Frustrerad och rädd
Allt går inte enligt plan. Läkaren på Radiumhemmet ringde igår och berättade att resultatet från datortomografin visade på vad som eventuellt kan vara en förkalkning i beckenet, vilket i värsta fall kan vara en metastas. Nu är det ju inte alls säkert att så är fallet, men med all den otur jag har haft den senaste tiden är jag benägen att tro det värsta… Läkaren sa att det är mycket ovanligt att bröstcancer skulle ge upphov till en metastas i beckenet. Hur som helst måste man undersöka detta något innan jag kan påbörja behandlingen.
Imorgon ska jag sätta in venporten enligt plan, men på fredag blir det inte behandlingsstart utan jag ska på röntgen och då gör de också en punktion (med lokalbedövning) på detta något i beckenet. Låter läskigt, men sköterskan jag pratade med sa att det inte borde göra så ont efteråt. Bjarne ska skjutsa mig så slipper jag sitta och skumpa på bussen. Förhoppningsvis kan de få resultat redan fredag eftermiddag, min läkare eller sköterska får tjata på de som analyserar provet (det var så sköterskan uttryckte det)… Viktigast är att jag får komma igång med behandlingen så snart som möjligt, främst för mitt psykes skull.
Om det nu är så illa att det är en metastas i beckenet kan jag inte få behandling inom studien, det blir istället standardbehandling vilket innebär 6 cykler med cytostatika och sedan kirurgi samt Herceptin (antikroppar), och därefter strålning. Metastasen behandlas isåfall med ytterligare strålning. Är det (hoppas, hoppas) inte en metastas utan något annat (vad det nu kan vara) kan jag ingå i studien. Oberoende av detta nya ”fynd” behöver jag dock göra ytterligare en biopsi på tumören i bröstet för att kunna ingå i studien, tydligen hade man inte tagit tillräckligt med vävnad vid förra biopsin, det behövs lite extra i forskningssyfte. Naturligtvis går jag med på detta, men är inte glad åt det eftersom jag sist fick blåsor av tejpen som höll fast kompressen (lite allergisk) och ont i armen i flera dagar p.g.a. svullnad/blåmärke. Behandlingen bör komma igång under nästa vecka, hoppas tidigare än nästa fredag.
Det jag känner nu är både frustration och rädsla. Jag var mentalt redo att börja behandlingen på fredag, och relativt lugn i sinnet. Nu finns det åter igen risk att det är mer fel på mig, och jag vet inte när behandlingen ska börja. Det är osäkerheten som är värst. Magen är i totalt uppror, och jag är hur spänd som helst i kroppen. Mamma kom hit igår kväll och höll mig sällskap innan Bjarne kom hem, sedan sov hon över och vi tog en skön promenad i morse. Det behövde jag. Den rädsla jag känner handlar om att en eventuell metastas innebär spridd cancer vilket ju är illa, eller att det kanske är någon annan cancer jag också har, dvs att det inte är kopplat till bröstcancern (jag är inte vän med min livliga fantasi just nu).
Hoppas att jag kan sova ordentligt i natt. Igår natt vaknade jag gång på gång och jag känner mig inte så pigg nu. Efter imorgon är jag rädd att det blir svårare att sova, om venporten (som placeras nedanför nyckelbenet) innebär att jag endast kan ligga på rygg. Blä!
