Sportlovsoffer?
Nej, jag fick inget besked från läkaren idag. När klockan hade blivit fyra och ingen hade ringt från Radiumhemmet så ringde jag till forskningssköterskan som jag har kontakt med. Vad hon visste hade inget provresultat kommit från cytologen ännu. Hon lovade att försöka skynda på det så gott hon kan. Hur som helst kommer hon att höra av sig under morgondagen så att jag vet hur det går. Sedan blir det en läkare som hör av sig angående provresultatet, dock inte den läkare som jag hittills har haft att göra med. Han är ledig den här veckan. När hon sa det slog det mig: det är ju sportlov! Jag slå vad om att saker och ting inte går lika fort som vanligt den här veckan därför att delar av personalen är på semester, och jag får våndas i minst ett dygn till. Snart har det gått två månader sedan jag upptäckte knölen i bröstet, och jag har ännu inte påbörjat behandling. Jag blir snart galen!
Har mest hållit mig inomhus igår och idag eftersom det har kommit så mycket snö. Och jag har blivit Sudoku-frälst! Det är perfekt sysselsättning när jag inte har ro att göra något annat, eftersom det kräver total fokus. Idag har jag också filat på en egen design till bloggen (det jag använder nu är ett färdigt tema). När den är klar kommer bloggen att flyttas till min egen domän, adressen blir då http://www.curlygirl.se. På den här sidan lägger jag istället en länk dit. Jag kommer också att ta bort inläggen här så att det inte ligger dubbelt och sedan inte uppdateras här.
I övermorgon är det dags att pova och välja den peruk jag ska ha. Lite spännande är det måste jag erkänna…
Brudarna!
Här har vi Hope (som vi kommer att kalla Wilma istället) och hennes syster Happy. De är av rasen Parson Russel Terrier. Kompisar till Bjarne och mig som också bor här på Värmdö blir Happys nya husse och matte, och de besökte kenneln igår. De tog betydligt fler bilder än vi, och filmade en del. Det syntes på filmerna att valparna framför allt har blivit mer aktiva sedan förra söndagen när vi var där. Inte minst lilla Hope…det lär bli full fart här hemma om 26 dagar när hon flyttar in!
Vi pratade med våra närmaste grannar igår (och de bor riktigt nära eftersom det är radhus) som har två hundar. Det visade sig att det är en tik och en hane (hade fått för mig att det var två tikar). Tiken är en 4-5-årig Bouvier des Flandres och hanen en 2-årig Skotsk Terrier (skotte). Tydligen har tiken erfarenhet som fostermamma, det låter lovande. Skotten kanske kan bli lite närgången när Wilma blir könsmogen.
Gulmärken och sömbrist
Det blir två inlägg idag, först en uppdatering i ämnet bröstcancer, sedan ett vovve-inlägg. I fredags var jag som jag tidigare skrev på en kompletterande undersökning av det som kan vara en förkalkning på beckenet som då kan vara en metastas. Undersökningen innebar att jag låg på mage i datortomografen (DT/CT) medan en röntgenläkare förde in en tunn nål genom höger skinka fram till punkten på beckenbenet där ett prov skulle tas. Det tog nästan en timme att få ett prov som kunde analyseras, eftersom det krävs precision för att nå rätt punkt med nålen (täta kontroller i DT:n), och de två första proven som togs innehöll bara blod, ingen vävnad. Det kan vara ett bra tecken, lät det som utifrån något som läkaren sa, men jag är bara marginellt mindre orolig. När provtagningen var klar blev jag nästan förvånad när läkaren bara satte på ett litet vanligt plåster. Det kändes som om jag blivit mer stucken än så. Det vara bara lite ömt i ett par timmar efteråt. Jag som var orolig att jag inte skulle kunna sitta ordentligt i bilen hem…
Jag har ännu inte fått något resultat från undersökningen, en cytolog måste undersöka provet. Hoppas verkligen att jag hör något imorgon måndag. Vanligtvis är ju helger något positivt, dock inte i sammanhang som det här. Mamma pratar ganska mycket med släkt och vänninor om min cancer, och sedan får jag höra en hel del historier om andra som har tagit sig igenom bröstcancer. Det är alltid upplyftande. Nu senast berättade hon om en vänninas vännina som liksom jag blev undersökt för en misstänkt metastas på skelettet. När hon sedan fick beskedet att det inte var en metastas blev hon så glad att hon köpte en Trisslott, och vann hundra tusen kronor!
Nu är det tre dagar sedan jag fick venporten inopererad, och det läker snabbt. Blåmärkena runt de två ärren är nu lysande gulmärken. Det kliar ibland lite runt omkring tejpbitarna som sitter över ärren. Ska bli skönt när stygnen tas bort, tror att det var aktuellt efter en vecka men jag måste erkänna att jag inte minns exakt vad som sas. Får fråga på Radiumhemmet. Det värsta med venporten är dock att jag ännu inte kan sova på höger sida som jag är van, och endast kan ligga korta stunder på vänster sida (armen domnar). Jag kan sova på rygg, men somnar inte lika lätt då, vilket gör att jag ligger vaken länge på kvällen. På morgonen vaknar jag också tidigare därför att jag har rejält ont i ryggen och i nacken av att ha legat så stilla på rygg. Efter tre nätter med kanske bara hälften så mycket sömn som vanligt är jag riktigt, riktigt trött. Hoppas att jag snart kan ligga i fosterställning på höger sida igen, jag behöver det!
Om det vill sig så illa att jag inte tar mig ur det här med livet i behåll vill jag verkligen att någon tar bort min blogg. Anledningen är att jag lyckades hamna på en annan yngre kvinnas bröstcancerblogg i fredags (sökte bara info om andras erfarenhet av venport), och fick se sista inlägget där någon annan hade skrivit att kvinnan i fråga hade somnat in. Tydligen hade cancern spridit sig till hennes hjärna. Jag blev ordentlig skärrad, var skakig hela dagen och har fortfarande svårt att få det ur mitt huvud. Sådana bloggar som finns kvar därute borde förses med stor varningstext, ”Om du har bröstcancer, läs för guds skull inte detta!” eller något i den stilen. Jag måste sluta googla, det är skadligt för den mentala hälsan…
Nog om det här. Strax kommer ett inlägg med nya bilder på valpen 
Nu är min bra sida min dåliga sida
Orkade inte skriva något igår kväll efter venportinläggningen, jag var alldeles för svullen och stel för att vilja sätta mig vid datorn. Nu är det lite bättre, och jag kan till och med skriva lite med båda händerna, vilket jag inte trodde skulle gå på några dagar.
Det var mer eller mindre en heldagsaktivitet. Jag skulle vara på Nacka Närsjukhus kl 11.00. Bjarne följde med och hade dator och bok för att sysselsätta sig. Först fick jag byta om i ett omklädningsrum men låsbara skåp och dra på sig en överdimensionerad nattskjorta, lika stor blå rock samt grå tubsockar. Därefter fick jag gå in i en sal med ett antal sängar (gula skynken emellan) och lägga mig. Pratade med narkosläkaren, och en manlig sjukskötare (som påminde om Jean Reno) satte en nål i armen för dropp och antibiotika (ett tag hade jag nål i båda armvecken, vänster ven hade varit bäst men den dög inte). Därefter bläddrade jag i tidningar fram till 14-tiden då det äntligen var min tur.
Själva operationssalen var bara runt hörnet. De började med att skjuta iväg mig liggandes i sängen, men jag behövde gå på toaletten först (några timmars dropp…) och då gick det bra att gå själv in i operationssalen. Det är väl bara bekvämt att skjutsa omkring patienterna i sängarna när sängarna ändå ska med. Operationen gjordes med lokalbedövning och tog kanske sammanlagt 40 minuter. Jag fick också lugnande, men kände mig helt klar i huvudet hela tiden. Pratade med narkosläkaren medan kirurgen och en syster gjorde sitt bakom ett blått skynke. Jag kände ju att de rörde vid mig, men inte mer än så.
Efteråt låg jag inte ens en timme på salen igen. Fick en kopp läskigt kaffe och ett par limpskivor med ost. Ingen höjdare men jag var rätt så hungrig. Sedan frågade jag hur länge jag skulle ligga kvar eftersom Bjarne behövde få veta. Jean Reno meddelade att jag fick gå när jag själv ville, och vid 15.30-tiden var jag därifrån. Bedövningen satt fortfarande i, men jag kände att jag var ganska stel av svullnaden. Det jag inte visste i förväg var att de också behöver göra ett snitt på halsen för att föra in själva katetern (slangen), och nu kan jag ännu inte sträcka ut halsen fullt vilket är obehagligt. Själva venporten (kallas även port-a-cath) har en diameter ungefär som en enkrona. Den placerades inte lika långt ut mot axeln som jag trodde, det blir kanske inte lika obekvämt som jag befarade. Men det dröjer nog ett tag innan jag bär halsband igen!
I omklädningsrummet träffade jag på en annan kvinna, äldre än jag (50+), med operationsärr på samma ställen på kroppen. Hon ska också påbörja cancerbehandling på Radiumhemmet till veckan. Kanske vi syns där…
När jag kom hem började bedövningen successivt släppa och jag kände mig riktigt stel och orörlig kring nacke och axlar. Kan inte heller lyfta höger arm så högt, och plötsliga rörelser med huvudet är inte att rekommendera. Det började också värka ganska tydligt kring det större snittet (alltså inte på halsen), tog Alvedon innan läggdags. Satte mig så bekvämt det gick i soffan och såg två filmer i streck, samt pratade med både mamma och syrran i telefon. Bjarne fick fixa middag. Att klä av mig och sedan lägga mig ner i sängen gick knappt utan hjälp. Jag sov förvånansvärt bra med tanke på att jag bara kunde ligga på rygg. Nu imorse var jag dock riktigt öm i ryggen eftersom jag legat helt stilla.
Idag känns det bättre, men långt ifrån bra ännu. Behövde hjälp att resa mig ur sängen, men därefter har jag klarat mig bra. Jag kan duscha eftersom båda ärren är övertäckta med genomskinlig tejp som ska sitta kvar tills stygnen tas bort (c:a en vecka). Önskade dock att jag redan hade klippt håret kort eftersom det var ganska svårt att göra mig presentabel i håret utan att kunna lyfta höger arm ordentligt, men det gick till slut. Tills nu har vänster sida varit den ”dåliga” eftersom det är där jag har brösttumören och lymkörtlarna.
Nu ska vi dra iväg till Karolinska om en halvtimme. Det blir datortomografi igen (inte vanlig röntgen som forskningssköterskan sa), och kanske punktion beroende på vad de ser på bilderna. Undrar om de kan ge kontrastvätskan via venporten idag? Mina armveck ser ut som nåldynor, lycka till med att sätta en nål där idag med tanke på hur det gick sist…
Frustrerad och rädd
Allt går inte enligt plan. Läkaren på Radiumhemmet ringde igår och berättade att resultatet från datortomografin visade på vad som eventuellt kan vara en förkalkning i beckenet, vilket i värsta fall kan vara en metastas. Nu är det ju inte alls säkert att så är fallet, men med all den otur jag har haft den senaste tiden är jag benägen att tro det värsta… Läkaren sa att det är mycket ovanligt att bröstcancer skulle ge upphov till en metastas i beckenet. Hur som helst måste man undersöka detta något innan jag kan påbörja behandlingen.
Imorgon ska jag sätta in venporten enligt plan, men på fredag blir det inte behandlingsstart utan jag ska på röntgen och då gör de också en punktion (med lokalbedövning) på detta något i beckenet. Låter läskigt, men sköterskan jag pratade med sa att det inte borde göra så ont efteråt. Bjarne ska skjutsa mig så slipper jag sitta och skumpa på bussen. Förhoppningsvis kan de få resultat redan fredag eftermiddag, min läkare eller sköterska får tjata på de som analyserar provet (det var så sköterskan uttryckte det)… Viktigast är att jag får komma igång med behandlingen så snart som möjligt, främst för mitt psykes skull.
Om det nu är så illa att det är en metastas i beckenet kan jag inte få behandling inom studien, det blir istället standardbehandling vilket innebär 6 cykler med cytostatika och sedan kirurgi samt Herceptin (antikroppar), och därefter strålning. Metastasen behandlas isåfall med ytterligare strålning. Är det (hoppas, hoppas) inte en metastas utan något annat (vad det nu kan vara) kan jag ingå i studien. Oberoende av detta nya ”fynd” behöver jag dock göra ytterligare en biopsi på tumören i bröstet för att kunna ingå i studien, tydligen hade man inte tagit tillräckligt med vävnad vid förra biopsin, det behövs lite extra i forskningssyfte. Naturligtvis går jag med på detta, men är inte glad åt det eftersom jag sist fick blåsor av tejpen som höll fast kompressen (lite allergisk) och ont i armen i flera dagar p.g.a. svullnad/blåmärke. Behandlingen bör komma igång under nästa vecka, hoppas tidigare än nästa fredag.
Det jag känner nu är både frustration och rädsla. Jag var mentalt redo att börja behandlingen på fredag, och relativt lugn i sinnet. Nu finns det åter igen risk att det är mer fel på mig, och jag vet inte när behandlingen ska börja. Det är osäkerheten som är värst. Magen är i totalt uppror, och jag är hur spänd som helst i kroppen. Mamma kom hit igår kväll och höll mig sällskap innan Bjarne kom hem, sedan sov hon över och vi tog en skön promenad i morse. Det behövde jag. Den rädsla jag känner handlar om att en eventuell metastas innebär spridd cancer vilket ju är illa, eller att det kanske är någon annan cancer jag också har, dvs att det inte är kopplat till bröstcancern (jag är inte vän med min livliga fantasi just nu).
Hoppas att jag kan sova ordentligt i natt. Igår natt vaknade jag gång på gång och jag känner mig inte så pigg nu. Efter imorgon är jag rädd att det blir svårare att sova, om venporten (som placeras nedanför nyckelbenet) innebär att jag endast kan ligga på rygg. Blä!
