Den sjunde dagen

Idag är det dag 7 i den första FEC-cykeln. Fortfarande tycker jag att jag mår bättre än jag hade förväntat mig, men visst känner jag av biverkningar! Dag 5 och 6 hade jag konstant tinnitus, och idag har jag haft det fast mindre kraftigt och inte konstant. Nu har det precis lugnat ner sig lite, och då känner jag mig istället ganska tung i huvudet, fast inte huvudvärk. De två senaste nätterna har jag åter sovit fragmentariskt, men lite djupsömn måste jag ändå ha hunnit med, annars borde jag känna mig helt bombad nu! Ingen förändring på illamåendefronten, dvs det enda jag känner ibland är lite lätt illamående som lätt och snabbt går över.

Aptiten

Det är inte så mycket fel på aptiten, men det hänger väl ihop med att jag inte är illamående. Ännu är inte smaken i munnen förändrad, vilket tydligen kan hända. Det enda jag har tänkt på är att suget efter salt är lite starkare än vanligt, och att jag knappt är sugen på sött alls, inte ens efter en måltid. Jättegott just nu tycker jag att det är att ta en smörgås med böcklingpastej och skivad tomat. Mums! Jag lagar fortfarande middag på kvällen, det har jag inte varit för trött för ännu. Men Bjarne är förberedd på att han kan få rycka in ibland…med hjälp förstås, han är lite osäker stackarn.

Perukprovning och hår

Var som jag tidigare nämnde på perukprovning i förrgår, och mamma hängde med som smakråd. Det var egentligen bara en peruk som kändes bra, och det hängde mest på färgen. En annan peruk som jag provade var kraftigt slingad, och det såg helt fel ut! Den peruk som det nu blir är inte direkt lockig, utan det är fall på håret och en del volym. Längden är ungefär som mitt hår nu, lite längre än axlarna, samt snedbena. Det som dock känns konstigare än man kan tro är att perukens bena är på vänster sida, och jag har min bena på höger sida. Jag lär väl vänja mig. Jag fick peruken med mig hem så att jag kan prova den bättre när jag har klippt mig, just nu har jag så mycket hår att den inte sitter på ordentligt. Sedan ska jag tillbaka och klippa till peruken när jag har tappat håret. Tills dess är det främst lite väl mycket volym uppe på huvudet, och det hamnar för mycket hår i ögonen.

Det går bra att sätta upp håret i en peruk, så jag får öva på vad som är lämpligt och ser bra ut. Vanligtvis sätter jag sällan upp håret, men eftersom perukhåret är rakare och ”slinkigare” kan det behövas för att ibland slippa hår i ögonen.

På fredag (övermorgon) ska jag klippa håret kort. Har bokat tid på en salong som jag bara har en kort promenad till. Det blir lagom att hinna vänja sig vid mindre hårmängd och annan profil innan det börjar trilla av om en vecka eller så. Är inte så välförsedd på scarves-fronten ännu, skulle behöva shoppa lite, men nu i helgen ska jag kanske vara försiktig eftersom immunförsvaret väntas börja sjunka typ imorgon.

Idag var sista gången på länge som jag schamponerade en långt hår. Känns lite vemodigt. Men jag ska nog bli god vän med kort hår också… Jag inser dock att jag har gjort något dumt, men jag visste ju inte att det skulle bli så. Idag var andra gången som jag använde ett nyinköpt specialschampoo för lockigt hår (köpt innan diagnosen), och det verkar som om jag får lite utslag i hårbotten av det. Inte jättekul att ha när håret trillar av alltså.

Stygn borttagna

Igår var det dags att ta bort stygnen efter venport-operationen. Hade beställt tid på vårdcentralen i Gustavsberg. Jag kommer att springa där en del eftersom det ska tas blodprov tre gånger per cykel, i alla fall första cykeln. Sköterskan hade lite problem med att få bort stygnen vid dosan (halsen gick bra), och fick tillkalla en läkare att titta på det. Då märkte jag att jag blev stressad, och började känna mig illamående och kallsvettig. Petade då i mig en anti-illamående-tablett och la mig ner på britsen några minuter och vips! så mådde jag bättre.

Måsten och vila

Jag har jättesvårt för att hålla mig borta från ’måsten’, svårt att fullständigt koppla av. Ett av de mest konkreta tips jag har fått är ändå att undvika måsten och tillåta mig att vila. Igår kunde jag inte motstå att dammsuga på nedervåningen, men lät det stanna vid det. Har nu bett Bjarne bära upp dammsugaren till övervåningen, så kan jag dammsuga där när jag känner mig tillräckligt pigg. Det speciella med den trötthet som cytostatikan ger upphov till är att den liksom känns lite stötvis. Om jag t.ex. bara sitter vid datorn känner jag mig i stort sett som vanligt, men om jag reser mig upp och börjar göra något kan det helt plötsligt kännas jättetungt, men det kommer och går. Jag får t.ex. se till att gå i lugnare tempo när jag promenerar, vanligtvis går jag riktigt fort. Igår på väg till vårdcentralen märkte jag att mitt vanliga tempo inte kändes bra.

Nu har jag svamlat nog för den här gången. Ska vila lite och sedan kanske ge mig ut på en lite promenad. Frisk luft är nog inte fel, och det är äntligen plusgrader!