Bara en vecka kvar nu
Av den tid jag tänker vara hemma, alltså. Igår var det tre veckor sedan operationen, och då var det dags att utöka sjukgymnastiken så att jag börjar sträcka det opererade området. Inte alls lika motigt som sjukgymnastiken efter mastektomin. Den här sista veckan kommer att vara rena semestern. Nu är det inte så mycket fel på arbetsförmågan, men läkningen skulle väl inte direkt främjas av att sitta framför en dator hela dagen. Bättre att gå långa promenader, leka med Wilma, göra sjukgymnastik, och kunna vila när det behövs.
I nästa vecka har jag bokat in några aktiviteter, lika bra att passa på när jag är ledig. Ska klippa håret, gå på möbelmässan (vann en fribiljett av Kinnarps via Facebook), träffa hälsorådgivare på Itrim och komma igång med lite strukturerad viktminskning, och även ta en After Work med gamla kollegor.
Ny kropp 2012
Just precis, i år tänkte jag skaffa mig en ny kropp. Första steget var ett nytt bröst. Sen tänkte jag ta mig ner från BMI 26 till ungefär BMI 22. För mig innebär det c:a 10 kilo. Och jag behöver göra det inom ett halvår, sen plockar de bort ventilen på expanderprotesen, och då måste jag ha nått min nya vikt så att bröststorleken kan slutregleras. Det innebär också att jag framöver inte bör förändra min vikt i någon större utsträckning. Därför ska jag nu börja gå på Itrim. Har hört flera bra omdömen från andra som har gått där.
Uppdateringar på bloggen
Nu när jag är hemma på dagarna har jag haft tid att kolla närmare på jQuery Mobile, och har gjort en första version av en mall för bloggen anpassad för mobiltelefoner, men som också fungerar på större skärmar med högre upplösningar. Kolla in mobilmallen här!
Känns lite som att skolka!
Nu har jag varit hemma i två veckor efter bröstrekonstruktionen. Och nu börjar det kännas lite larvigt att vara hemma. Ska vara hemma minst två veckor till, vilket blir som en bonussemester! Jag har slutat helt med Alvedon nu, har inte precis ont. Jag kan göra det mesta med vänster arm (även om jag inte bör). Jag går långa promenader varje dag, och nu kan jag hantera Wilma på egen hand. Hemma städar jag (utom dammsugning, lite för tungt), lagar mat, plockat tvätt, bäddar sängen, sitter vi datorn ibland…så man kan ju undra varför jag inte ska kunna jobba?
Fast det är väl så att så länge jag är hemma kan jag avbryta och vila när jag vill, antagligen skulle jag överanstränga mig på jobbet på ett sätt som inte främjar läkningen. Det som fortfarande gör ont nu är om jag råkar sträcka ryggen, där huden redan är sträckt efter hudtransplantationen. Att exempelvis sträcka ner höger arm för att ta på mig skor drar rejält i huden på vänster sida. Så jag måste tänka efter inför varje rörelse.
Det har äntligen blivit skönare att ligga ner, och jag kan ligga på sidan, så nu har jag inte lika desperat ont i ryggen när jag kliver upp på morgonen, och vaknar inte heller vid fem.
Och så några tankar om det nya bröstet. Hur fantastiskt som helst att se symmetrin återställd! Att slippa protesen, som förvisso inte var obekväm men som hela tiden gjorde att bh:n hamnade på sned. Att slippa klisterprotesen när jag ska träna! Ska jag bara slänga proteserna eller kan de komma till användning av kvinnor i fattigare länder?
En detalj som jag inte tänkte på tidigare är att huden från ryggen, som nu utgör huvuddelen av bröstet, är mer solbränd än huden på brösten. Och aningen mer hårig. Små, små skillnader, men ändå. En annan sak också: nu har jag ett bröst med ett serienummer!
Jaha, nu har jag kanske suttit länge nog vid frukostbordet (bloggar på paddan). Vad ska jag hitta på idag? En långpromenad med Wilma i kylan, naturligtvis. Kallare idag. Och leka med henne. Strka och hänga gardiner som jag kortade igår. Titta vidare på jQuery Mobile, och börja göra en WordPress-mall för bloggen för telefoner. Men nu först ska vi tydligen busa, Wilma insisterar!
Bättre och bättre!
Snacka om att kroppen läker fort! Jag känner tydlig skillnad från en dag till nästa. Igår kunde jag exempelvis ta mig ner på och upp från golvet på ett sätt som inte gick dagen innan. Det var inte heller lika obekvämt när jag gick en liten promenad. Det obekväma består i att bröstet, a-kupa till trots, guppar när jag går. Och så länge det finns ett ömmande sår under huden så är det ingen hit.
Det blev en tur till Karolinska igår, egentligen helt i onödan. Cirka 90 minuters resväg en väg. I förrgår ringde jag för att fråga hur jag ska förhålla mig till den sårvätska som samlas, hur kan jag bedöma vad som är mycket, och behöver man tömma? Men sköterskan jag pratade med ville/kunde inte ge något svar utan bokade en läkartid. Det blev ett rejält kort, men i alla fall trevligt, läkarbesök där jag fick veta att det är väldigt lite sårvätska som har samlats på mig nu, och kroppen kommer själv att ta hand om det. Vilket jag märker skillnad på redan idag. Man vill heller inte tömma på sårvätska annat än i extrema fall då det finns en inopererad protes, risken är för stor att man råkar punktera protesen.
Jag sover ok på natten nu, förutsatt att jag petar i mig Alvedon innan läggdags. Sen kliver jag upp ganska tidigt. För då gör det ont efter många timmar på rygg och utan Alvedon. Jag försöker trappa ner på Alvedon nu, men inser att det inte kommer att gå så fort. Dagtid behövs det i alla fall inte så mycket nu.
Något annat som har blivit bättre är lymfödemet! Jag var beredd på att det kunde vara sämre en tid efter operationen på grund av svullnad runt armhålan. Dagen efter operationen var det förvisso rätt jobbigt, men nu är det bättre än det har varit på länge! Både i armen och i handen. Jag misstänker att det främst beror på att jag inte anstränger mig så mycket på dagarna, och inte heller blir så varm. Får se hur det funkar när jag kan börja motionera mer, och sen börjar jobba.
Imorgon fyller Wilma tre år, så idag ska jag funder på vad vi kan göra för att ge en liten terrier en fantastisk dag.
Hemma, så skönt!
Igår morse blev jag utskriven, helt enligt plan. Skönast av allt var nog ändå att bli av med dränagen. Det är lite som att släpa omkring på en fotboja, som man kan fastna med överallt, men absolut inte får fastna med. Och så ser det rätt läbbigt ut.
På väg hem stannade vi för att handla, bl a bråddar. Vintern hittade ju hit under de dagar jag låg inne, och nu är bråddar en förutsättning för att jag ska våga mig ut på promenad i halkan. Lite försmak av hur det kan blir när man blir gammal och den största skräcken är att ramla.
I natt sov jag mer än tidigare nätter, men fortfarande inte så bra. Rent fysiskt kan jag ligga antingen på rygg eller på höger sida. Men när jag lägger mig på sidan är det helt omöjligt att hitta en bekväm position, och att slappna av går inte heller. Så det får bli på rygg. Men på ryggen har jag ju ett stort ärr som stramar rejält och där det kommer att vara svullet ett bra tag framåt. Ärren på framsidan stramar också mer när jag ligger ner och axlarna sjunker bakåt. Skönast är att stå eller sitta med rak rygg. Det har nog aldrig varit så skönt att kliva upp på morgonen som nu. Lär dröja innan jag längtar efter en sovmorgon. Att sitta bakåtlutad i en fåtölj med extra kuddar är också helt ok. Sjukskrivningen behövs inte minst för att kunna hantera sömnbristen.
Gamla Karolinska
I skuggan av byggkranarna för Nya Karolinska ligger det gamla Karolinska. Här känns det som om tiden i stort sett stannade någon gång på sjuttiotalet. Ett enda ord kan beskriva helhetsintrycket: slitet. Det enda moderna är de platta tv-apparaterna som hänger ovanför varje säng som man kan hyra per dag. Femtio bagis för första dagen, sedan en fallande skala för ytterligare dagar.
Lokalerna är fysiskt väldigt slitna. I alla fall på avdelningen där jag ligger. Färgen är avskavd på exempelvis dörrar och element. Men det värsta med en såpass sliten miljö är att den trots städning inte ser ren ut. Missfärgningar och slitna material. Draperiet mellan våra sängar hänger på en stång som lutar och nu har tejpen som höll draperiet på plats lossnat. Bara ett exempel.
Vårdpersonalen är hur som helst toppen, och det är viktigt. Däremot behöver de nog se över städpersonalen och/eller göra något åt kvalitetskraven på städning. Det jag ska berätta nu är inte trevligt. På toaletten i vårt rum är det alldeles svart nere i toaletten. Det går kanske inte längre att få rent, så det får vi nog stå ut med. Men de bruna intorkade men en gång i tiden kladdiga fläckarna på väggen vid pappershållaren finns det inga ursäkter för. Tyvärr finns det ingen tvekan om vad det är. Jag påpekade för personalen igår. Blir intressant att se om de städas bort idag, om det nu är städning alls på söndagar.
Och varför sitter jag och bloggar så tidigt på morgonen? Jag är för öm i ryggen för att kunna ligga ner längre, trots att jag knappt har sovit på tre nätter. Kanske testar med en insomningstablett kommande natt, sömnen behövs trots allt. Rumskamraten testade en nu i natt och tyckte att det funkade. Ingen obehaglig känsla, bara somnade naturligt. Jag nojjar lite över att det ska kännas som att jag glider iväg fort som vid narkos, men att jag ändå inte somnar direkt utan försöker kämpa för att hålla mig vaken. Detta har jag haft mardrömar om tidigare som jag kommer ihåg ovanligt bra.
Nu är det nog någon timme kvar till frukost, det är skiftbyte nu vid sju och frukost får man av dagpersonalen.
