För tillfället känner jag att det är lite tradigt att blogga, det finns så mycket annat jag vill göra på min fritid. Så det kanske inte blir att jag skriver lika frekvent nu när jag har börjat jobba.

Har nu avverkat en vecka med strålbehandling. Ännu känner jag inte av så mycket vare sig i huden eller i form av trötthet, men det kan komma senare. I fredags försökte jag räkna sekunder på själva strålningen. Det är 6 olika fält som strålas på mig, och jag kom fram till att fyra av dessa får cirka 15 sekunders strålning, ett fält får 19 sekunder, och det sista fältet får ynka 2 sekunder. Allt som allt är det mindre än 1,5 minuters strålning per dag.

Imorgon har jag läkerbesök och blodprov igen inför Herceptinbehandling på tisdag. Jag måste komma ihåg att fråga om det är så varje gång, isåfall är det lika bra att skriva in det i kalendern så att jag inte bokar inte möten på jobbet då. Ska också fråga vad läkaren anser om att ta vaccin mot den nya influensan när det är aktuellt.

Har nu köpt en protes-bh som är riktigt skön. Hittade den på Lindex, de har en modell av märket Abecita. Tyvärr bara i vitt, jag skulle verkligen ha användning för en svart!

Idag var tredje dagen (av totalt 25) med strålning. Det är verkligen inte särskilt jobbigt. Hittills har det varit lite extra pyssel i samband med strålningen. De tar röntgenbilder för att kontrollera att strålningsfälten är korrekt inställda. Idag gjorde de en liten korrigering av ett fält och tog då nya röntgenbilder. Ändå tycker jag att det går fort. Imorgon borde det bli ”bara” strålning, då lär det gå nästan absurt fort. Själva strålningen tar inte många sekunder. Det som tar mest tid är att klä av sig, bli positionerad på bordet, och sedan klä på sig.

Själva rummet där strålningsapparaten står är rätt soft. Jag får lite spa-vibbar. Det finns skåp där man klär av sig som har träfärgade luckor. De spelar klassisk musik i högtalare. Och i taket ovanför apparaten är det en stjärnhimmel av små lampor som man kan fästa blicken på. Imorgon ska jag strålas i ett annat rum, ettan, det är service på tvåan som är ”mitt” rum. Undrar hur taket är dekorerat där? Ovanför simulatorn hade de istället fäst fjärilar i taket.

Ännu känner jag inte av någon irritation i huden, men jag smörjer in med en särskild mjukgörande hudkräm morgon och kväll. Man bör använda en hudkräm som är oparfymerad, fet, och inte innehåller metall (finns det alltså hudkräm som innehåller metall?????).

Förutom att jag har varit på jobbet idag och på strålningen så har jag provat ut en bröstprotes på Amoena. En silikonklump på c:a 150 gram, storlek 1 (det finns även storlek 0). Jag kunde tyvärr inte prova BH eftersom jag fortfarande har lila streck som markerar strålningsområdet som färgar av sig rejält på min vanliga BH. Men jag fick med mig en liten tygficka till protesen som jag kan tråckla fast i en vanlig BH tills vidare. Strecken ska jag försöka tvätta och nöta bort innan huden blir alltför irriterad. De går såpass högt upp att jag måste ha en scarf runt halsen om jag bär klädesplagg som har bara lite urringning. Det streck som måste finnas kvar under hela strålningen sitter ganska så långt åt vänster så att det klarar de flesta urringningar.

När huden har återhämtat sig efter strålbehandlingen ska jag prova ut en till protes (man får två första året). Då ska jag testa en kontaktprotes som fästs direkt på huden så att man kan använda vanlig BH. Jag tycker att det låter obekvämt, men ska inte döma ut det innan jag har provat.

Det här är dedikerat till Nina på Kennel Cisconis: en rapport från Parsonspecialen på Öland. Platsen var Eriksöre camping nära Färjestaden, ett paradis för hundägare.

Wilma och Leeloo tävlade i klassen tikar 6-9 månader, där sammanlagt fem hundar deltog (i klassen hanhundar 6-9 månader var det bara en hund…). Katarina och jag var helt gröna som ”handlers” så vi försökte bäst vi kunde att göra likadant som veteranerna. Jag var nervös och det smittade nog av sig på Wilma; svansen hängde ner mellan benen vilket kanske inte var så bra.

Wilma (Cisconis Hope of Sensation) placerade sig på 4:e plats:

Domarens omdöme om Wilma lyder: Smooth bitch well marked head. Nice length of neck, not a level topline. Tail set a bit low. Would like more bone and assess movements.

Leeloo (Cisconis Happy Roisin) placerade sig på 3:e plats:

Matte Katarina och matte Maria är jättestolta:

Vi stannade inte kvar och tittade på resten av utställningen, utan relaxade och turistade resten av dagen. Wilma och Leeloo fick möjlighet att leka av sig. Syskonkärlek:

Vi är ett gäng som fotograferar en hel del, så en del av dagen ägnades åt att försöka ta snygga hundbilder. Här är våra vackra flickor:

Jag fick låna en vidvinkellins till kameran av Rolle och tog inte lika vackra självporträtt:

På kvällen deltog Bjarne och jag, dock inte Rolle och Katarina, i den gemensamma middagen som klubben arrangerade. Det slumpade sig så att vi satt mitt emot ett par som har en hund som heter Cilla som är halvsyster till Wilma och Leeloo (samma pappa):

Det blev en ganska lugn första vecka på jobbet. Jag jobbar som konsult och har inte påbörjat något uppdrag ännu, så det blir mest självstudier. I onsdags var jag på återbesök (grupp) hos sjukgymnasten på S:t Görans. Idag fredag har jag varit ledig hela dagen.

Dagen började med ett besök på Radiumhemmets strålbehandlingsavdelning, jag hade tid i simulatorn. Först fick jag information från en sköterska, sedan fick jag ligga stilla på bänken/britsen samtidigt som två sköterskor och en sjukhusfysiker belyste, röntgade och mätte med hjälp av simulatorn, och ena sköterskan ritade på mig med en illigt lila penna. Jag har nu en kontur ritad runt hela området som ska strålas. Ganska taggiga kanter på området, måste jag säga. Denna kontur måste bara finnas kvar till måndag då jag har första strålningen, men ett vertikalt streck måste finnas kvar alla 25 gångerna. Detta får en sköterska fylla i om det bleknar.

Ungefär 10-15 minuter låg jag där på britsen. Det var inte så farligt, jag var beredd på längre. En tjej jag pratade med på sjukgymnastikåterbesöket påstod att hon fått ligga stilla i 50 (!) minuter. Kanske var det annorlunda eftersom hon gjort direkt rekonstruktion. Hon ligger ett par veckor före mig i behandling och opererades precis innan plastikkirurgen gick på semester…där hade ju jag otur.

Ganska prick kl 10 var jag klar. Bjarne och Wilma väntade då i bilen utanför, och vi drog söderut till Öland. Parsonklubben anordnar denna helg Parsonspecialen med utställning och en del andra hundaktiviteter. Wilma är 7 månader idag och ska ställas ut i valpklassen 6-9 månader. Hennes kullsyster Leeloo med husse och matte är också med.

Utställningen är imorgon, men idag var det ”ringträning” vilket både Katarina (Leeloos matte) och jag behöver lika mycket som våra små vovvar. Att gå fint i utställningskoppel när det dessutom finns en massa (typ hundra) andra Parsonhundar runt omkring är en svår utmaning för en valp. På bilden står jag med Wilma på ett bord där domaren ska få känna på henne och kolla tänderna. Det blir spännande, att stå stilla faller sig inte naturligt för denna lilla Parson.

Här på Öland bor vi på ett vandrarhem i Ölands Skogsby som har några rum där hundar är tillåtna. Bjarne tog med sig datorn, så här sitter jag nu. Men nu får det räcka för ikväll. Vi behöver gå ut med Wilma en sväng och sedan sova så att vi är fräscha till imorgon.

Imorgon börjar jag jobba igen efter nästan 6 månaders sjukskrivning. Det känns jättekonstigt. Kliva upp tidigt på morgonen. Ingen promenad med Wilma på förmiddagen. Kollegor istället för Bjarne som lunchsällskap. Sitta framför en dator hela dagen istället för att slänga boll eller frisbee. Och vad ska jag ha på mig???

Svullnaden efter bröstoperationen har ännu inte helt lagt sig, men nästan. Hur som helst har jag fortfarande bara mjukisprotesen och vanlig BH, vilket starkt begränsar vad jag kan ha på mig. Med hjälp av en mjukisprotes uppnår man inte precis symmetri.

Tänker inte längre använda peruken. Den är vaaaaaaarm, som en björnskinnsmössa mitt i sommarvärmen. Håret, som växer så det knakar, gör att det kliar och blir om möjligt ännu varmare. Men jag ser fortfarande lite halvkal ut på huvudet, de mörka hårstråna står i skarp kontrast mot hårbotten. Det får bli keps till och från jobbet, och barhuvad på kontoret. Kollegorna får helt enkelt stå ut. De vänjer sig nog snabbt, och mitt hår växer ju konstant.

Nu måste jag gå igenom min jobbdator så att den är uppdaterad och så, och byta skrivbordsbakgrund till en snygg bild på Wilma!