Segway – inte helt ofarligt
Igår kväll åkte vi Segway, Bjarne, min syster Tina och jag. Det hela började i Gallerian på Hamngatan, där den nu nedlagda Åhlénsbutikens nedre våning har förvandlats till en övningsbana för Segway. Vi fick öva på att styra ”fordonet” innan vi gav oss ut på stan. Förutom oss tre var det en far med två tonåriga söner, samt en ledare.
Turen gick ut till Djurgården via Strandvägen, och vi åkte på cykelbanor. Längs med Strandvägen tyckte jag att det gick lite väl fort. Tack vare det soliga och varma vädret och det faktum att det var fredag kväll var det rejält med folk ute i de krokarna, och en oförutsedd händelse hade varit svår att hantera i den farten.
Ute på Djurgården åkte vi runt Wasamuseet och sedan runt Rosendal. Det gick jättebra för samtliga tills vi kom till en nedförsbacke med grus i närheten av Rosendal. Jag tyckte själv att det var lite läskigt att åka ner för den, men klarade det utan bekymmer. Syrran låg lite efter, så flera av oss stod nedanför backen och såg på när hon mot slutet av backen gjorde en rejäl vurpa och landade så att hon slog i revbenen på Segwayen. Hon hade ganska ont i vänster sida, men valde att fortsätta turen. Hon gick dock ner för resterande nedförsbackar.
Efter turen mötte vi upp med mamma som hade passat Wilma under tiden, och åt lite mat på en restaurang i Kungsträdgården. När vi gick därifrån hade Tina fått mer ont i sidan, och hon valde att ta bussen till SÖS och akuten. När jag talade med henne i morse berättade hon att olyckan resulterade i brutna revben (läkaren var inte specifik i fråga om antalet…), och hon skulle till apoteket för att hämta ut starka värktabletter. Brutna revben får läka av sig själv, man ska ta det lugnt och knapra värktabletter ett tag.
Syrran kommer inte att testa Segway igen. Bjarne och jag tyckte att det var jättekul, men det var onödigt att köra så fort på vissa ställen, och onödigt att dra turen via en nedförsbacke med grus när alla deltagarna faktiskt är nybörjare på Segway.
Den 6 juli gäller det!
Spenderade gårdagen på S:t Görans sjukhus och på stan. På morgonen var det mammografi och lungröntgen + datortomografi thorax och buk. Mammografin har jag resultat från. Tumören i bröstet är inte helt borta men den har minskat rejält och är idag c:a 1×2 cm, oregelbunden form. Jag kan inte själv känna den trots att jag vet var den sitter, och då har jag ändå bara B-kupa.
Inför datortomografin krävdes det även den här gången att olika sköterskor för att få dit möjängen som kontrastmedlet ska sprutas in genom. Efter två misslyckade stick på handen och handleden fick den mest erfarna av sköterskorna dit den i höger armveck. Så himla skönt eftersom det då inte känns när kontrastmedlet rinner in i venen. På handens ovansida hade varit näst intill outhärdligt!
Efter sejouren i den iskalla röntgenkällaren hade jag 3,5 timmar att vänta innan besöket hos kirurgen. Åt lunch i Västermalmsgallerian, promenerade runt lite men kom fram till att det var för varmt. Åkte då till Gallerian och åt yoghurtglass (sockerfri) med hallon, spanade i några butiker, och sedan tillbaka till S:t Görans igen.
Operationsdatum blir 6 juli, alltså om tolv dagar från idag. Kirurgen jag träffade var en ganska ung tjej, några år yngre än jag. Hon var väldigt trevlig och gav ett lugnt och kompetent intryck, men det blir inte hon som opererar mig utan en annan kvinnlig kirurg som jag ännu inte har träffat. Den information jag fick om operationen tyckte jag var bra, och det känns inte så dramatiskt. Hela bröstet och en del lymfkörtlar plockas bort, och det blir inte direkt rekonstruktion. Vårtgården plockas alltid bort när man tar hela bröstet, och lymfkörtlarna plockas bort via samma snitt, dvs de skär inte också i armhålan.
Direkt rekonstruktion hade jag teoretiskt kunnat göra, men för min del finns det två skäl till att inte göra det. För det första opereraras jag i semestertider, och plastikkirurgen finns inte tillgänglig förrän två veckor efter min operation. Man vill inte gärna skjuta på operationen eftersom det då går för lång tid efter avslutad medicinering, med risk för att tumören börjar växa igen. Det andra skälet till att vänta med rekonstruktionen är att strålningen gör att den inopererade protesen ofta delvis förstörs så att man måste göra om rekonstruktionen. Därmed innebär direkt rekonstruktion inte att man slipper en operation till. Så det får bli en extern protes tills vidare med tillhörande special-bh.
Jag har inte fått exakta tider för allt ännu, men på operationsdagen antar jag att jag ska infinna mig på S:t Görans tidigt på morgonen, och jag får åka hem redan vid lunch dagen efter om inget oförutsätt inträffar. Förhoppningsvis kan dränageslangen dras redan innan jag åker hem. Förbandet kommer att sitta tejpat på huden ganska länge. Jag sa till om att jag har haft problem med att vanlig tejp som de använder ger mig utslag redan efter några timmar, hoppas att de kan hitta ett snällare alternativ.
Under nästa vecka blir det ett möte med narkosläkare, kallelse kommer i brevlådan. Det blir också lite fler blodprover då. Fram till opertionen ska jag själv nu fokusera på att hålla mig frisk!
När jag satt i väntrummet på bröstmottagningen kom en syster fram till mig som jag träffade de första gångerna jag var på Bröstcentrum på Drottninggatan. Hon kände igen mig trots peruken nu fem månader senare (peruken är inte så lik mitt eget hår). Jag antar att jag då nämde att jag hade börjat blogga, hon berättade nämligen att hon hade varit in och kikat lite på min blogg. Kul!
Dags att gå och sova nu. Har varit ganska trött idag, det har varit varmt. Kanske är jag också lite anemisk, det finns ju en risk.
En lugn midsommar
Vi var bara hemma på midsommarafton. Lyckades få oss en sillunch ute på altanen, på Värmdö kom inget regn förrän på eftermiddagen. På midsommardagen var vi på kalas med grillning hos Bjarnes systerdotter som fyllde moppe. Sedan i lördags har det varit riktigt fint väder och vi har allihop mest varit utomhus. Jag försöker hålla mig i skuggan så mycket som möjligt, men det är inte helt lätt med en hund. I synnerhet inte när man går promenad, vilket jag gör en till två gånger per dag.
Som jag nämnde i ett tidigare inlägg fick jag efter den här Taxotere-kuren hudutslag på utsidan av överarmarna, värst på vänster arm. Gissar att det finns en koppling till att min cancer är på vänster sida, medicinen är väl mest ”aktiv” där det finns något att bekämpa. Nu har utslaget börjat försvinna vilket innebär att huden torkar ut som när man har bränt sig i solen och jag har börjat fjälla på en yta stor som en handflata (liten kvinnlig sådan).
Nu har jag inte så mycket biverkningar längre. Smaksinnet är som det ska, testade en glass idag (ett litet undantag från inget-socker-regeln) och den smakade bra. Jag har haft ganska mycket tinnitus den här gången, men som onkologen sa så är det nog delvis psykiskt kopplat. Och jag är väl mer nervös inför kirurgin än jag är medveten om. Såg att det snart är dags att både raka mig under armarna och raka benen! Synd, på sätt och vis, det har varit superbekvämt att slippa just det håret. På huvudet bör väl fjunen så sakta börja förvandlas till riktigt hår med start om en dryg vecka. Spännande, faktiskt! Fast jag är helt inställd på att håret kommer att se ut som f_n ett tag…
Imorgon är det så dags att träffa kirurgen. Dagen börjar dock med en tidig mammografitid, och jag måste kliva upp vid femtiden för att hinna eftersom jag har en bit in till stan. Därefter blir det lungröntgen och datortomografi. Ska trycka hårt på att jag är svårstucken så att det inte blir som sist: två olika sköterskor misslyckades med att sätta grejen för kontrastvätskan i armen, så jag fick vänta på att en narkosläkare fixade det hela. Hoppas också att de lyckas sticka i armvecket istället för på handleden, det var allt annat än skönt när kontrastvätskan sprutades in i den tunna lilla venen på handleden!
Sista valpkursen i förmiddags. Vi jobbade vidare med tyst inkallning och gå fint i koppel. Wilma var jätteduktig, självklart (tycker husse och matte). Nu blir det till att öva massor hemma. Jag kan väl inte påstå att gå fint i koppel funkar så bra i vardagen ännu. Som den överenergiska lilla terrier hon är antingen studsar hon eller drar som attan i kopplet. Går vi i skogen får hon däremot gå lös med långlina sedan hon lärde sig ”hit” (funkar jättebra) och ”stanna” (funkar hyfsat).
Träningsvärk!
Jag minns hur jag under första cytostatikacykeln var så beredd på att inte orka något att jag knappt ens vågade gå ut på en promenad. Läget har sedan dess förändrats (jag är med hund) och mina förväntningar på hur man mår efter att ha fått cytostatika har reviderats radikalt. Nu sitter jag här med träningsvärk i vaderna på dag 8 i sista Taxotere-cykeln.
Igår morse blev det en halvmil med Wilma i skogarna där vi bor, och en kortare promenad på kvällen. Idag packade jag in Wilma i bilen och körde till Siggesta Gård där vi först besökte hundhagen (gräset/växtligheten var för högt, behöver slås!) och därefter gick vandringsleden på 3,5 km som är ganska kuperad! Nu är vi dessutom nyss hemkomna från en liten kvällspromenad. Och det känns verkligen i vaderna när jag går i trappan. Skönt, faktiskt.
Dagens Wilma-bild:
Wilma i hundhagen på Siggesta Gård
På stranden
Bilderna är från förra måndagen, men jag har varit för lat för att föra över dem från telefonen till datorn eftersom jag måste gå via en annan dator än den jag vanligtvis använder eftersom jag har varit för lat för att installera rätt programvara där… Jag är väl ganska lat helt enkelt.
Förra måndagen var jag och Wilma i alla fall inte särskilt lata. Vi tog en lång promenad till stranden vid Ålstäket på Värmdö, Wilmas första gång på en strand. Det var en vardagsförmiddag så vi hade stranden helt för oss själva. Här är lite bildbevis:
Man blir sandig om nosen när man busar på stranden.
Wow! När man gräver en grop precis i vattenbrynet så fylls den genast med vatten. Helt fascinerande! Det måste jag göra om och om och om igen…
