Ett snyggt sätt att fotografera pärlor
Glaspärlor gör sig bra när det fotograferas på ett ljusbord med belysning underifrån. Experimenterade lite med detta ikväll. Pärlorna ser verkligen helt annorlunda ut. På bilden en salig röra av smycken som jag har gjort.
Är det där en sivava?
Ett litet barn som fick syn på Wilma härom veckan hörde jag fråga sin pappa om det var en sivava. Det lät så himla gulligt. Pappan svarade nej, men sen hörde jag inte riktigt vad han sa. Inte så många som känner till rasen Parson Russell Terrier, men någon chihuahua är hon i alla fall inte…
Äntligen nya gummistövlar!
Som hundägare så här års så är man helt beroende av gummistövlar. I alla fall om man bor på Värmdö verkar det, hela skogen här omkring är som ett enda stort träsk! Och mina gamla trotjänare till gummistövlar (inhandlade till en fjällvandring 2002) har till slut spruckit på ovansidan, på både höger och vänster.
I lördags blev det en särskilt blöt promenad med Wilma, Dixie (flatcoated retriever, 8 mån), och hennes matte och lill-matte. På några ställen var det så stort blött område att det inte gick att gå runt. Jag var ganska blöt om fötterna när jag kom hem. Wilma är inte så förtjust i att bli blöt om tassarna, så hon försökte också gå runt (eller över) pölarna. Men inte Dixie inte. Som den retriever hon är tycker hon nog att vattenpölar är det bästa som finns i hela världen!
Senare på lördagen åkte vi till Sickla för att bl.a. köpa ett värmande plagg till Wilma. Redan nu verkar hon frysa rätt duktigt, och det är inte minusgrader ännu. Vi köpte en ”overall” som vi fick hjälp att prova ut, men bytte den dagen efter mot en ”tröja” som Wilma i alla fall kan röra sig i. Fast den är inte poppis. Har aldrig hört henne låta så ynklig som när vi provade ”tröjan”!
Jag passade också på att försöka få tag i gummistövlar, men som vanligt var storlek 36 slut överallt. Men idag på lunchen gick jag till Naturkompaniet på Sveavägen och kom hem med ett par nya Tretorn. Äntligen torra fötter igen!
Om att ha cancer-noja
Nu har jag börjat bli lite nojjig så fort jag har minsta ont någonstans. Värst är det om jag får ont i ryggen, vilket jag tyvärr får ganska ofta av dålig ergonomi när jag jobbar, och ibland av gaser. Jag tror också att protesen påverkar, trots att den är så liten, med tanke på vilken lättnad jag känner varje gång jag tar av mig den. Ryggen är också värst eftersom ryggraden är ett av de ”typiska” metastas-ställena. Och börjar jag tänka på det så tänker jag på det hela tiden, vilket är utmattande.
Testar nu en contact-protes
För en vecka sedan var jag på Amoena och provade ut min andra protes. Denna gång en contact-protes som ”klistras” fast på huden genom en klibbig silikonyta. Den sitter verkligen jättebra, jag trode att den skulle kännas mer besvärande. Man får bara inte smörja in huden med hudkräm strax innan man ska ta på sig den, då sitter den inte bra alls.
