Något var nog inget
Ultraljudskontrollen av min lever idag visade inte på något ovanligt. Röntgenläkaren kunde inte se något som inte skulle vara där, men hon sa att en mer noggrann analys av ”inspelningen” kommer att göras. Hon tyckte ändå att jag kan sluta oroa mig. Det som kan ge utslag på datortomografin är ”födelsemärken” på levern som kan synas när man sprutar kontrastvätska därför att de inte alltid påverkas av vätskan lika fort. Typ. Nu vet jag också att levern ligger lite bakom revbenen på höger sida, man måste ta djupa andetag och hålla andan för att levern ska synas på ultraljudet. Den trycks då ner av diafragman.
Innan ultraljudsundersökningen var jag på informationsmöte inför strålbehandling. Det var som ett studiebesök. Först några overheadbilder med lite om Radiumhemmets historia och allmänt om strålbehandling. Sedan gick vi till ett annat rum och stod i ring runt simulatorn där sköterskan berättade om hur det går till, hur man fixerar osv. Jag hejade på och pratade lite med en dam som jag kände igen från sminkkursen.
Den främsta generella biverkningen av strålbehandling är trötthet, så jag kanske inte ska förvänta mig att kunna jobba helt som vanligt under behandlingsperioden eller närmast efter. Övriga möjliga biverkningar beror på var på kroppen man strålas. I mitt fall riktas strålningen på ett område där huden är känslig, därför är det troligt att man får besvär i huden. Typiskt kulminerar dessa besvär efter avslutad behandling. Det finns en rekommenderad salva att smörja in med, jag minns inte namnet just nu.
Sedan jag började med anti-östrogen i förra veckan har jag haft lite ont i bäckenregionen. Det påminner lite om mensvärk men också om skelettvärk. Det är värst om jag har suttit stilla länge. Jag ska prata med onkologen om detta på nästa besök. Kanske kan man lindra det med rätt träning eller så. Just nu promenerar jag bara. Kan tänka mig att någon form av yoga skulle kunna vara bra.
Har jag någon framtid?
På fredag fyller jag 39. Det finns tillfällen då jag undrar om jag någonsin kommer att fylla 40. Att ha cancer är verkligen en berg- och dalbana. Hittills har ju det mesta gått bra, medicineringen var effektiv och operationen gick fint. Jag ser fram emot att börja jobba i nästa vecka. Och jag mår riktigt bra just nu, känner mig helt normal (om man bortser från att det saknas ett helt bröst…). Men jag hade verkligen velat slippa det nya orosmolnet på min blå himmel. Man har sett något på levern.
Imorgon ska jag på ultraljudsundersökning av buken. Med intravenös kontrast. Huh. Svårstucken som jag är och allt. Oron satte in på riktigt när jag fick kallelsen med posten igår, då blev det verkligt på något sätt. Jag har haft ont i magen sedan dess. Ringde min mamma och bad henne följa med på undersökningen imorgon. Bara utifall att jag får höra något som jag inte vill höra. I bästa fall så kan jag pusta ut redan efter undersökningen. Det brukar ju vara en läkare som gör ultraljud, och inte bara systrar som vid röntgen. Kanske kan jag få höra något om vad man kan se eller inte kan se på min stackars lever.
Nu ska jag försöka att inte deppa och ta ut dåliga nyheter i förväg. Som läkaren sa, det verkar osannolikt (men inte omöjligt) att det skulle ha uppstått en metastas i levern samtidigt som medicineringen gjorde att cancern i princip försvann i bröst och lymfkörtlar. Inflammation i levern är en möjlig biverkning av Herceptin. Kanske skulle något sådant kunna synas som något på datortomografin?
Blåbär och ögonfransar, javisst!
Ögonfransarna växer fort när de väl börjar. Nu har mina kommit ungefär halvvägs, och jag har börjat använda kontaktlinser igen. Då kan jag också använda solglasögon, yes! Ögonbrynen är också på god väg. Det lustiga är att det kommer en hel del närmast näsryggen, men uppåt ”bågen” syns det inte lika tydligt. Även håret växer fort, men det ska ju växa så mycket innan det är någon substans och frisyr. Hur som helst så känner jag inte att jag behöver ha keps på mig i grannskapet längre, men jag beger mig inte ännu till mer folktäta trakter utan något på huvudet.
Apropå något annat, snacka om att det är blåbärsår i år! Jag kan inte minnas att jag har upplevt så mycket och så stora blåbär tidigare (fast det har jag säkert). Tog med mig Wilma, en ryggsäck och en bunke ut i skogen för ett par timmar sedan, och plockade för glatta livet. Wilma fick springa lös i blåbärsriset, och gissa om hon passade på! Och smaskade blåbär gjorde hon. Jag lyckades få ihop en hel del, men gav upp när Wilma verkade bli uttråkad. Som den curlingmatte jag är tar jag naturligtvis hänsyn till vad hon vill.
En bild jag tog igår: Wilma har precis upptäckt leverpastejbiten ovanpå agilitytunneln, jag lyckades fånga henne i luften sekunden innan hon mumsade i sig den…
En gräshoppa som satt och solade sig på väggen idag. Först sprang jag in efter kameran (en trappa upp), men när jag kom ut märkte jag att minneskortet inte satt i, altså fick jag springa in ännu en gång (en trappa upp igen). Gräshoppan hade tack och lov inte rört sig ur fläcken.
Det blev ett lite blandat inlägg idag. Nu måste jag i säng, ska på tidig Herceptinbehandling imorgon, måste gå hemifrån före kl 7.00! Jag som annars stiger upp framåt 9-tiden…slut på semestern, med andra ord.
Tatuerad och fotograferad
Förberedelser inför strålbehandling var temat för tisdagens besök på Radiumhemmet. Detta visade sig vara det första av två eller tre (det tredje frivilligt) förberedande besök innan själva strålbehandlingen börjar. De behöver ta reda på exakt var på kroppen de ska stråla så att det cancerdrabbade området steks utan att hjärtat och andra livsnödvändiga organ steks. Ja, ni fattar.
Första förberedelsen gjordes alltså i datortomografen. Två killar tog bilder på mina organ. Jag låg på britsen som skickades in genom dt-donuten (du som varit med om datortomografi vet vad jag menar) på samma sätt som jag kommer att ligga i strålningsmaskinen, med armarna ovanför huvudet. Det fanns handtag att ta tag i med tre olika positioner så att det blir så bekvämt som möjligt. Ena killen tog några bilder med en liten digitalkamera för att dokumentera hur jag låg. Han försäkrade mig om att ansiktet inte kom med på bilderna. Jag bekymrade mig mer för att jag hade knälång kjol på mig och en av bilderna togs från fotändan…
Den andra killen tatuerade mig. Det är permanent. Fast när jag tittade i spegeln fick jag leta lite innan jag hittade de tre yttepyttesmå prickarna som ska användas som riktmärken för att ställa in strålningsmaskinen.
Fick mer korrekt info om när strålbehandlingen börjar. Det blir först 24 augusti, en måndag. Fredagen innan blir det en annan förberedelse, Simulatorn. Ännu ett test av att man kommer att stråla på rätt ställe och förhoppningsvis inte steka hjärtat… Den tredje förberedelsen handlar om att delta på ett gruppinformationsmöte om strålbehandling. Detta håller de på torsdagar, jag ska nog gå kommande torsdag.
Väntar nu på kallelsen till ultraljud på levern. Suck. Ska det inte ta slut med eländet? Förhoppningsvis är det inget, men risken finns ju. Om de ser något på ultraljudet blir det väl också punktion (biopsi). Gissar att det gör mer ont än i bröstet. Och så blir det ångestfylld väntan på svar. Blä säger jag redan nu, utifall att. Undrar om något i den behandling jag hittills har genomlidit kan ge leverpåverkan som syns som just något på en röntgenbild?
Funderade en del på det här med att jag kommer att behandlas med Herceptin ganska länge. Även om jag inte har upplevt några biverkningar ännu så finns det en del man kan råka ut för, läs här på FASS.se och låt dig förfäras! Sedan undrar jag om detta innebär att jag anses ha kronisk cancer? Eller i alla fall kanske kronisk cancer, om nu förkalkningen på bäckenet är/var en metastas eller om det är någon skit på levern? Låter väl nedslående om något?!
Invägningen inför kommande Herceptin-omgång visade c:a 59 kg (man vägs med kläder och skor på, och de drar schablonmässigt av 1 kg). Sweet, har inte varit under 60-strecket på några år nu. Det är ingen enorm viktnedgång ännu, bara sådär lagom så att jag kan återaktivera några gamla kjolar och byxor som har varit lite väl tajta.
Återbesök hos onkologen
Idag, i värsta kvalmiga sommarvärmen, var jag på återbesök hos onkologen efter kirurgin. Det handlade om min fortsatta behandling, samt att jag fick svar på datortomografin som gjordes efter avslutad cytostatika i juni.
Jag fick recept på anti-östrogen, Tamoxifen, som jag började med redan ikväll. Läkaren tyckte att det är bäst att ta tabletten på kvällen istället för på morgonen. Vissa kan uppleva lite illamående som biverkning, och då kan det vara skönare att gå och lägga sig än behöva ta sig igenom hela dagen. Sen finns det ju vissa andra olustiga biverkningar som man kan drabbas av, typ värmevallningar och ökad risk för blodproppar. Och en liten, liten risk (vi pratar promille, inte procent) att drabbas av livmodercancer! Någon som avundas mig???
Herceptin ska jag börja med igen i nästa vecka. Infusion via venporten, 30 minuter. Jag kommer att få det var tredje vecka ett bra tag framöver, kanske flera år. Detta beror på att jag har/har haft misstänkta metastaser, och då tar man det säkra för det osäkra. Venporten lär jag i alla fall få dras med i flera år. Inte särskilt kul eftersom den syns så tydligt. Jag har ganska lite underhudsfett på den delen av kroppen (ovanför höger bröst). Det är inte heller så trevligt att det ibland skaver lite kring dosan och slangen som går under huden från dosan upp till en ven mitt på halsen.
Strålning börjar nästa måndag, men redan imorgon bitti ska jag till Karolinska för strålningsförberedelser. Själva strålningen sker på drop-in-tider vilket är behändigt. Jag måste komma ihåg att fråga om det finns tider som är mer populära än andra då man kan få sitta och vänta onödigt länge. Mer om detta efter morgondagens besök.
Datortomografin i juni visade inte på några förändringar varken på pricken på lungan eller förkalkningen på bäckenet. I lung-fallet tolkas detta som att det inte rör sig om en metastas, den borde då ha minskat av medicineringen. Förkalkningen på bäckenet kan dock röra sig om en metastas som har ”stoppats”, en förkalkning på ben försvinner inte. Detta kommer att bevakas framöver. Dagens jobbigaste besked var att man hade sett ”något” på levern som man vill kolla upp med ultraljud. Enligt onkologen är det dock osannolikt att det skulle ha uppstått en metastas på levern under behandlingen som i övrigt har varit så väldigt effektiv. Jag är inte särskilt orolig egentligen, men det hade ju varit mycket skönare att inte ha fått höra detta…
Jag kämpar på med min sjukgymnastik. Det går framåt, långsamt. Nu måste jag kämpa på lite extra fram till nästa måndag. Under strålningen måste jag ligga med vänster arm ovanför huvudet och det är ännu inte helt självklart att jag klarar. Hm. Stretcha, stretcha, stretcha.
