Hata, hata, hata Slussen!
Sådär, nu har jag avreagerat mig i rubriken. Det är verkligen ingen bra start på dagen att åka via Slussen på väg till jobbet. Snacka om att det är underdimensionerat. När man har klivit av bussen och ska upp till tunnelbanan så är det kö fram till trappan! Och när man kommer upp på perrongen har man tur om man kan ”gå mot mitten av tåget” för att slippa trängas som boskap vid första dörrparet. Och ibland är det likadant när man ska hem. Att ta sig ut ur tunnelbanevagnen kan vara ett äventyr! Vassa armbågar kommer till användning. Det finns inte en chans att jag ”går längre in i vagnen”.
Men nu finns det äntligen en chans att slippa Slussen, framför allt på morgonen. SL har infört en ny busslinje i rusningstrafik som går från Hemmesta direkt till Cityterminalen! Och därifrån tar det bara en kvart att promenera till kontoret, utan att passera GÅ (dvs Slussen). Tyvärr så verkar det som om de har anpassat bussarna som sen går hem från Cityterminalen till andra än vi som jobbar normal arbetstid (typ dagishämtande småbarnspäron som går tidigt). Sista bussen går därifrån 17.30, det kan vara ganska svårt att hinna om man inte jobbar precis vid Centralen. Och är det tajt med tid så chansar man inte, missar man bussen måste man ändå ta sig till Slussen.
Ja, jag är lite extra anti, men det var verkligen hysteriskt mycket folk idag.
Så små och så söta de var!
Så här söta var de när de var 10 dagar gamla. Tack ”gammelmatte” Nina för bilden! Nu har de små liven hunnit bli ett år och bångstyriga unghundar. Det var full fart på Wilma redan dagen efter kastreringen. Men den dumma tratten är i vägen hela tiden! Husse och matte får hjälpa till med att klia och tvätta. En vecka till får du stå ut, tjejen.
H-kullen från Cisconis Kennel: Wilma (Hope, i mitten) med syskonen Leeloo (Happy) och Hero och mamma Roxie. Bild: Nina Ekberg.
En inte så kaxig Wilma
Så här såg hon ut vid 15-tiden då vi hade kommit hem från djurkliniken. Jag hade förväntat mig att hon skulle vara trött och sova av den smärtstillande medicinen, men hon har varit på benen och gnytt konstant sedan vi kom hem (och nu är klockan halv sex). Dels är det nog så att tratten tar emot när hon ska lägga sig, dels kanske det gör ont att lägga sig ner. Hon har ju ett ganska rejält ärr på buken. Än så länge har hon ingen aptit och har inte druckit något. Hoppas att vi kan få i henne något senare ikväll eftersom hon ska få lite smärtstillande. Hon borde vara utmattad vid det här laget av att gny och gny, men så är hon ju en outtröttlig russell…
Snuttan med tratt. Ett år imorgon.
Stora händelser för Wilma i veckan
Den här veckan inträffar två stora händelser i Wilmas liv. På torsdag fyller hon ett år! Men redan på onsdag ska hon kastreras. Är lite nervös inför det. Det är en relativt stor operation, men hon får komma hem redan samma dag. Jag tänker jobba hemifrån då så att vi kan åka båda två och hämta henne efter lunch. Hon kommer att gå på smärtstillande de första dagarna och sover nog mest. Hon får också bära tratt i 10 dagar så att hon inte slickar såret, och ska hålla sig lugn.
Matte (alltså jag) lider av tinnitus igen. Jag får det när jag är spänd av oro. Nu är det inför läkarbesöket i nästa vecka när jag får svar på datortomografin. Jag antar att det blir lättare med tiden att hantera dessa kontroller, men jag har hört och läst lite för många historier om återfall och spridning för att inte oroa mig.
Men jag har roliga saker att se fram emot också. Sista helgen i januari börjar jag på en kurs i silversmide på Folkuniversitetet, en lite mer avancerad kurs än den jag gick förra våren. Den omfattar åtta tillfällen, varannan lördag. Ska bli otroligt kul!
Hon lyckades på första sticket!
Först måste jag få klaga lite, bara lite. På sofforna i väntrummet på röntgen på S:t Görans. De är så höga att jag inte samtidigt kan luta mig mot ryggstödet och vila fötterna på golvet. OK, jag är ganska kort, men inte precis dvärg. Det var extra lång väntetid imorse (sen personla eller nåt sånt) så jag hann få ont i ryggen av att sitta där. Men sen hade jag tur! Sköterska lyckades sätta nålen för kontrastvätskan på första försöket! Kanske har mina blodkärl återhämtat sig, det har ju gått över ett halvår sedan jag fick cytostatika, och jag har inte heller lämnat blodprov på några månader.
Nu väntar jag bara på att få kallelse till läkarbesök hos onkologen. Hoppas att jag kan unvika att jaga upp mig, det är ju bara en planenlig kontroll. Men datortomografisvaret kan ju innehålla något otrevligt. Jag ska försöka hålla i minnet att jag nästan fick tjata mig till den här undersökningen. Det hade varit värre om en läkare sagt ”jag vill nog ändå skicka dig på datortomografi” eller nåt i den stilen.
