Nu har jag hunnit bli fyrtio år och två dagar. Är det fyrtio plus? I lördags var det den stora dagen, och vi firade med grillkalas på en varm och solig altan. Som framgår av följande bild så är det inte alls så dumt att fylla jämt om man älskar blommor:

Utöver blommor fick jag ett flertal presentkort på några av mina favoritbutiker: Konrad Wahlström och Clas Ohlson. Nu ska jag skaffa verktyg för att kunna göra ringar, och även skaffa silver till de projekt som jag tar tag i nu när silversmidet börjar igen den 4:e september.

Idag var jag på återbesök hos onkologen på Radiumhemmet. Första besöket efter de undersökningar som gjordes efter avslutad Herceptin-behandling. Jag fick alltså svar på både datortomografi och skelettscintigrafi, samt blodprov. Allt såg bra ut! Läkaren tyckte att jag nu kan betrakta mig som frisk. Det är förvisso inte samma sak som att blåsa faran över, men ändå en mentalt viktig milstolpe.

Nästa återbesök blir c:a i februari, då bara med blodprov. Datortomografi kanske blir aktuellt igen framåt nästa sommar. Jag kan nu också plocka ut venporten. Det gör de på Karolinska, jag ska bara ringa när jag har bestämt mig. Rekonstruktion kan bli av nästa höst, onkologen skulle ordna så att jag får remiss för det.

Värmechock! Igår när jag promenerade från jobbet till bussen blev jag intensivt medveten om att jag framöver inte kommer att vara så förtjust i värme. Varför? Jo, efter att ha drabbats av lymfödem för några månader sedan har jag äntligen, i förra veckan, fått en kompressionsstrumpa (typ extra ärm). En beige (förbandsfärgad), otäck sak som jag ska ha på mig i princip all vaken tid. Det ser inte så kul ut så jag har helst på mig långärmat. Min garderob är inte precis anpassad för detta, har inte så många sommartoppar med lång (eller trekvartslång) ärm. Lösningen blir kortärmad eller ärmlös topp + tunn kofta. Vilket är helt ok, tills det blir varmt. Kände inte för att ställa mig mitt på trottoaren, bland alla skyndande människor, och skala av mig koftan och därmed exponera läskiga ärmen. Men sen på bussen åkte koftan av ändå.

Någon gång nu och då kan jag naturligtvis vara utan ärmen, men helst inte om jag ska lyssna på sjukgymnasten. I synnerhet inte när det är varmt. Tänker jag efter vad detta innebär i förlängningen inser jag att det inte direkt lockar att åka på solsemester. Någonsin. Gör jag det kommer jag nog att chansa att vara utan ärmen en del av tiden, så får det bli lite mer svullet. Problemet med lymfödem är att svullnaden kan bli permanent, lymfvätskan typ konverteras till fett, och huden kan bli hård och oelastisk. Vilket är värre än att ha ärmen på armen. Så om jag är lite extra grumpy så vet ni varför…

En annan alltid närvarande komponent i vardagen efter bröstcancer är oron. Oron för återfall och spridning. Det går nog inte en dag utan att jag tänker på detta, minst en gång. Har man lärt sig lite för mycket om hur bröstcancer främst sprider sig (skelett, främst ryggrad, lever, lungor, hjärna) blir det lätt att man känner efter på vissa ställen. Lite ryggont efter att ha suttit lite tokigt eller tränat rygg på gym är inte så konstigt. Men så fort man (jag i alla fall) känner något i ryggen hinner jag tänka ”tänk om…” innan jag kommer på varför jag har ont, och om det var cancer skulle det inte kännas så mycket så plötsligt. Det som har varit värst är att jag har haft ont i höger skinka. Troligtvis ”falsk” ischias eftersom jag promenerar så mycket utan att stretcha. Från och till känns det ganska tydligt. Jag har ju en liten förkalkning på bäckenet på höger sida (kanske orsakat av cancer men kunde inte fastställas), som inte alls ska kunna kännas men min hjärna vill ändå gärna koppla ihop detta med det onda. En stund. Tills min mer rationella sida avfärdar tankarna. Och så stretchar jag och det känns med ens bättre. Hur som helst så tär det på krafterna att ständigt drabbas av dessa tankar.

Gym ja. I måndags kunde jag äntligen träna igen! Tack vare en kompressionsstrumpa, en svart som är stadigare än den jag har på mig resten av tiden. Något gott för den med sig. Det gick jättebra och jag fick inte alls ont. Tog mig bl.a. igenom övningar för armen som jag fick av sjukgymnasten, plus lite allmän styrka och stretch.

Håret då? Jag har valt att behålla det kort, har klippt mig tre gånger sedan det kom tillbaka. Efter senaste klippningen verkar det äntligen som att det inte längre är lite glest. Har förstått att det kan vara lite olika. Jag har skandinaviskt tunna hårstrån, och dessutom lockigt vilket gör håret sprött. Och antiöstrogen kan medföra att håret är lite glesare än vanligt. Som kort ser det bra ut, men jag tror inte att det vore någon hit att låta det bli långt igen. Fast ibland saknar jag verkligen mina korkskruvar!

Bröstprotes har jag haft i snart ett år, så det är jag van vid. När jag är påklädd tänken jag inte på det. Med klisterprotesen är det mest bekvämt och balanserat. Även protesen medför att visa plagg i garderoben går bort, alla de med stora urringningar. Vissa plagg går att använda med ett högt skuret linne eller topp under, men det blir varmt och helheten blir inte alltid snygg. Detta blir i alla fall bättre om jag får göra bröstrekonstruktion. Kanske nästa vår.

Det har gått över en månad sedan jag fick sista Herceptinet, alltså har jag egentligen ingen behandling längre bortsett från antiöstrogen. Efter avslutad behandling har jag fått göra både skelettscintigrafi och datortomografi, men har inte fått några resultat ännu. Läkarbesök har jag inte förrän 16 augusti, kanske får jag inte höra något innan dess. Men om det vore dåliga resultat borde de väl höra av sig tidigare än så? Eller? Fast jag är inte egentligen så orolig eftersom jag inte har varit utan Herceptin så länge. Men om ett år lär jag nog vara det!

Nog pladdrat för idag. Imorgon är det Midsommar!

Herceptin 17 av 17 igår. Sista! Hur skönt som helst, men samtidigt minskar tryggheten. Trött trött trött som vanligt idag, men ändå långpromenad med Wilma nyss. Måste passa på när vädret är så underbart. Uppföljande läkarbesök idag också. Blodprov innan, alla värden normala. Men ordinarie läkare var sjuk så jag fick vänta en timme extra på en annan läkare som tog både sina och min läkares patienter. Tänk en sån stress, han hann inte riktigt läsa in sig på varje patient utan fick göra det när man satt där.

Glädjen grumlas lite av att jag nu p.g.a. värmen är extra svullen i armen. Blä blä blä. Ska i alla fall äntligen få träffa en lymfterapeut om två veckor för manuellt lymfdränage (en slags massage) samt prova ut en kompressionsstrumpa. En sådan ser jag inte fram emot att bära nu med värme och kortärmat.

Nästa läkarbesök om tre månader, den gången datortomografi och skelettscint innan. Kontroll ett år efter operation. Och mitt i semestertider…

Nu ska jag ta tag i ”läxan” till rally-lydnadskursen: att rita en bana med c:a 15 skyltar. Rally-vaddå undrar den vetgirige. Jo, rally-lydnad är en hundsport med fokus på lydnad.

Oj så ofta jag…inte bloggar nu för tiden. Fritiden spenderas ute i skogen eller i verkstan med min metallslöjd. Sitter jag vid datorn kämpar jag med att få min shop klar. Jag är ganska nära nu, men det är så långt mellan gångerna som jag får något gjort.

På bröstcancertemat kan jag berätta att jag nu bara har en enda gång kvar av Herceptin-behandlingen, om två veckor. Skönt men naturligtvis läskigt att det är slut. Ett skydd mindre. Imorgon ska jag också, äntligen, få träffa en läkare angående lymfödemet, på Röda Korsets sjukhus nära KTH. De är specialiserade på rehabilitering. Jag hoppas bl.a. få en kompressionsstrumpa som jag kan använda när jag tränar, annars kan jag nog inte träna på gym alls. Läste också att stavgång ska vara bra, men det är inte riktigt förenligt med hundpromenader.

Berättar mer om vilken form av lymfterapi som blir aktuell efter morgondagen.

Eller 50 minuter strömavbrott. Igår kväll vid 22-tiden stod jag i verkstan och skulle precis plocka fram borren när det blev kolsvart. Så svart att jag lika gärna hade kunnat vara blind. Det var mulet ut så det fanns inget månsken. Strömmen hade gått i hela området. Det fanns inte en chans att jag vågade gå ner för trappan innan Bjarne kom med en ficklampa. Vi tände en massa ljus och diskade, lekte med Wilma och borstade tänderna på 1800-talsvis (förutom den elektriska tandborsten med batteri då).

Idag skulle jag ha haft läkarbesök, det sista innan avslutad Herceptinbehandling. Men läkaren sitter fast på annan ort p.g.a. askmolnet. Det är inte viktigt att jag träffar en läkare just nu så det blir istället dagen efter sista Herceptinet i maj.