag ska prata med onkologen om detta på nästa besök. Kanske kan man lindra det med rätt träning eller så. Just nu promenerar jag bara. Kan tänka mig att någon form av yoga skulle kunna vara bra.

Imorgon ska jag på ultraljudsundersökning av buken. Med intravenös kontrast. Huh. Svårstucken som jag är och allt. Oron satte in på riktigt när jag fick kallelsen med posten igår, då blev det verkligt på något sätt. Jag har haft ont i magen sedan dess. Ringde min mamma och bad henne följa med på undersökningen imorgon. Bara utifall att jag får höra något som jag inte vill höra. I bästa fall så kan jag pusta ut redan efter undersökningen. Det brukar ju vara en läkare som gör ultraljud, och inte bara systrar som vid röntgen. Kanske kan jag få höra något om vad man kan se eller inte kan se på min stackars lever.

Nu ska jag försöka att inte deppa och ta ut dåliga nyheter i förväg. Som läkaren sa, det verkar osannolikt (men inte omöjligt) att det skulle ha uppstått en metastas i levern samtidigt som medicineringen gjorde att cancern i princip försvann i bröst och lymfkörtlar. Inflammation i levern är en möjlig biverkning av Herceptin. Kanske skulle något sådant kunna synas som något på datortomografin?

Apropå något annat, snacka om att det är blåbärsår i år! Jag kan inte minnas att jag har upplevt så mycket och så stora blåbär tidigare (fast det har jag säkert). Tog med mig Wilma, en ryggsäck och en bunke ut i skogen för ett par timmar sedan, och plockade för glatta livet. Wilma fick springa lös i blåbärsriset, och gissa om hon passade på! Och smaskade blåbär gjorde hon. Jag lyckades få ihop en hel del, men gav upp när Wilma verkade bli uttråkad. Som den curlingmatte jag är tar jag naturligtvis hänsyn till vad hon vill.

En bild jag tog igår: Wilma har precis upptäckt leverpastejbiten ovanpå agilitytunneln, jag lyckades fånga henne i luften sekunden innan hon mumsade i sig den…

En gräshoppa som satt och solade sig på väggen idag. Först sprang jag in efter kameran (en trappa upp), men när jag kom ut märkte jag att minneskortet inte satt i, altså fick jag springa in ännu en gång (en trappa upp igen). Gräshoppan hade tack och lov inte rört sig ur fläcken.

Det blev ett lite blandat inlägg idag. Nu måste jag i säng, ska på tidig Herceptinbehandling imorgon, måste gå hemifrån före kl 7.00! Jag som annars stiger upp framåt 9-tiden…slut på semestern, med andra ord.

Första förberedelsen gjordes alltså i datortomografen. Två killar tog bilder på mina organ. Jag låg på britsen som skickades in genom dt-donuten (du som varit med om datortomografi vet vad jag menar) på samma sätt som jag kommer att ligga i strålningsmaskinen, med armarna ovanför huvudet. Det fanns handtag att ta tag i med tre olika positioner så att det blir så bekvämt som möjligt. Ena killen tog några bilder med en liten digitalkamera för att dokumentera hur jag låg. Han försäkrade mig om att ansiktet inte kom med på bilderna. Jag bekymrade mig mer för att jag hade knälång kjol på mig och en av bilderna togs från fotändan…

Den andra killen tatuerade mig. Det är permanent. Fast när jag tittade i spegeln fick jag leta lite innan jag hittade de tre yttepyttesmå prickarna som ska användas som riktmärken för att ställa in strålningsmaskinen.

Fick mer korrekt info om när strålbehandlingen börjar. Det blir först 24 augusti, en måndag. Fredagen innan blir det en annan förberedelse, Simulatorn. Ännu ett test av att man kommer att stråla på rätt ställe och förhoppningsvis inte steka hjärtat… Den tredje förberedelsen handlar om att delta på ett gruppinformationsmöte om strålbehandling. Detta håller de på torsdagar, jag ska nog gå kommande torsdag.

Väntar nu på kallelsen till ultraljud på levern. Suck. Ska det inte ta slut med eländet? Förhoppningsvis är det inget, men risken finns ju. Om de ser något på ultraljudet blir det väl också punktion (biopsi). Gissar att det gör mer ont än i bröstet. Och så blir det ångestfylld väntan på svar. Blä säger jag redan nu, utifall att. Undrar om något i den behandling jag hittills har genomlidit kan ge leverpåverkan som syns som just något på en röntgenbild?

Funderade en del på det här med att jag kommer att behandlas med Herceptin ganska länge. Även om jag inte har upplevt några biverkningar ännu så finns det en del man kan råka ut för, läs här på FASS.se och låt dig förfäras! Sedan undrar jag om detta innebär att jag anses ha kronisk cancer? Eller i alla fall kanske kronisk cancer, om nu förkalkningen på bäckenet är/var en metastas eller om det är någon skit på levern? Låter väl nedslående om något?!

Invägningen inför kommande Herceptin-omgång visade c:a 59 kg (man vägs med kläder och skor på, och de drar schablonmässigt av 1 kg). Sweet, har inte varit under 60-strecket på några år nu. Det är ingen enorm viktnedgång ännu, bara sådär lagom så att jag kan återaktivera några gamla kjolar och byxor som har varit lite väl tajta.

Jag fick recept på anti-östrogen, Tamoxifen, som jag började med redan ikväll. Läkaren tyckte att det är bäst att ta tabletten på kvällen istället för på morgonen. Vissa kan uppleva lite illamående som biverkning, och då kan det vara skönare att gå och lägga sig än behöva ta sig igenom hela dagen. Sen finns det ju vissa andra olustiga biverkningar som man kan drabbas av, typ värmevallningar och ökad risk för blodproppar. Och en liten, liten risk (vi pratar promille, inte procent) att drabbas av livmodercancer! Någon som avundas mig???

Herceptin ska jag börja med igen i nästa vecka. Infusion via venporten, 30 minuter. Jag kommer att få det var tredje vecka ett bra tag framöver, kanske flera år. Detta beror på att jag har/har haft misstänkta metastaser, och då tar man det säkra för det osäkra. Venporten lär jag i alla fall få dras med i flera år. Inte särskilt kul eftersom den syns så tydligt. Jag har ganska lite underhudsfett på den delen av kroppen (ovanför höger bröst). Det är inte heller så trevligt att det ibland skaver lite kring dosan och slangen som går under huden från dosan upp till en ven mitt på halsen.

Strålning börjar nästa måndag, men redan imorgon bitti ska jag till Karolinska för strålningsförberedelser. Själva strålningen sker på drop-in-tider vilket är behändigt. Jag måste komma ihåg att fråga om det finns tider som är mer populära än andra då man kan få sitta och vänta onödigt länge. Mer om detta efter morgondagens besök.

Datortomografin i juni visade inte på några förändringar varken på pricken på lungan eller förkalkningen på bäckenet. I lung-fallet tolkas detta som att det inte rör sig om en metastas, den borde då ha minskat av medicineringen. Förkalkningen på bäckenet kan dock röra sig om en metastas som har ”stoppats”, en förkalkning på ben försvinner inte. Detta kommer att bevakas framöver. Dagens jobbigaste besked var att man hade sett ”något” på levern som man vill kolla upp med ultraljud. Enligt onkologen är det dock osannolikt att det skulle ha uppstått en metastas på levern under behandlingen som i övrigt har varit så väldigt effektiv. Jag är inte särskilt orolig egentligen, men det hade ju varit mycket skönare att inte ha fått höra detta…

Jag kämpar på med min sjukgymnastik. Det går framåt, långsamt. Nu måste jag kämpa på lite extra fram till nästa måndag. Under strålningen måste jag ligga med vänster arm ovanför huvudet och det är ännu inte helt självklart att jag klarar. Hm. Stretcha, stretcha, stretcha.

Med hår (år 2004)

Tänkte på en sak som kan vara ett tips till andra som ska operera bort hela bröstet. Direkt efter operationen har man inte hunnit bli svullen ännu, och då ska man välja rätt storlek på primärprotesen (mjukisprotesen). Om man då väljer en som blir lagom stor just då är det troligt att den kommer att vara för stor större delen av tiden som man behöver använda den. När svullnaden väl har lagt sig är det ju ändå dags att skaffa sig den riktiga protesen. Mitt tips är alltså att välja en som är lite för liten. Det hade jag gjort om jag valt idag.

Jag har en bula med sårvätska stor som en halvt äpple istället för vänster bröst, och den är ganska besvärande och obekväm (i synnerhet i samband med sjukgymnastiken). Kan fortfarande inte använda mjukisprotesen. Ringde till S:t Görans idag för att fråga hur jag ska förhålla mig till bulan, bör den tömmas eller inte? Fick i alla fall en tid imorgon förmiddag hos en läkare som ska titta på den. Om de tömmer den kan jag förvänta mig att det åter fylls på med sårvätska, men förhoppningsvis mindre mängd.

Konditionen är det i alla fall inget fel på. Jag går två promenader nästan varje dag, och märkte idag att det var buslätt att gå upp för en backe i skogen som är rejält brant. Härligt!

Det var också ganska värdelöst att tappa ut sårvätska, ett dygn senare hade lika mycket fyllts på, och det är fortfarande kvar där innanför ärret. Nu får det vara så, kirurgen sa att det inte var så mycket och att kroppen kommer kunna ta hand om det själv. Hoppas bara att det inte tar alltför lång tid. Jag har en bula stor som ett halvt äpple fram på bröstet, det är inte jätteskönt. Inte heller kan jag använda mjukisprotesen (primärprotesen), då blir ”bröstet” totalt sett mycket större än mitt högra riktiga bröst.

Det som är deprimerande så här i början av sjukgymnastiken är att jag i en av de tre övningarna inte ens kan få upp vänster arm till det som är utgångsläge för övningen (övning 3: snöängeln). Har inte gjort den övningen ännu idag, ska bli intressant att se hur snabbt jag blir mer rörlig.

Det är också deprimerande att endast kunna växla mellan två kortärmade skjortor, en grön (se bild nedan) och en omönstrad svart (vaaaarm när solen gassar). Om jag bara får upp vänster arm lite mer kan jag få på mig tröjor som träs över huvudet. Men de ser inte så bra ut på utan bröstprotes, se resonemanget ovan. Ser ut som om jag får hålla mig till mina två skjortor ett tag till. Blä.

Gröna skortan. På bilden rensar jag ogräs och Wilma hjälper till bäst hon kan genom att rycka och dra i allt som jag tar i. Inte så effektivt, kan tilläggas…

Dags att försöka sig på lite sjukgymnastik då. Önska mig lycka till…

Resultatet av analysen av det som plockades bort (bröst och lymfkörtlar) fick jag också. I bröstet fanns det ingen tumör kvar, utan endast det som utgör förstadium till cancer (kallas något med in situ). Detta visade på att medicineringen har varit mycket effektiv. Ur armhålan hade man plockat bort 12 st lymfkörtlar, och där fanns det inga cancerceller kvar. Låter ju lovande! Återstår att få svar från senaste datortomografin och lungröntgen, men det blir först 3 augusti när jag har återbesök hos onkologen på Radiumhemmet.

Slutligen tömdes en del sårvätska ut. Det var inte så mycket att man absolut behövde tömma, men det var oerhört skönt när det var gjort, ska jag säga! Nu är det således dags att börja med sjukgymnastikövningarna för att få upp rörligheten i vänster arm. Det kan verkligen behövas.

Jag är otroligt glad att jag inte är vänsterhänt, eller att det var höger bröst som drabbats. Då skulle jag vara ganska handikappad just nu! På grund av svullnaden kan jag inte lyfta vänster arm särskilt högt, det är precis så att jag kan nå upp till ansiktet om jag böjer ner huvudet. Jag kan inte heller lyfta särskilt tungt med den, eller hålla emot något. Att öppna fönster (moderna fönster från 2000-talet), vilket är en nödvändighet i värmen, är inte helt enkelt med enhandsgrepp. Tacka vet jag gammaldags fönster!

Håret växer, sakta men säkert. Ännu är det väl mer fjun än hår, men det börjar bli långa fjun, och fler. Jag längtar tills jag efter en dusch faktiskt torkar håret, inte bara torkar huvudet. Det är skillnad! Ögonfransarna och ögonbrynen är inte så snabba. Jag avvaktar med att börja använda kontaktlinser igen tills det finns mer hår runt ögonen. Ögonfransarna behövs för att skydda ögonen mot skräp, och ansiktet ser just nu lite väl naket ut utan mina mörka glasögonbågar.

Bjarne följde med till operationsavdelningen och satt kvar tills narkosläkaren kom för att förbereda mig. Hon stack mig på handleden, armvecket gick inte så bra. Kirurgen kom också, hon ritade med spritpenna på mig så att det inte skulle råda något tvivel om vilket bröst som skulle bort (en tydlig pil), och hur mycket hud som skulle skäras bort så att det skulle bli slätt efteråt. Ett långt vertikalt streck mitt emellan brösten, från halsen ner till magen, skulle väl användas som stödlinje eftersom man täcks över så att de inte ser hela överkroppen när de jobbar.

Jag rullades på sängen bort till precis utanför operationssalen, men fick sen gå in efter att de satt blå skyddssockar på mina fötter så att jag skulle förbli ren och fin om de långa strumporna. Narkosläkaren var med, men det var en narkosskötare som gav själva narkosen. Först fick jag ett lugnande medel som jag kunde känna mig lite snurrig av, vilket jag gjorde trots att jag låg på rygg. En liten syrgasmask sattes över mun och näsa, sedan var det dags att sova. ”Nu säger vi godnatt” sa narkosläkaren, sedan var jag borta.

Nästa sak jag var medveten om var att jag vaknade ur en dröm (något med Wilma och en gräsmatta). En sjukskötare på uppvak stod lutad över mig och sa något, alltså var jag vaken men förblev ganska groggy en stund. Märkte att jag bara hade strumpa på höger fot. Undrar om jag hade lyckats sparka av mig den på vänster, den fanns nämligen där under täcket. Låg väl på uppvak en halvtimme eller så, därefter plockade de bort blodtrycksmanschetten och hjärtmonitorplupparna och rullade upp mig till åttonde våningen igen.

Klockan var inte ens elva, jag fick ligga en liten stund i korridoren innan rummet blev ledigt. Drack kaffe och åt ostsmörgåsar där i korridoren, och hann observera livet på avdelningen. En äldre kvinna i rummet mitt emot där jag skulle ligga verkade ha mycket ont, hon jämrade sig oupphörligt och högljutt, och ville tydligen inte gå på toaletten, vilket en sköterska försökte övertala henne till. Antar att en avdelning med mag- och tarmpatienter innehåller individer som har betydligt mer ont än en bröstpatient kan ha.

Väl inne på rummet fick jag fönsterplats, och efter en liten stund rullades en patient till in. Det var en annan bröstpatient i 70-årsåldern, vi hade opererats av samma kirurg visade det sig. Hon sov mest hela eftermiddagen, men jag låg vaken och ömsom läste, ömsom lyssnade på radio i min mobil. Kände mig inte alls särskilt trött.

Framåt 17-tiden kom en sköterska och frågade om jag var hungrig, vilket jag var. Fick välja mellan säkert ett tiotal rätter på en meny. Det fick bli lax och potatis, snällt för magen. Jag hade inte precis svårt att komma ur sängen, så middagen åt jag vid ett bord ute i dagrummet. Inte hade jag trott det redan operationsdagen! Bjarne dök upp på besök mitt under middagen och var väl lite förvånad över att hitta mig sittandes vid ett bord.

Jag hade dränage på mig ända tills jag åkte hem på tisdagen. Detta bestod av en tunn slang som stack ut ur sidan i höjd med (icke)bröstets nedre kant. Den tunna slangen övergick i en tjockare slang, som övergick i en ”blåsa” med vaccum som sög ut sårvätskan, som sedan övergick i en plastpåse med måttmarkeringar så att de kunde bedöma hur mycket vätska som hade runnit ut. På morgonen efter operationen kollade en sköterska på dränaget, och det var såpass lite att de kunde ta bort det. Det hade varit ganska jobbigt att behöva ha med det hem!

Det var rätt så varmt i rummet på sjukhuset, på natten drog jag inte på mig det tunna täcket förrän på morgonkvisten. Jag sov inte heller så mycket på natten, kände mig inte särskilt trött, dessutom lyckades jag inte ligga så bekvämt, och så var det ju varmt. En sköterska berättade att det under värmeböljan veckan innan hade varit nästan olidligt varmt, och det blev inte bättre av att persiennerna i rummet var trasiga och inte kunde dras ner hela vägen.

På morgonen var min rumskamrat piggare, så vi gick och åt frukost tillsammans. Man gick till köket och beställde vad man ville ha att äta, yoghurt och smörgås för min skull, kaffe tog man själv i dagrummet. På väg tillbaka till rummet träffade vi vår kirurg som letade efter oss, det var ronddags. Allt såg fint ut och vi blev utskrivna båda två.

Resten av morgonen bestod av instruktioner från sjukgymnasten, utprovning av temporär tygprotes, samt att en sköterska tog bort dränaget. Den sköterskan var från dagkirurgiavdelningen och jobbade vanligtvis med bröstpatienter. En annan sköterska från avdelningen jag låg på fick titta på för att lära sig, det var ju första dagen med bröstpatienter för dem. När det var klart ringde jag till Bjarne, han trodde inte jag skulle hem förrän efter lunch (trodde ju inte jag heller), men kunde ändå åka med en gång för att hämta mig.

På väg hem stannade vi till i Forum Nacka. Bjarne hade ett ärende, och jag smet in på H&M och hittade en billig och lagom stor kortärmad blus med knäppning fram som jag nu går omkring i. Fick lov att ragga upp en expedit som kunde lyfta ner blusen åt mig, kunde inte sträcka mig upp dit den hängde. Det är ännu inte riktigt lämpligt att försöka dra något plagg över huvudet om det inte är väldigt, väldigt stort. Mitt ganska löst sittande nattlinne med kort ärm känns inte helt behagligt att ta på sig, jag behöver vinkla ut vänster arm för mycket så att det drar i ärret.

Jag är så tacksam att jag har liten byst, jag upplever ingen tydlig obalans nu när jag inte bär protes ännu. Tygprotesen har jag inte använt sedan hemfärden, bäst att låta allt läka under så luftiga förhållanden som möjligt. Än så länge går jag bara hemma och skräpar och har väl inte tänkt en tanke på att se presentabel och symmetrisk ut…

Wilma plockade vi hem från hundvakten onsdag kväll. Hon hade haft det jättebra och busat massor med sin syrra Leeloo och 10-åriga Honey. Det dröjde något dygn innan hon var sig själv efter hemkomsten, det märktes tydligt att hon hade vistats i en annorlunda miljö. När hon åt gick det ganska fort, tidigare har hon inte haft konkurrens om maten och har varit allt annat än glupsk.

Jag kan inte gå ut själv med Wilma ännu, om jag håller i kopplet blir det för tungt när och om hon drar i kopplet, med risk för att det sydda såret påverkas. Det känns inte heller bra om jag går för fort så att kroppen utsätts för stötar. Det gör egentligen inte ont någonstans efter operationen. Det som känns mest är en viss svullnad i armhålan som känns större än det egentligen är p.g.a. att det saknas en del känsel i huden. Jag kan röra min vänstra arm ganska normalt så länge jag håller den nära kroppen, men det går ännu inte (och är inte lämpligt) att sträcka ut den i någon annan riktning än neråt. Detta medför viss rörelsebegränsning.

Det här inlägget blev långt. Jag började skriva det redan igår, har inte suttit någon längre stund vid datorn utan skriver lite nu och då så det kan hända att jag har hoppat lite mellan tankarna.

De tog bort mitt dränage innan jag åkte hem i morse. Konstigast av allt, tycker i alla fall jag, är att det inte gör ett dugg ont kring ärret där mitt väntra bröst en gång fanns! Lite ont gör det i armhålan, med betoning på lite. Jag klarar mig fint på 2 Alvedon var 6:e timme. Är också lite svullen runt omkring armhålan. Ska inte hålla mig alltför stilla, då blir svullnaden värre. Ska dock sätta mig och läsa en stund nu. Skriver mer en annan dag, ska inte sitta så länge vid datorn eller göra något annat statiskt.

Det bästa av allt…med lite tur har jag nu alltså haft cancer!

Tja, det är sådant jag tänker på, och en del annat, såhär dagen före operationen. Det började med att jag funderade på vilka kläder jag skulle ta på mig när jag ska hem från sjukhuset, eftersom det kan vara svårt att få på sig vissa plagg på överkroppen. Eftersom det kan bli regnigt och lite svalare tar jag med mig en munkjacka med dragkedja fram.

Typiskt nog har jag fått en förkylning precis nu dagarna före operationen. Snuvan bröt ut under fredagen, men det är inte så illa idag. En sak gör mig i alla fall lite nervös, nämligen att behöva nysa när jag ligger där och nyligen har blivit ihopsydd över bröstet! Det kan ju inte vara bra på något sätt.

Har lite att tvätta och städa idag, vill ha det rent omkring mig när jag kommer hem, och Bjarne hinner inte göra allt. Ikväll ska Wilma lämnas av hos våra vänner som har Wilmas kullsyster Leeloo. De bort inte så långt bort så Bjarne kan åka dit och gå ut med Wilma så att hon inte känner sig övergiven av oss… Ja, vi curlar sååååå med Wilma!

Jisses, nu börjar jag verkligen bli nervös. Magen är inte helt lugn. Ska äta lite snäll pasta ikväll så att magen håller sig så lugn som möjligt imorgon, hur det nu ska gå.

Nu blir det inga fler inlägg förrän jag är tillbaka från sjukan och ett bröst kort. Må så gott tills dess!

Den jag pratade mest med var sköterskan på operationsbokningen. Fick känslan av att hon hade hur mycket tid som helst och var lite pratsugen. Kanske bokas det inte så många operationer i semestertider så att hon hade lite att göra… Tycker inte att jag fick någon ny information igår, förutom att det på en lapp om förberedelser inför operation står att man inte får glömma att tvätta naveln. Ok då, inga problem. Jag ser också att det är specificerat att man ska tvätta sig med just flytande tvål.

Nu måste jag tänka igenom vilka förberedelser jag behöver göra inför operationen. Jag måste ha rena kläder och rena sängkläder att ha på mig och att sova i efter de två renande duscharna. Jag behöver också kläder som är lätta att ta på sig för dagarna närmast efter operationen, inte minst då jag ska hem från sjukhuset. Peruken behöver också tvättas, även om jag knappast kommer att använda den till eller från operationen. Då blir det rentvättad sjal till operationen, och en keps att bara trycka ner på huvudet till hemresan.

Väderprognosen är tack och lov svalare inför måndag och tisdag, bara 18-19 grader. Igår var det nästan olidligt varmt, och inte helt oväntat kom det åska imorse. Wilmas första åska, kan tilläggas. Hon verkade inte så störd, men så kom åskan inte så värst nära oss. Nu håller det på att klarna upp igen och med det kommer värmen. Kanske åker jag iväg och badar med Wilma i eftermiddag, har inte bestämt mig ännu. Just nu är hon i alla fall hur slö som helst (bild tagen för några minuter sedan):

 
Undrar hur husse kan få något gjort med denna lilla diva i knät…

Om det nu är svullnad som gör att jag får besvär i vänster arm just nu så är det inte så konstigt. Värmen gör att jag svullnar. Mina fingrar är svullna, ringarna på vänster ringfinger sitter ganska tajt. Vanligtvis håller jag mest hela tiden på att tappa dem sedan jag gick ner lite i vikt.

Just det ja, sedan i onsdags är jag ute ur sista cytostatikacykeln. Alltså spanar jag varje dag efter fler och längre hårstrån. Ännu har det inte hänt så mycket, men om man jämför från vecka till vecka lär det nog märkas framsteg. På huvudet har jag en hel del fjun, så jag ser allt annat än rakad ut. Tyvärr är ju fjun inte så smickrande, i synnerhet inte då de är glesa och ganska mörka mot en blek hårbotten. Blonda fjun mot solbränd hårbotten vore inte lika illa, men man kan inte få allt…

Igår tog Wilma sina första simtag när hon mer eller mindre ramlade i vattnet från en brygga på ett extra långgrunt ställe. Vattnet går inte ens upp till mina knän längst ut på bryggan, och hon behövde bara ta några enstaka simtag innan hon bottnade och kunde gå in till stranden. Därefter gick hon självmant ut i vattnet, det var riktigt varmt och skönt, men ville ogärna hoppa i från bryggan.

Bara fem dagar kvar till operationen nu. Lite nervös måste jag väl erkänna att jag är. Imorgon bitti är det förberedelser på S:t Görans i form av blodprov och möte med narkosläkaren.

En sak som stör mig just nu är att jag har fått lite mer ont och besvär i vänster arm. I natt vaknade jag av att jag hade hamnat på vänster sida, och då gjorde det ont i vänster överarm, vilket det inte brukar. Under dagen idag har jag haft besvär som mest känns som begynnande domning i handleden och delar av handen, samt lite lätt ont i knogarna. Måste prata med kirurgen om det innan operationen, men vet inte om det är rätt läkare.

Jag har en teori om vad som eventuellt kan vara orsaken. Läste på en annan bc-tjejs blogg om viss klimakteriekänning efter cytostatika innan mensen kommer tillbaka. Min senaste menstruation uteblev helt, de tidigare under behandlingen var kraftigt minskade. Teorin går ut på att jag har svullnad i kroppen som antingen beror på klimakteriekänning, och/eller beror på värmen. Jag hade ju besvär i armen innan behandlingen började, men sen har det varit i stort sett bra. Besvären beror med största sannolikhet på att den tidigare tumören i armhålan tryckte på en nerv, och nu kanske svullnad ger liknande symptom. Orsaken till besvären har dock aldrig egentligen undersökts.

Nipprig som man lätt blir när man har cancer är jag naturligtvis rädd för att det ska vara någon tumör som inte är bc-relaterad och därmed kanske inte har påverkats av behandlingen. Det är säkert helt irrationellt att tänka så, men jag kommer säkert att tänka så många gången under de närmaste åren (om jag får leva, som jag alltid i hemlighet lägger till i mitt huvud).

Läste någonstans att de ställen i kroppen som vanligast drabbas av bc-metastaser är lungor, lever, skelett och hjärna, där spridning till hjärnan kommer sist. Det faktum att jag kanske har små-små metastaser i lungan och bäckenet finns alltid i bakhuvudet, även om jag försöker att inte låtsas om det. Provsvar från senaste datortomografin har jag inte fått ännu, och tvivlar på att jag får höra något innan operationen.

Nu har jag svamlat tillräckligt för idag, dags att fixa lite käk.

Inför datortomografin krävdes det även den här gången att olika sköterskor för att få dit möjängen som kontrastmedlet ska sprutas in genom. Efter två misslyckade stick på handen och handleden fick den mest erfarna av sköterskorna dit den i höger armveck. Så himla skönt eftersom det då inte känns när kontrastmedlet rinner in i venen. På handens ovansida hade varit näst intill outhärdligt!

Efter sejouren i den iskalla röntgenkällaren hade jag 3,5 timmar att vänta innan besöket hos kirurgen. Åt lunch i Västermalmsgallerian, promenerade runt lite men kom fram till att det var för varmt. Åkte då till Gallerian och åt yoghurtglass (sockerfri) med hallon, spanade i några butiker, och sedan tillbaka till S:t Görans igen.

Operationsdatum blir 6 juli, alltså om tolv dagar från idag. Kirurgen jag träffade var en ganska ung tjej, några år yngre än jag. Hon var väldigt trevlig och gav ett lugnt och kompetent intryck, men det blir inte hon som opererar mig utan en annan kvinnlig kirurg som jag ännu inte har träffat. Den information jag fick om operationen tyckte jag var bra, och det känns inte så dramatiskt. Hela bröstet och en del lymfkörtlar plockas bort, och det blir inte direkt rekonstruktion. Vårtgården plockas alltid bort när man tar hela bröstet, och lymfkörtlarna plockas bort via samma snitt, dvs de skär inte också i armhålan.

Direkt rekonstruktion hade jag teoretiskt kunnat göra, men för min del finns det två skäl till att inte göra det. För det första opereraras jag i semestertider, och plastikkirurgen finns inte tillgänglig förrän två veckor efter min operation. Man vill inte gärna skjuta på operationen eftersom det då går för lång tid efter avslutad medicinering, med risk för att tumören börjar växa igen. Det andra skälet till att vänta med rekonstruktionen är att strålningen gör att den inopererade protesen ofta delvis förstörs så att man måste göra om rekonstruktionen. Därmed innebär direkt rekonstruktion inte att man slipper en operation till. Så det får bli en extern protes tills vidare med tillhörande special-bh.

Jag har inte fått exakta tider för allt ännu, men på operationsdagen antar jag att jag ska infinna mig på S:t Görans tidigt på morgonen, och jag får åka hem redan vid lunch dagen efter om inget oförutsätt inträffar. Förhoppningsvis kan dränageslangen dras redan innan jag åker hem. Förbandet kommer att sitta tejpat på huden ganska länge. Jag sa till om att jag har haft problem med att vanlig tejp som de använder ger mig utslag redan efter några timmar, hoppas att de kan hitta ett snällare alternativ.

Under nästa vecka blir det ett möte med narkosläkare, kallelse kommer i brevlådan. Det blir också lite fler blodprover då. Fram till opertionen ska jag själv nu fokusera på att hålla mig frisk!

När jag satt i väntrummet på bröstmottagningen kom en syster fram till mig som jag träffade de första gångerna jag var på Bröstcentrum på Drottninggatan. Hon kände igen mig trots peruken nu fem månader senare (peruken är inte så lik mitt eget hår). Jag antar att jag då nämde att jag hade börjat blogga, hon berättade nämligen att hon hade varit in och kikat lite på min blogg. Kul!

Dags att gå och sova nu. Har varit ganska trött idag, det har varit varmt. Kanske är jag också lite anemisk, det finns ju en risk.

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg fick jag efter den här Taxotere-kuren hudutslag på utsidan av överarmarna, värst på vänster arm. Gissar att det finns en koppling till att min cancer är på vänster sida, medicinen är väl mest ”aktiv” där det finns något att bekämpa. Nu har utslaget börjat försvinna vilket innebär att huden torkar ut som när man har bränt sig i solen och jag har börjat fjälla på en yta stor som en handflata (liten kvinnlig sådan).

Nu har jag inte så mycket biverkningar längre. Smaksinnet är som det ska, testade en glass idag (ett litet undantag från inget-socker-regeln) och den smakade bra. Jag har haft ganska mycket tinnitus den här gången, men som onkologen sa så är det nog delvis psykiskt kopplat. Och jag är väl mer nervös inför kirurgin än jag är medveten om. Såg att det snart är dags att både raka mig under armarna och raka benen! Synd, på sätt och vis, det har varit superbekvämt att slippa just det håret. På huvudet bör väl fjunen så sakta börja förvandlas till riktigt hår med start om en dryg vecka. Spännande, faktiskt! Fast jag är helt inställd på att håret kommer att se ut som f_n ett tag…

Imorgon är det så dags att träffa kirurgen. Dagen börjar dock med en tidig mammografitid, och jag måste kliva upp vid femtiden för att hinna eftersom jag har en bit in till stan. Därefter blir det lungröntgen och datortomografi. Ska trycka hårt på att jag är svårstucken så att det inte blir som sist: två olika sköterskor misslyckades med att sätta grejen för kontrastvätskan i armen, så jag fick vänta på att en narkosläkare fixade det hela. Hoppas också att de lyckas sticka i armvecket istället för på handleden, det var allt annat än skönt när kontrastvätskan sprutades in i den tunna lilla venen på handleden!

Sista valpkursen i förmiddags. Vi jobbade vidare med tyst inkallning och gå fint i koppel. Wilma var jätteduktig, självklart (tycker husse och matte). Nu blir det till att öva massor hemma. Jag kan väl inte påstå att gå fint i koppel funkar så bra i vardagen ännu. Som den överenergiska lilla terrier hon är antingen studsar hon eller drar som attan i kopplet. Går vi i skogen får hon däremot gå lös med långlina sedan hon lärde sig ”hit” (funkar jättebra) och ”stanna” (funkar hyfsat).

Igår morse blev det en halvmil med Wilma i skogarna där vi bor, och en kortare promenad på kvällen. Idag packade jag in Wilma i bilen och körde till Siggesta Gård där vi först besökte hundhagen (gräset/växtligheten var för högt, behöver slås!) och därefter gick vandringsleden på 3,5 km som är ganska kuperad! Nu är vi dessutom nyss hemkomna från en liten kvällspromenad. Och det känns verkligen i vaderna när jag går i trappan. Skönt, faktiskt.

Dagens Wilma-bild:

Wilma i hundhagen på Siggesta Gård

Idag är det således dag 6 i sista Taxotere-cykeln. De biverkningar jag har haft hittills denna omgång är skelettvärk (mindre än tidigare), ömma slemhinnor i munnen (kommenteras nedan), tinnitus, och ett rödflammigt utslag på utsidan av vänster överarm. det har inte börjat klia ännu, och jag hoppas kunna stoppa det i tid med hydrokortisonsalva. Nu verkar också huvudvärken på väg, sist tror jag att den höll i ett par dagar, och Alvedon hjälpte lite i alla fall.

Apropå hur mitt smaksinne (och aptit) påverkas av Taxotere, när slemhinnorna blir ömma och sträva. Under någon vecka eller så får jag stå ut med att det mesta smakar ganska lite (eller sågspån) när jag väl stoppar det i munnen, trots att det luktar jättegott. Vissa saker smakar rent utav illa i munnen, särskilt allt med socker. Det är ju ganska bra faktiskt, socker är ju typiskt dåligt när man har cancer. Provade i förrgår en liten bit mjölkchoklad. Blä! Mörk choklad går bättre, inte lika sött. Frukt och bär går hyfsat, bara det också är syrligt.

Jag försöker följa så många kost- och livsstilsråd som möjligt ur boken Maten som skyddar mot cancer av Kerstin Hultén. I fråga om bröd så är det nyttigast om brödet är bakat på fullkorn och dessutom med surdeg. Var bara tvungen att testa ett recept ur boken! Har nyss avsmakat resultatet, verkligen jättegott (fast det smakar nog ännu bättre när smaksinnet fungerar bättre).Det finns bara ett litet aber med surdegsbröd…det tar flera dagar att baka! Jag började göra degen i lördags, därefter har den jäst i tre omgångar. Receptet sa inget om att dela upp degen på flera limpor, så det blev en jättestor limpa som täckte nästan hela bakplåten! Fick dela den i fyra delar för att kunna stoppa i plastpåsar. Ska definitivt baka surdegsbröd igen, men då delar jag degen i två limpor och provar någon häftigare kryddning. Fyra teskedar kumminfrön trodde jag nog skulle smaka lite mer…

Den 23:e juni blir det nästan en heldag på St. Görans för mig. På morgonen är det först mammografi och därefter lungröntgen samt datortomografi av thorax och buk (dvs. ”rutinkontrollerna”). Efter lunch har jag sedan fått en tid med en kirurg (en Sophie, verkar jobba många kvinnor på Bröstcentrum, känns sympatiskt på något vis). Bäst att förbereda en frågelista. Antar att jag inte får reda på operationsdatum innan dess.

Idag var det åter valpkurs på förmiddagen, tredje gången. Jag var nervös att skelettvärken skulle vara besvärande, men det var inget problem. Dagens övningar handlade om inkallning (”hit” och ”stanna”) samt förbud (”nej!”). Har redan hunnit med en skogspromenad med Wilma då vi övade på inkallningen. Hon är så otroligt läraktig! Hon fick gå fritt på spåret i skogen med långlina för första gången. Nästan lite synd att vi inte träffade på någon annan människa eller hund, det gick lite för lätt på övningarna. Får se till att ta promenader vid 18-tiden, då verkar nästan alla hundägare häromkring stryka omkring i skogen.

Jag bestämde mig för att ta en lunch på egen hand, det blev en smörgås med lax och pepparrot samt en läcker latte på Espressohouse (hörnet Sveavägen/Rådmansgatan) på väg till bushållplatsen. Den här gången tog jag buss 59 till Karolinska, den blir perfekt att ta sen när jag börjar jobba eftersom den stannar på flera ställen längs med Sveavägen. Om det nu inte blir att jag hamnar på uppdrag hos någon kund, då kanske det inte blir lika smidigt att ta sig till sjukhuset. Det märker jag i höst.

När jag var på plats på avd. P53 på Radiumhemmet frågade min behandlingssköterska tack och lov om jag hade kommit ihåg att ta förebyggande medicin inför Herceptin, dvs. Alvedon och Cetirizin (allergimedicin). Det hade jag ju totalt glömt bort! Ingen ko på isen, hon kom med 2 Alvedon samt en spruta med en annan allergimedicin som gavs intravenöst och verkade snabbare. Den blev jag ganska ordentligt trött av, men bara en stund. Jag fick dock vänta en dryg halvtimme innan hon kunde påbörja Herceptindroppet så att medicinen skulle hinna verka.

Det efterföljande Taxoteredroppet gick bekymmersfritt. Jag har börjat få rutin på att bläddra i tidningar med de klumpiga ishandskarna, men nu ska det inte behövas mer.

Idag delade jag också rum med en snubbe, men hans behandling var ganska kort, han kom senare än mig och gick en halvtimme innan jag var klar. Ändå var jag inte där toklänge precis.

Den här gången hade jag bestämt mig för att åka hem på egen hand med buss. Inga problem. Jag åkte buss 3 hela vägen till Slussen, det var mitt i rusningstid och jag ville undvika tunnelbanans gröna linje där det brukar vara knökfullt så dags. Men åker man buss från en ändhållplats är det lätt att få en bra sittplats.

Kom hem såpass sent att det var dags att fixa middag, och jag var jättehungrig! Kortisonet (Betapred) ger ganska duktig aptit har jag märkt, tur att jag bara äter det i tre dagar, och nu är även det sista gången eftersom det är kopplat till Taxotere.

Angående ‘prickarna’ på lunga och bäcken så får vi se efter röntgen och CT om två veckor hur det ser ut. Om de fortfarande är helt oförändrade så är det troligast att det rör sig om något godartat och inte metastaser. Har någon av prickarna helt försvunnit så var det kanske en metastas men den kommer då inte att behandlas eftersom den ju är borta, dock övervakas framöver. Bara om någon av prickarna finns kvar men uppenbart har förändrats blir det aktuellt med strålning på den.

Och, en liten men ack så god nyhet, min blodvärden såg bra ut! Med andra ord ingen blodtransfusion denna gång.

I övermorgon (torsdag) har de kirurgkonferens på St. Görans och då ska mitt operationsdatum fastställas. Med lite tur vet jag det således på fredag. Då ska jag också boka tid för återbesök hos läkaren på Radiumhemmet, 3-4 veckor efter operationen.

I augusti är det dags att starta nästa fas i behandlingen, nämligen:

• Strålning (av armhålan) 25 gånger (varje vardag i 5 veckor)
  Fördelar: dödar cancerceller och minskar risken för återfall
  Nackdelar: tar tid, huden blir känslig där strålningen träffar och det blir synliga prickar, sol ska undvikas på strålat område
• Herceptin (via infusion, dvs dropp) var 3:e vecka i alla fall ett år
  Fördelar: dödar cancerceller och minskar risken för återfall
  Nackdelar: tar tid, ovanlig men allvarlig biverkning är påverkan av hjärtat
• Anti-östrogen (tabletter) i 5 år
  Fördelar: minskar risken för återfall, man måste inte till läkare eller vårdcentral för att få denna behandling
  Nackdelar: man hamnar typ i klimakteriet och blir tant i förtid

Men det är ändå skönt att cytostatikabehandlingen är slut så att jag slipper de jobbiga, men tack och lov inte långvariga, biverkningarna som gör att jag inte kan leva ett helt normalt liv. Och så börjar håret komma tillbaka då, sakta men ganska säkert. Inte för att jag egentligen är helt utan hår på huvudet, det har kommit en hel del fjun sedan jag verkligen tappade håret under första cykeln. Fjunen ramlar tydligen inte av på samma sätt. Ögonfransar och ögonbryn vill jag också ha tillbaka nu, det är ganska glest där runt ögonen. Jag kände mitt rätt fånig när jag skulle ta på mascara imorse. Inte mycket att måla på, i synnerhet inte runt höger öga, vänster öga har faktiskt lite fler fransar (än så länge).

När jag lämnade blodprov på labbet på Radiumhemmet nämnde jag att det senaste gången blev ett mörkrött eksem där klistret från tejpen hade suttit. Sköterskan satte nu istället en gasbinda över kompressen och tejpade på den istället för på huden. Om jag också tar det lugnt med solen och smörjer in ordentligt med mjukgörande lotion ska det nog gå bättre. Det gäller också kinder och undersidan av armarna.

Frågade också om blodprovet som försvann förra gången. Troligast är att det hade fastnat i rörposten. Rörposten! Jag blir lika fascinerad varje gång jag inser att rörpost fortfarande används. Det är väl inte så gammalmodigt som det låter. De håller på och renoverar en del på Radiumhemmet just nu, jag blir ganska lack om det var p.g.a. något slarv av byggnadsarbetarna som jag satt tre timmar och väntade i en obekväm fåtölj, men det lär jag aldrig få veta.

Samma tjej (inte min tidigare kollega) har nu skrivit ett inlägg om sin bröstoperation, låter inte så farligt tycker jag. Tidigare kollegan sa också att hon inte hade ont så länge efter att ha tagit bort bröst och lymfkörtlar, däremot hade hon mer ont efter rekonstruktionskirurgin som hon gjorde några år senare.

Jag antar att s.k. direkt rekonstruktion inte blir aktuell för mig, det försvårar undersökning och jag ska ju fortsätta medicinering och säkerligen genomgå uppföljningsundersökningar efter operationen. Så det får bli protes och dyr special-bh med ficka för protesen för min del. Ska man ha bikini behöver man också en specialvariant med ficka, likaså sport-bh.

Hoppas att modet inte sviker mig när jag ska börja träna på gymet igen och ska byta om och duscha tillsammans med alla små tonåringar. Fast jag kan ju alltid bli en sån som bara tar på mig en jacka och åker hem och duschar…

Det blir nog inte att jag åker till stan något den här veckan, verkar inte som om jag kan lämna Bjarne ensam med Wilma så länge, hon är inne i en period där hon tidvis är ganska besvärlig, och då blir det svårt för Bjarne att jobba om jag inte kan se efter Wilma och sysselsätta henne. Jag är borta tillräckligt i nästa vecka med läkarbesök och behandling. Kanske kan jag stjäla till mig några timmar på stan efter läkarbesöket…bara jag inte behöver transfusion igen och de tappar bort mitt blodprov igen. Funderar också på att åka hem själv efter behandlingen, jag har ju mått bra varje gång så slipper Bjarne lägga en massa timmar på det.

Jag har visst hunnit blogga en del…detta är mitt hundrade inlägg sedan jag startade bloggen i januari. Nu har jag bara en månad kvar av cellgiftsbehandlingen, sista behandlingen blir 10 juni. Datum för kirurgi saknar jag fortfarande information om.

Mina hudutslag har äntligen börjat lägga sig, och jag tänker inte använda hydrokortisonsalva mer. På kinderna, som var illröda och hettade under några dagar, fjällar jag nu och huden är riktigt torr. Övriga utslag (armveck och under armar) kliar och hettar inte längre, och huden kommer säkert att ömsas även där.

Det här är min må bra-vecka då jag inte har några besvärande biverkningar (bara jag inte blir anemisk igen). Bara att njuta. Någon av dagarna hoppas jag kunna åka in till stan, bara det passar för Bjarne så att han kan vara ensam med Wilma. Ska bl.a. försöka hitta en långsmal sjal i kreppad bomull med snygg färgsättning för huvudet.

Idag var vi på valpkurs igen, i sommarvärmen denna gång. Det var ganska jobbigt för hundarna, men tack och lov fanns det möjlighet att stå i skuggan under större delen av övningarna utomhus. Nu har vi kommit till ”gå fint i koppel”, det måste vi verkligen öva på. Wilma drar som bara den när vi går med koppel, och hon är otroligt stark för sina 4,6 kg eller vad hon väger just nu.

Wilma har sovit massor sedan vi kom hem, det var uppenbart påfrestande för henne. Vi är väldigt stolta därför att hon beter sig så bra på kursen och är så läraktig. Det är bara när vi är hemma och hon blir uppskruvad och antagligen uttråkad som hon kan vara skitjobbig. Då nafsar hon på händer, fötter, kläder, ja allt som kommer i hennes väg. Detta är något vi måste jobba bort som dock inte ingår i valpkursen.

I vår barnlösa familj blir det den äldre generationen som firas på mors dag, så igår tog vi med min mamma, Bjarnes mamma och min syster till Långängens Gård på Lidingö där vi åt lunch. Man sitter utomhus och har gräs under fötterna, så det var ganska många hundar där!

Jag har fortfarande kvar utslagen på kinder, i armveck och på undersidan av överarmarna. Igår ringde jag kontaktsköterskan på Radiumhemmet för att få råd. Hon föreslog att smörja in med hydrokortisonsalva i några dagar, och har det inte blivit bättre till veckan skan jag höra av mig igen så att jag får träffa en hudläkare. Det har hettat och kliat mindre idag, så det finns hopp. Jag valde dock att inte delta på jobbets sommarfest ikväll, förutom utslagen så har jag fortfarande dålig smak i munnen så att det mesta smakar konstigt. I övrigt känner jag inte av så många biverknigar nu, däremot går jag nu in i den infektionskänsliga fasen så jag måste vara försiktig, tvätta händerna ofta och hålla mig borta från dagisbarn och helst de som har samröre med dagisbarn.

Det tråkiga med att det är soligt är att jag naturligtvis bör undvika att få så mycket sol på mig, i synnerhet i ansiktet just nu. Var till apoteket och köpte SPF 30 (dyrt med väl värt investeringen), och så hittade jag en stråhatt med stort brette att ha ute i trädgården för 20 bagis på Plantagen. Allt växer så snabbt i trädgården nu när det omväxlande är regn och sol och värme. Om jag kommer ihåg ska jag fotografera och skriva ihop en ny trädgårdsrapport imorgon. Nattinatt!

Efter att vi fick hem Wilma verkar varenda ungdjävel i kvarteret tro att hon är en leksak och dessutom allmän egendom. I början tyckte jag att det var ok att rasta henne inne på gården så att barnen fick busa lite med henne, men nu gör jag vad som helst för att slippa träffa på några barn när vi går promenad. Går jag förbi dagis kan man ge sig tusan på att något barn står vid staketet och ropar ”Wilma!” trots att jag har sagt till att de inte får ropa efter henne. Är jag inne på tomten med henne och några barn kommer förbi så vill de alltid klappa Wilma, helst stanna och leka. Wilma vill säkert, men matte vill inte och orkar inte. Jag försöker att komma på bra sätt att säga åt ungarna att dra (typ att Wilma måste äta, sova, bajsa), men barnen är ofta för små för att kunna förstå att jag mår dåligt trots att jag inte verkar uppenbart sjuk. Och varför dyker det upp så många små barn utan sina föräldrar? Är det ingen som har koll på vad deras barn sysslar med?

Idag var det några småtjejer som jag inte känner igen som fick syn på Wilma inne på altanen, trots att vi har satt tyg för räcket. Då började de klättra på räcket och jag fick säga till på skarpen att det är allt annat än ok. De hängde ändå kvar där och ville klappa Wilma, jag fick be dem att gå iväg. Då ställde de sig utanför gräsmattan istället och ropade på Wilma! Då blev min ton ännu skarpare. Kanske blir jag till slut känd som kvarterets surtant, men vad ska jag göra när de slappa föräldrarna inte har uppsikt över sina barn och lär dem vanligt hyfs??? När jag mår dåligt av biverkningar, och sedan i sommar när jag är opererad, vill jag kunna sitta i fred på min altan utan att ha ungdjävlar som jag inte ens känner hängandes på räcket! Är väl för tillfället inte överförtjust i att bo i radhus, nackdelarna blir väldigt uppenbara. Tänk om man hade en riktigt tomt runtom huset istället och kunde få lite privatliv…

• Hettande hudrodnad på några ställen där jag har haft tejp över kompress (bl.a. armvecket), där jag är extra torr (armarnas insida närmast armhålan) samt på kinderna som har varit utsatta för sol men också haft hög SPF
• Huvudvärk

Hoppas att biverkningarna börjar avta nu, det har de gjort hittills efter första veckan. Har faktiskt inte drabbats av lika tydliga smakförändringar den här cykeln (ännu alltså…). Alltid något.

Läste lite om bröstoperation på en annan ung bröstcancertjejs blogg idag, hon opererades igår och har skrivit en del om den information hon fick inför operationen: Jag är inte bara mamma – jag har bröstcancer också!

Steg på vågen idag och ser att jag har gått ner 2 kilon sedan jag vägde mig senast, vilket var 1-2 veckor sedan. Det börjar märkas på kläderna också. Tror inte att det har något med cytostatikan att göra, en till två rejäla promenader per dag (det är väl därför man har hund?) samt nyttigare kost sätter sina spår, sakta men säkert.

Jag fick en bok av min syster, Maten som skyddar mot cancer av Kerstin Hultén, och håller på att lägga om min kost och min livsstil i stort för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för att bli frisk och sedan förbli frisk. Lagade en läcker linssoppa igår som räckte till två middagar. Ska lära mig en massa nya läckra recept, tänkte jag.

Skelettvärken är oberäknelig, den liksom flyttar på sig i kroppen så man vet aldrig var man kommer att ha ont från timme till timme. De kroppsdelar som har varit drabbade är smalben, lår, bäcken, underarmar, käkparti och hjässa. Förutom skelettvärken drabbas jag också från och till av lätt andnöd som verkar hänga ihop med att jag blir aningen slemmig i halsen. Och när andnöden slår till känner jag att jag behöver lägga mig ner på sidan för att kunna andas ordentligt. Då är det skönt om någon kan ta hand om Wilma om hon är på stojigt humör just då. Det är hon ganska ofta.

Idag har det varit kalasväder och vi har varit utomhus mest hela dagen. Åkte iväg med mamma en sväng och köpte bl.a. några växter som vi planterade (tomat, smultron, hänglobelia till en ampel). Jag körde bil, vilket skvallrar om att värken inte är så farlig ändå. Nu på kvällskvisten tog jag också en promenad med Wilma innan middagen, men när jag kom hem fick jag sitta en stund för att nå normal andning.

Dags att hjälpa Bjarne lite med bokföringen i hans enskilda firma. Den är ganska nystartad så antalet transaktioner per månad är max ett tiotal. Bäst att passa på och sätta ordentliga rutiner innan det blir mer.

Så har jag fått min näst sista cytostatikabehandling. Helt odramatiskt, och helt utan strul och förseningar. Herceptin 30 minuter, därefter Taxotere 60 minuter. Ishandskar på igen under Taxotere-droppet. Det är ganska svårt att bläddra i en tidning med de handskarna, och att bläddra i en bok är i det närmaste omöjligt. Den sista kvarten lysnade jag bara på musik i min iPod, jag ledsnade på att försöka bläddra.

Idag fick jag sitta i en säng istället, i ett rum med två sängar. Även den här gången delade jag rum med en manlig patient, dock med ett draperi mellan sängarna. Han talade i telefon större delen av tiden, så det var skönt att ha musik i öronen.

Dagens behandling började inte förrän kl. 13:45, så i förmiddags gick jag skogspromenad med Wilma. När vi kom hem hade Wilmas syster Leeloo med husse Rolle kommit på besök, och valparna fick leka av sig. Fördelen för Rolle, som också jobbar hemifrån, är att Leeloo är härligt trött när han sedan kommer hem så att han får en stunds arbetsro. Detsamma gäller för Bjarne.

Imorgon kommer min syster på besök, det blir nog en skön promenad med Wilma igen. Vad mer vi gör beror på vädret. Om det är vara inne-väder är jag lite sugen på att baka bröd, något med fullkorn. Men då måste vi först handla. Vi får se vad det blir. Nu ska jag lägga mig, är ganska trött efter två händelserika dagar.

Glömde förresten att nämna en detalj i förra inlägget kopplat till läkarbesöket. Jag slipper mellanprover den här gången! Alltså inga blodprov på hela tre veckor, och jag slipper åka till Vårdcentralen. Verkligen skönt. Men om jag känner att jag blir tröttare än vanlig ska jag höra av mig så får de ta prov för att kontrollera blodvärdet. Hoppas att jag slipper det, och hoppas att jag slipper feber. Håll tummarna!

Efter blodprovet hade jag en timme att slå ihjäl innan läkarbesöket, så det blev kaffe och bokläsning i caféet i huvudbyggnaden. Det caféet är betydligt trevligare än det på Radiumhemmet. Läkarbesöket gick bra precis som tidigare gånger. Efter en omgång med Herceptin och Taxotere går det knappt att känna tumören i bröstet längre. Det har verkligen hänt massor med tumören de här senaste tre veckorna. Jag frågade när jag ska träffa kirurgen inför operationen, och läkaren trodde att blir om c:a två veckor. När jag sedan gick till den administrativa sköterskan för att boka nästa läkartid påpekade hon att de saknade blodgrupp för mig. Suck! Således fick jag en ny remiss och begav mig ner till lab för att bli stucken igen. Tack och lov är de jättebra på att sticka på det här stället, så det var inget problem någon av gångerna.

Äntligen dags att gå till behandlingsavdelningen för att få blodet. Jag var bokad till kl. 11:30, men jag kom redan strax efter elva. När behandlingssköterskan kom var det första hon berättade att de inte hade fått svar på bastestet från morgonen därför att lab hade lyckats tappa bort mitt prov! Hur kan det gå till egentligen??? Lösningen var att behandlingssköterskan fick ta en nytt prov, denna gång via venporten, vilket naturligtvis orsakade en försening av tranfusionen. Den här gången fick jag en plats i ”fåtöljrummet”, som innehåller 5 st justerbara fåtöljer som ser ut som en korsning av tandläkarstol, massagestol och avancerad kontorsstol. För mig var dessa fåtöljer inte så bekväma därför att fotstödet inte var justerbart, och jag med mina 156 eller 157 cm (varierar från mätning till mätning) nådde inte ner med fötterna så att de hängde i luften. Det blir ganska tröttsamt när man sitter några timmar. Tack och lov kunde jag kliva upp och röra på mig lite nu och då.

Några timmar visade sig bli drygt fem timmar! Jag fick vänta i tre timmar innan transfusionen kunde komma igång därför att de igen (!) lyckades tappa bort mitt (nya) blodprov på lab, men så hittade de det till slut. Behandlingsavdelningen stänger kl. 16:00, men jag kom inte därifrån förrän ungefär kl. 16:40. Jag var sista patienten kvar, och det var inte heller många i personalen som var kvar.

Den här dagen slumpade det sig så att jag till största delen delade rummet med snubbar, främst 40-talister men mot slutet kom en född 1964. Alla måste rabbla sitt personnummer, så man får koll… När allt var klart hade jag ganska bråttom in till stan, Bjarne skulle leda spinning på Friskis&Svettis på Sveavägen kl. 17:30, och han hade tagit med sig Wilma i bilen in så jag måste avlösa honom senast femton minuter innan. Jag hann, men det var på håret. Planen var att jag skulle åka hem med bilen och Wilma, men jag bestämde mig för att passa på och miljöträna Wilma inne i stan med trafik och mycket människor. Vädret var fint så det passade bra. Vi gick till mitt jobb i Spårvagnshallarna där jag hämtade min mobil som hade varit på lagning. Klockan var såpass mycket att det inte var så många kollegor kvar, men några kunde jag hälsa på och visa upp Wilma för. Jag bar henne genom lokalen så att inga olyckor (läs kiss och bajs på golvet) skulle inträffa.

Resten av tiden gick vi gata upp och gata ner, samt att vi var upp en sväng i Observatorielunden. Wilma var verkligen jätteduktig. Det fanns så himla mycket att nosa på, så hon hade inte tid att vara bångstyrig. När vi sen åkte hem köpte vi faktiskt pizza till middag, det var skönt att slippa laga mat efter en så lång och jobbig dag. Tack och lov blev jag rejält pigg under dagen av all kortison samt av att få blod.

Innan jag åkte iväg ringde kontaktsköterskan från Radiumhemmet angående blodprovet jag lämnade igår. De vita blodkropparna är på en bra nivå, men blodvärdet (röda blodkroppar) är lite lågt så jag kommer att få en blodtransfusion på tisdag innan nästa behandling som är på onsdag. Blodet ges också via venporten och det tar två timmar. Kontaktsköterskan föreslog att jag skulle ta med mig något att äta, ska vara där redan före klockan nio för att lämna blodprov, och kommer väl inte därifrån förrän efter lunch. Nu måste de också blodgruppsbestämma mig, men jag vet sedan en tidigare operation (på 80-talet, i Frankrike) att jag är AB Rh+.

På Look Good…Feel Better var vi 16 deltagare som på två timmar fick lära oss lägga en enkel vardagsmakeup samt knyta sjal på huvudet på två olika sätt. Det ena gillade jag och ska försöka anamma, men jag har inte riktigt rätt modell och storlek på sjalar för ändamålet. Ska kolla på t.ex. Indiska om jag hittar någon som funkar. Flera av de deltagande kvinnorna hade peruker som såg riktigt bra ut även uppe på huvudet, inte som min som liksom står upp. Det är väl för att min peruk ska vara en peruk med volym, men att jag har insett att det inte är en volym jag önskar. Om jag behöver skaffa en peruk till i höst blir det en som är helt annorlunda.

Dag 14 i första Taxotere- och Herceptincykeln. Idag har det börjat svida ganska rejält i mina ögon, och de vattnas. Tror att det är pollen i kombination med att slemhinnorna är påverkade av Taxotere, men jag kan inte vara helt säker. Min näsa rinner också konstant. Det är inte jättekul att vara utomhus just nu. Jag petade i mig en av de receptbelagda allergipillren som ska tas innan Herceptin för att testa om jag skulle märka någon skillnad, men det verkar inte så. Ska ta upp det när jag har läkarbesök i nästa vecka, fråga om det helt och hållet kan vara en biverkning som antihistamin inte rår på.

Hade besök av mamma och en kusins fru idag, det har varit soligt mest hela dagen och vi tog promenad med Wilma samt fikade på altanen. Bjarne jobbade inne i stan idag så det var trevligt med lite sällskap.

På fredag ska jag på Look Good…Feel Better på Radiumhemmet, en sminkkurs (eller egentligen ett humanitärt program i form av en sminkkurs) för kvinnor som behandlas för cancer så att de tappar håret och därmed drabbas av utseenderelaterade problem. Jag har inte blivit av med ögonbryn eller ögonfransar ännu, men tycker att de har tunnats ut en del. Det återstår att se hur hårt Taxotere-behandlingen går åt dessa. Jag är nog mest nervös för att bli av med ögonfransar, hur blir det då när jag svettas eller det rinner från ögonen? Det måste vara rejält irriterande.

Idag gjorde vi en utflykt med Bjarnes mamma till ett naturreservat på vid Baggensnäs. Det är otroligt vackert där eftersom det är gles skog med stora ekar och massor med blommor på marken. Vilken kontrast till de vanliga barrskogarna! Wilma verkade stormtrivas med att springa i skogen, så mycket att lukta på. Hon hittade t.ex. en död, torkad groda som hon började tugga på. Usch!

Jag ska försöka odla diverse ätbart i år i vår lilla trädgård. Tog en tur till Plantagen igår och inhandlade en pallkrage som nu fungerar som planteringsbädd på ”nedre tomten” som vi säger, dvs. den lilla plätten i slänten nedanför altanen. Sådde morötter och sockerärtor igår, och ska så brytbönor om ett tag när det är lite varmare. En tomatplanta ska också inhandlas, men det ska nog också vara lite varmare då. Men den får nog husera i kruka på altanen.

Tror jag ska gå och lägga mig och läsa lite nu, gör inte det så ofta eftersom jag tycks komma i säng så sent. Imorgon är det dags för blodprov igen, ska försöka komma iväg ganska tidigt så att jag har det gjort och kan utnyttja dagen.

Jag kan börja med att säga att idag, på dag 7 i första Taxotere-kuren, så har skelettvärken minskat markant, jag är så glad för det. Igår var dock en lite jobbig dag. Hade rejält ont i kroppen hela dagen, och hade dessutom stigande temperatur vilket var oroande. Höll mig hur som helst under 38 grader hela dagen fram till kvällen. Bjarne hade ett spinningpass så han var borta eftermiddag och tidig kväll, och då märkte jag att temperaturen började stiga lite mer, kände mig på gränsen till febrig. Ville ligga och vila men det var svårt när Wilma ville busa eller bita eller bara trilskas. Jag blev ganska desperat och var nära tårar eftersom det gjorde så ont i kroppen. Just då ringde något undersökningsföretag, jag har nog aldrig snäst av någon så tvärt: Jag är cancersjuk, jag orkar inte med det här, ring och stör någon annan! Fast de har nog hört de flesta oförskämdheter från folk skulle jag tro…

Framåt åttatiden började jag laga mat, och kände samtidigt att jag började bli febrig. Kollade temperaturen, 37,8 grader. Kollade igen efter en stund då jag blivit rosig om kinderna, och var på 38,0. Ringde då till onkologjouren på Karolinska vilket man enligt instruktionen ska göra om man får feber, och feber definieras som minst 38,0 grader. De tyckte att jag skulle komma in till akuten för att ta blodprover, det är viktigt att ta reda på om man har fått en infektion eftersom immunförsvaret blir nedsatt av cytostatikan. Bjarne hade inte kommit hem ännu, han var och handlade mat vilket vi inte hade hunnit under dagen. Således kom vi inte iväg till Karolinska förrän vid 22-tiden, vi åt middag hemma först, och så behövde vi ta med oss Wilma som hade blivit riktigt trött och ville sova.

På Karolinska kändes de lite fånigt att komma in helt själv på akuten och dessutom må helt normalt (jag hade tagit 2 Alvedon). Fick vänta i ett enskilt undersökningsrum eftersom jag kan vara infektionskänslig. Efter c:a 45 minuter kom till slut ett par manliga sköterskor (eller heter det sjukskötare då?) för att ta prover, men de misslyckades med blodprov (det viktigaste) eftersom jag är svårstucken. Blev då flyttad till ett annat enskilt och större undersökningsrum där en kvinnlig sköterska tog blodprov genom att till slut sätta en kateter på handen, utifall att jag skulle behöva antibiotika. En ung (typ 25 bast) underläkare som hade onkologjouren kom och lyssnade på lungor och hjärta. Han sa att jag antagligen skulle få åka hem när provsvaren var klara, men det var ändå rätt av mig att komma in till akuten. Om febern skulle bli ännu högre eller om jag skulle börja må allmänt sämre skulle jag ringa igen.

Nu skulle det ta ett par timmar att få svar på blodproverna, bara att vänta. Jag fick vara kvar i det rummet, som bl.a. innehöll utrustning för att gipsa ben och liknande. Där hade jag att välja på att sitta på en vanlig stol, ligga på undersökningsbritsen eller slagga på golvet. Jag valde britsen. Problemet med sådana britsar är att de är smala. Väldigt smala. Om jag låg på rygg var det precis så att jag kunde ha armarna längs med kroppen, och jag är inte den bredaste personen på jorden. Eftersom jag var trött (klockan var nu midnatt) försökte jag vila där på britsen, med en kofta som huvudkudde och jackan som täcke. Och obarmhärtiga lampor i taket! Jag fick ont i ryggen och armarna började domna av den obekväma ställningen. När klockan blivit två kom en undersköterska in, tog bort katetern från handen och sa att jag kunde åka hem. Jag har lite förkylning kvar som ger lite rosslig hosta, och det är inte ovanligt att temperaturen kan gå upp lite under Taxotere-behandling utan att det är så farligt. Drick mycket vatten och ta Alvedon om febern kommer tillbaka. Skönt. Odramatiskt. Men det var en lång och omtumlande kväll…

Var befann sig då Bjarne och Wilma alla dessa timmar? De fick ju vänta i bilen, och jag höll kontakt via mobilen. Jag föreställde mig att de satt utanför och väntade där jag lämnat dem och tyckte synd om dem. Men så erkände Bjarne att han åkt iväg till Max och käkat hamburgare under tiden. Inte alls synd om honom! Och Wilma sov så gott.

• Infektioner, minskning i antal röda blodkroppar (anemi) eller vita blodkroppar (vilka är viktiga för att bekämpa infektioner) och trombocyter
• feber: om detta sker måste du omedelbart kontakta din läkare
• allergiska reaktioner som beskrivs ovan
• aptitlöshet (anorexi)
• sömnlöshet – lite de första nätterna, bättre nu
• domningskänsla eller myrkrypningar eller smärta i leder och muskler
• huvudvärk – JA!
• smakförändring – lite, kaffe och vatten smakar lite konstigt
• inflammation i ögat eller ökat tårflöde – höger öga rinner redan sedan tidigare
• svullnad orsakad av bristfälligt lymfdränage – kan vara det som känns lite i båda armhålorna samt på halsen, inte så extremt
• andfåddhet – från och till, ansträngning känns
• nästäppa; inflammation av hals och näsa; hosta – hosta och lite slemmigt i halsen ett par dagar, men börjar gå över
• näsblod
• sår i munnen
• orolig mage inklusive illamående, kräkningar och diarré, förstoppning
• magsmärta – JA! Från och till.
• matsmältningsbesvär
• tillfälligt håravfall (efter avslutad behandling bör normal hårväxt i de flesta fall återkomma) – för tidigt i cykeln
• rodnad och svullnad av handflator och fotsulor, vilket kan orsaka hudfjällning (detta kan även inträffa på armarna, i ansiktet eller på kroppen)
• förändring i färgen på dina naglar och eventuell påföljande nagelavlossning – för tidigt i cykeln
• muskelsmärta eller värk; ryggvärk eller skelettsmärta – skojar du? skelettsmärta är inte att leka med, betydligt värre än träningsvärk
• menstruationsrubbningar – ja, redan sedan FEC
• svullnad av händer, fötter, ben
• trötthet; eller influensaliknande symtom – trött!
• viktökning eller viktminskning.

Ska ta det lugnt och hålla mig extra torr och varm några dagar nu. Idag höll jag mig kanske inte jättelugn, det blev en del städat i huset (behövdes). Wilma var dock ganska slö i det sämre vädret, så det blev ingen rejäl promenad, mest nosa runt i omgivningarna. Nu håller jag på och tvättar min peruk, den ska ligga och dra i först schampoo och sedan i balsam, därefter självtorkar den över natten. Jag behöver den dock inte förrän på onsdag.

Det var ett tag sedan jag fick kommentarer på bloggen nu. Gissar att det är ett vårfenomen, man sitter inte och surfar utan är ute i friska luften istället. Men det var också ganska länge sedan jag fick spam-kommentarer på bloggen, det var ju ganska intensivt ett tag. Gissar att Akismet funkar precis som det ska.

Under FEC-kurerna tyckte jag att jag hade väldigt lindriga biverkningar och var nervös inför Taxotere-kurerna. Men än så länge tycker jag nog att Taxotere känns bättre. Jag slipper ont i magen, och det sticker inte i slemhinnorna i näsan. Det ska bli spännande att se om jag får tinnitus runt dag 5-6, det vore ju toppen att slippa även det!

Tänkte inte skriva så mycket mer ikväll, behöver få sova lite. Wilma ligger redan och drömmer, det rycker i hennes små ben och hon gnyr från och till. Tror att hon är en ganska nöjd och trygg liten valp…

Det är sådant fantastiskt härligt väder den här Valborgshelgen, så vi har varit jättemycket utomhus och passar på att fixa en del i trädgården. Vi har bara bott i huset i knappt två år, så det finns mycket kvar att göra innan vi har fått till den trädgård vi vill ha, inte bara en tomt. Igår gjorde vi en utflykt till Zetas trädgård, som ligger jättenära IKEA i Kungens Kurva. Det är en fantastisk handelsträdgård och…man får ta med sig hundar in! Wilma var ganska trött när vi var där, så det blev aldrig att vi fikade i trädgårdscaféet, vilket brukar vara en riktig hit.

Vi fick i alla fall med oss lite varor hem. Köpte ett träd som ska stå ganska nära tomtgränsen på gräsmattan, vi valde vi en rundoxel som får en ganska smal krona, samt att den är tålig för t.ex. vind och snö (det är blåsigt i skärgården). Den planterade vi igår kväll, Bjarne slet tappert med att gräva hålet, det finns en hel del sten i marken här… Vi köpte också ett par buskar som vi ska trycka ner i marken på en liten allmänning precis utanför vår altan för att få lite insynsskydd. Tror knappast att någon kan opponera sig, det blir bara snyggare helt enkelt. Vi fastnade för hägg (pärlhägg för att vara exakt), plantorna var inte så dyra. När vi sedan betalade i kassan visade det sig dessutom att de hade någon kampanj på gång, vi fick med oss en bonusplanta hem, blåregn (Wisteria). Nu måste vi hitta en bra plats att plantera den, den måste kunna klättra och vill ha mycket sol. Köpte också en påse med spenatfrön, man kan sätta dem successivt under våren och sommaren och få ständig tillgång till färsk spenat. Underbart!

Bjarne var iväg och körde ett spinningpass i förmiddags, då tog Wilma och jag en lite längre promenad ner till Sjöliden (församlingsgård) som ligger vid Torsbyfjärden. Vädret var helt fantastiskt och varmt trots att klockan bara var strax efter tio. Det var ett härligt äventyr för lillskruttan som fick känna lite på vattnet (knappast badbart) och kliva runt på stenarna i vattenbrynet. Det blir nog en badhund av henne framåt sommaren tror jag! När Wilma var sådär lagom blöt hittade hon tyvärr en hög med sot att rulla sig i (rester efter en valborgseld)…så nu ikväll har vi duschat av henne. Inte jättepoppis, men nu luktar hon bättre. Och hon kan få sova i vår säng.

Tjusiga jag i min fina keps och peruk i tofsar, samt blommande magnoliaträd utanför apoteket Karolinen.

Detta var den kortaste behandlingen hittills, endast 60 minuter, och inga besvär alls under behandlingen eller under resten av dagen. Fick eget rum idag. Det enda som var lite knöligt var att bläddra i inredningstidningarna där jag satt på behandlingssängen. Taxotere kan påverka naglarna, men det kan delvis motverkas genom att man under infusionen har på sig ”ishandskar” vilket innebär iskalla, klumpiga, vadderade tumvantar stora som ugnsvantar. Lyssnade samtidigt på min iPod.

Jag fick också ett nagelvårdskit som delas ut till alla som får Taxotere, fotade innehållet:

Nagelvårdskit med nagelbandsolja, nagelförstärkare, handkräm, nagelfil och goda råd och instruktioner.

Gick förbi bröstmottagningen innan jag åkte hem, men min läkare var inte på plats då. Hon ringde mig några timmar senare med resultat från lungröntgen och datortomografi. Det var lugnande resultat. Varken pricken på lungan eller på beckenet har ändrats i någon riktining. Detta i kombination med att de konstaterade tumörerna i bröst och lymfkörtel har minskat markant gör att det än mindre troligt att de två ”prickarna” är cancermetastaser, utan det är mer troligt att det är något annat ofarligt. Läkaren tyckte att jag inte skulle oroa mig för prickarna.

Läkaren ringde tillbaka bara några minuter efter att vi lagt på. Hon hade nu tittat på mina blodvärden från senaste blodprovet, och ville rekommendera mig att ta en Neulasta-spruta även denna cykel eftersom jag reagerade bra på den tidigare, dvs. mina blodvärden blev inte för höga. Fördelen är att jag löper mindre risk att drabbas av någon infektion. Nackdelen är att ganska få apotek har Neulasta i lager, och jag behöver sprutan innan kl. 10 imorgon bitti. Det blev att sätta sig i bilen och åka till apoteket Karolinen på Karolinska i Solna, en extra utflykt som ändå tar sin tid. Jag passade på att plocka ut mer av några andra mediciner när jag ändå var där. Har nått taket för högkostanadsskydd på receptbelagda läkemedel det här året, men om jag skulle ha betalat fullt pris för samtliga hade jag fått betala följande:

• Neulasta, 1 spruta à 6 mg……12.630 kronor (helt sant!)
• Betapred, 100 tabeletter à 0,5 mg……110 kronor
• Alvedon, 100 tabeletter à 500 mg……49 kronor

Viss skillnad i pris, eller hur?

Idag var Wilmas syrra Leeloo med husse Rolle på besök igen. Småvovvarna busade vilt som vanligt, men när de började lugna ner sig kunde de springa runt tillsammans i huset och till och med gemensamt bära omkring på en leksak. När det var dags för dem att åka hade Wilma hunnit bli ganska trött, och Bjarne lyckades ta följande gulliga bild:

Puss puss syrran! Wilma och Leeloo. Bilden är INTE tagen under vild lek.

Jag tar med några fler bilder som jag inte har publicerat tidigare. Är medveten om att jag inte är så konsekvent, ibland lägger jag ut bilderna på Flickr och länkar in dem, men nu blev det att jag skalade ner dem i Photoshop och publicerade dem direkt till bloggen, således går det inte att klicka på dem för att se bilden större. Ids inte göra om det nu, men ska försöka komma ihåg att istället gå via Flickr framöver.

Wilma och matte myser vid vardagsrumsfönstret. Min snygga keps igen…

Skyldig liten valp har ertappats med att sno mattes trosor när hon duschar.

Det bästa som finns är att ligga i solen på gräsmattan och tugga på något, vad som helst duger.

I hobbyrummet: symaskinsöverdrag och anslagstavla som jag har fixat till.

Ordinarie behandlingsköterska var upptagen på annat håll så en trevlig japansk (tror jag) tjej tar hand om mig idag. Herceptin-infusionen ges idag på 90 minuter eftersom det är första gången, men följande gånger blir det nog på 30 minuter. Hittills har det gått en halvtimme, och klockan är halv elva. Det blev lite försenat därför att de (apoteket?) inte hade blandat min medicin i tid. Efter att infusionen är klar ligger jag kvar här i 4 timmar, och får sedan åka hem om jag inte har drabbats att mycket feber och andra influensaliknande symptom. Om jag får feber ger de mig mer Alvedon helt enkelt. Jag har redan tagit Alvedon och allergimedicin i förebyggande syfte, samt börjat ladda med kortison (Betapred) inför mogondagens Taxotere-infusion.
 
Skriver lite mer om en stund. Nu ska jag hacka lite HTML och CSS…

Mobilen ringde nyss, det var en rekryterare som ha varit i kontakt med mig tidigare. Det var lätt att bli av med honom när jag förklarade att jag har bröstcancer och är sjukskriven ett tag till.

Klockan är elva, jag tar mig ett äpple. Bara en halvtimme kvar av infusionen. Snart behöver jag sladd till datorn, batteriet är inte så värst bra längre.

Sådäja. Infusionen är klar och en syster har kopplat loss droppslangen så att jag kan röra mig fritt. Nålen får dock sitta kvar tills jag ska gå hem, bara utifall att. Nu har jag pluggat in datorn i väggen, dragit fram sängbordet, rest ”ryggstödet”, och packat upp matsäcken. Ska sitta här några timmar och utnyttja möjligheten att kunna koncentrera mig utan en (förvisso helt undebar men ändå) valp som vill ha kärlek, godis, leka, bita i fötter eller gå ut.

…kodar…dricker kaffe…kodar lite mer…

Nu är det bara en dryg timme kvar. Idag ligger jag i ett rum med två sängar, den andra av mina hittills två rumskamrater blev nyss klar och åkte hem. Idel äldre damer i mammas ålder. Jag känner mig så väldigt ung när jag är här på Radiumhemmet. Igår när jag var här på läkarbesök såg jag i alla fall en tjej ur min generation med misstänkt peruk på huvudet. Typiska kännetecken på att någon har peruk:

• Man ser inget hårfäste någonstans
• Frisyren är lite för perfekt och lite för blank (gäller främst syntetperuk)
• Är frisyren halvlång eller lång kompletteras den gärna med diadem, hårband, sjal eller mössa som håller ner håret uppe på huvudet

Igår och idag har jag varierat frisyren, med keps på huvudet har jag satt ihop håret i två fräcka tofsar. Helhetsintrycket blir lite mindre perfekt och givetvis tuffare. Förresten, är ‘tuff’ ett gammaldags ord nu? Jag har en känsla av att ingen född på 90-talet eller senare skulle ta det ordet i sin mun. Har jag blivit så gammal att jag talar så att kidsen småler åt mig bakom min rygg?

Tanterna och jag. Nu anlände rumskamrat nummer tre, ännu äldre dam än tidigare. Stackarn har inte fått någon venport ännu. De flesta patienter som rör sig här på dagsvårdsavdelningen verkar ganska pigga, men från och till ser man någon som verkar må riktigt dåligt. Då drabbas jag av lite motstridiga känslor. Jag är glad att jag mår såpass bra i jämförelse, men så tänker jag att det skulle kunna vara jag om jag blev sämre med spridning! Nyss var det en äldre man som skjutsade en yngre kvinna (såg det ut som) i rullstol fram och tillbaka utanför dörren till rummet. Hon såg ganska borta ut. Men man får inte glömma att det finns patienter här som har andra former av cancer än just bröstcancer. Rumskamrat nummer två idag var en dam född på 40-talet med tjocktarmscancer. Betydligt sämre prognos än bröstcancer, och hon hade mått rikigt pyton efter sin första omgång cytostatika. Men hon slipper däremot tappa håret. Alltid något.

Jaha, nu är äldre dam nummer tre också klar. Kanske Herceptin 30 minuter, eller någon annan medicin som går fort. Jag har ungefär en kvart kvar att vänta, sedan är det inte säkert att systern kan komma på minuten för att ta bort nålen. Ingen feberrekation ännu i alla fall. Innan jag åker hem ska jag förbi bröstmottagningen och kolla om de har fått resultat från lungröntgen och datortomografi. Det är lite nervöst naturligtvis. Bäst att vara inställd på det värsta så är chansen stor att jag får gå därifrån med en känsla av lättnad.

Nehej, det blev inget besked angående lungröntgen och datortomografi idag. Bröstmottagningen hade stängt när jag kom dit kvart i fyra. Jag går dit imorgon istället, då är jag färdig med Taxotere redan före kl. 10.

Det fina mönstret är ett Photoshop pattern som jag hittade här: First spring blossoms på Bruscheezy.

Var alltså på läkarbesök idag inför behandling nr 4. Jag är inte så förkyld att behandlingen måste skjutas upp, så imorgon bitti ska jag dit och få min första Herceptin-infusion. Det är dropp 90 minuter och därefter övervakning i 4 timmar. Jag tar med mig lite lunch att äta, är klar att åka hem tidigast kl 15, då lär jag ha hunnit bli hungrig om jag inte får äta något! Tar också med mig min laptop, tänkte att jag kan utnyttja tiden till att få ihop webbsidesmallar till Bjarnes firma.

Det blåste knappt alls idag så det var riktigt skönt att vara utomhus. Ägnade mig åt lite småpyssel i trädgården och gick en promenad med Wilma. Lät henne få nosa omkring ordentligt idag istället för att truga henne att hänga med och gå dit jag ville gå. Hon fick också syn på några kråkor som hon absolut ville jaga. Hon blir nog mer och mer uppmärksam på sin omgivning, det här var första gången som hon verkade intresserad av fåglar.

Nu ska jag inte sitta här och blogga alltför länge. Har tänkt att jag ikväll ska deklarera. Självklart online.

Eftersom jag ska opereras på St. Görans är jag kanske lite extra uppmärksam på detaljer där, samt att man med så mycket väntetid hinner se en del. Det första som slår mig är att bland patienterna är det väldigt mycket riktigt gamla människor. Jag kommer nog att ligga kvar där ett par dagar, hoppas att jag inte blir helt omringad av enbart mer eller mindre senila gamlingar! Något som också oroade mig var den syn som mötte mig i korridoren utanför lungröntgen. Där, i korridoren alltså, stod en 6-7 sängar med gamlingar sida vid sida. Jag hoppas innerligt att de väntade på något och inte hade hamnat där av platsbrist! Försökte fråga men fick inget svar alls.

Lördag var jag mycket utomhus med Wilma, hon lekte en hel del med grannhunden Nisse, samt en del grannbarn. Vi hamnade också på fika hemma hos några grannar snett emot, pappan i familjen är lika kaffetokig som Bjarne och några nya bönor samt en aeropress (tror jag det heter) skulle testas. Döttrarna i familjen är dessutom Wilmas storsta fans så det blev succé.

Nästa punkt på schemat lördag kväll var middag hos min syster inne på Söder. Det blev många nya miljöer för Wilma att besöka den dagen. Igår kväll fick hon besöka ytterligare ett nytt hem. Bjarne och jag firade bröllopsdag (vår första) och Wilmas syster Leeloos familj var hundvakt. De bor i Gustavsberg så det var inte så långt att åka. Vi var och åt på samma ställe där vi hade vår bröllopsmiddag, men stället har nya ägare och har totalrenoverats. Från halvsunkigt värdshus till toppfräsch skärgårdskrog. Jag talar om f.d. Grisslinge Värdshus som numera heter Bistraud och ligger vid Grisslinge Havsbad.

Ikväll behöver vi hundvakt igen. Allt kommer på en gång. Bjarnes 14-åriga systerdotter spelar teater och har föreställning ikväll inne i stan. Kvällens hundvakt blir en annan kompis som också bor i Gustavsberg som har två pumis. Det är en något lugnare hundras, blir spännande att se hur det går. Wilma har aldrig träffat just de hundarna. Den yngre av hundarna är en tik som är ett år, det troligtvis blir livat…

Sådär, det blev en hundpromenad innan jag hann skriva klart och publicera det här inlägget. Soligt men inte så varmt idag. Prognosen inför idag sa 20-25 grader, men i dagens DN var de lite försiktigare, 18 och chans till en hel del sol. Men det här är skärgården så det är blåsigare och svalare än i inlandet.

Imorgon är det läkarbesök inför behandling 4. Jag är inte helt fri från förkylningen ännu, så det kan hända att behandlingen måste skjutas upp några dagar. Vi får se. Att min näsa rinner konstant tror jag i alla fall inte enbart beror på förkylningen, utan torra slemhinnor och pollen gör nog sitt till!

Det är ganska kallt och blåsigt idag, så jag klädde på mig ordentligt när jag gick ut med Wilma, två gånger hittills. En nosa-runt-och-äta-harlortar-runda och en riktig promenad. Nu när jag inte har något hår inser jag hur kallt det kan bli i nacken när det blåser! Iiiii, inte skönt.

Vad kan man då hittapå att roa sig med när man är hemma sjukskriven och har en liten valp att passa? Tja, mest så blir det att vara ute med Wilma och/eller leka med henne. Ibland sover hon dock (som nu), då får man vara snabbt att utnyttja tiden. I helgen målade jag en anslagstavla som jag har köpt till mitt hobbyrum (tillika gästrum) vit, samt att jag målade på fläckar på ett par väggar i huset där jag hade spacklat igen gamla skruvhål. Idag håller jag på och syr ett överdrag till symaskinen. Det finns en del pyssel att ge sig på…

Igår var det blodprov igen, andra gången denna cykel (3:e och sista FEC-cykeln). Nu är det fler värden som kollas än i tidigare cykler, därför duger det inte att ta blodprov från en fingertopp, utan det krävs en ven. Första blodprovet gick fint, tjejen hittade en ven i armvecket på första försöket. Igår gick det inte lika bra (jag är alltså svårstucken), två olika personer fick prova, och på fjärde sticket gick det och då på ovansidan av handen. Tack och lov behövdes inte ens ett helt rör.

Övrigt som jag gjorde igår, då det var soligt och jag var utomhus mest hela eftermiddagen (och därefter blev jag förkyld, hm…) var att försöka rensa ogräs. Wilma försökte tyvärr hjälpa till så det blev inte så effektivt. Jag sådde också frön (inomhus) av luktärtor och krasse. Jag gillar verkligen den överdådiga blomning som krasse bjuder på. Har ännu inte bestämt var i trädgåden jag ska sätta krasseplantorna i jorden, eller om jag bara ska ha krasse i krukor som förra sommaren. Luktärtorna har jag hittat en bra plats till. Vill inte ha dem i kruka i år.

Nåväl, nu ska jag ta och sy klart det där överdraget till symaskinen.

Det var dags för halvtidskontroll i behandlingen igår i form av mammografi. Jag var på Bröstcentrum på St. Görans. Först vanlig mammografi, sedan läkarkontroll med ultraljud. Tumören i bröstet har inte minskat jättemycket ännu, men jag har ju som bekant inte börjat med Herceptin ännu. Tumören i armhålan har däremot minskat rejält. De tog också ett nytt vävnadsprov från bröstet (tunn nål) på ett område som på ultraljudet men inte på mammografin så förtätat ut, lite vid sidan om den kända tumören. Det spelar inte så stor roll för mig om det finns mer tumörvävnad, bröstet ska ju ändå bort, men för kirurgen är det viktigt att veta var all tumörvävnad sitter. Jag var rädd att jag skulle vara rejält öm i bröstet som sist, men jag hade tur den här gången, det är bara ett litet blåmärke som knappt känns.

Några grannflickor kom och ringde på idag, de hade en present till Wilma. En rolig repleksak! Det är framför allt en av flickorna som är 6 år som så gärna vill ha en hund. Tyvärr var Wilma lite för trött för att vilja leka just då, hon satt bara och tuggade gräs. De får leka med henne en annan gång när hon är mer i gasen.

Idag var det dags för första blodprovet i tredje FEC-cykeln. Jag tog bilen och passade på att handla en del när jag ändå var ute och åkte. På Plantagen köpte jag en illaluktande sörja som jag hoppas ska hålla rådjuren borta från mina vårlökar. De har redan varit där en gång, men jag tror att det bara var blad de åt, blomknopparna är inte på väg upp ännu. Jag handlade också mat och vin till imorgon kväll. Bjarne fyller år och jag tänkte göra en risotto. Det tar tid att göra enligt konstens alla regler, men är verkligen värt det!

Det har slagit mig hur mycket mer normalt jag lever mitt liv nu än under första FEC-cykeln. Då var jag hela tiden beredd på att jag skulle må dåligt, vilket resulterade i att jag t.ex. knappt motionerade och inte vågade köra bil. Den här gången körde jag bil redan på dag 3 i cykeln. Jag kommer nog att vara beredd på att det blir jobbigt när jag börjar med Taxotere, så kan jag bara bli positivt överraskad.

Nu misstänker jag att det strax är dags att starta om datorn igen, så jag publicerar det här. Kanske återkommer senare.

Imorgon är det äntligen dags att åka till veterinären för 12-veckors vaccination. Det blir spännande. Jag måste höra efter hur snabbt vaccinet verkar, dvs när får Wilma börja busa med grannarna Nisse och Trasan?

Jag är nu på dag 6 i tredje FEC-kuren. Ärligt talat känner jag mig inte särskilt trött alls. Kanske hjälper det att jag håller igång stor del av tiden. Jag har till och med fått träningsvärk i vaderna (skönare än skelettvärk), det blir en hel del springa varje dag, samt stå på huk. Förra cykeln var jag ju riktigt trött på dag 6, men idag mår jag prima. Imorse dammsög jag hela nedervåningen och plockade tvätt samt diskade. Igår dammsög jag uppe och våttorkade golvet. Ingen vila här inte, men jag kanske skulle behöva? Jag utgår från att kroppen säger ifrån om det blir för mycket.

Nu tror jag att jag behöver lite lunch, och så väntar ännu en tvätt på att hängas på tork. Wilma sover så det är bäst att passa på…

Nåväl, det är antagligen sista gången nu. I samband med Taxotere-behandlingen slipper man illamående och medicin mot det, vilket är den medicin som orsakar förstoppning. Istället blir det mer kortison (Betapred) för att motverka allergiska reaktioner, och då blir det svårare att sova eftersom i alla fall jag blir rätt så speedad av kortisonet. Full fart på Valborg, med andra ord…

Motion får jag i alla fall, de måste ju vara bra. En Parson Russel Terrier-valp har mycket spring i benen! Upp och ner för skogsslänten bakom vårt hus. Och inne på vård gård mellan radhusen har jag blivit något av en lektant. Om jag och Wilma visar oss så kommer det genast ett antal barn springande. De äldsta och mest ansvarsfulla får turas om att hålla Wilma och springa med henne, det blir lite avlastning för mig.

Nu kanske det får räcka med bloggande idag. Jag ska passa på att få lite mer ordning på min nya dator så länge Wilma sover. Första steget bör bli att partionera om hårddisken. Äsch, nu vaknade hon, grannhundarna skällde.

Nu är det kanske en slump, men för varje behandlingstillfälle har jag placerats i ett dubbelt så stort rum. Igår hamnade jag således i ett rum med fyra sängar, och jag var den enda där som var född senare än 1955. En dam var riktigt gammal, och hennes gubbe satt på en stol bredvid sängen hela tiden. En av de andra damerna kom efter mig och var klar redan en timme före mig. Jag tror att hon fick Herceptin, det tar ju bara 30 minuter.

Den här gången kom Bjarne och hämtade mig, med Wilma i bilen. Jag var pigg och mådde bra precis som tidigare. Men framåt kvällen var jag faktiskt rejält trött. Bidragande orsak kan ha varit att jag onsdag kväll var ute på italiensk restaurang med tjejerna på jobbet. En skvätt moussearande och ett glas vitt satte kanske sina spår. Det var kul att gå ut och få prata med tjejerna och få lite verklighetskoppling och uppdateringar. Utanför kontoret träffade jag på ett par kollegor som inte hade en aning om att jag är sjukskriven, de noterade bara att det var länge sedan de såg mig. Så blir det lätt i konsultsvängen!

Som jag nämnde i förra inlägget kom Bjarnes syster med make och två döttrar på påsklunch idag. Wilma fick massor med aktivering! Vi fick också i present ett våffeljärn, de hade läst här på bloggen när jag skrev att jag var sugen på våfflor… Härligt!

Nu börjar det bli dags att bestämma vad vi ska äta till middag. Jag har inte riktigt planerat den, allt fokus var på påsklunchen. Sen får vi se om det blir en film eller om jag inte kan hålla mig ifrån att föra över material från gamla till nya datorn. Det känns ganska naket att ha en dator utan program och utan mina filer… Jag ska lägga upp lite fler bilder på Wilma när jag har fått ordning bland mina ettor och nollor.