Sådärja. Eftersom jag har valt en så färglös mall till min blogg (därför att jag ändå gillar strukturen) ska jag inleda mina inlägg (när jag kommer ihåg och ids göra en bild) med något färgglatt, snyggt eller intressant… Idag satsar jag på färg

Idag är det lördag och igår kanske var sista dagen som jag jobbade innan sjukskrivningen, eller så var det inte det. På måndag vet jag mer. Hur som helst har jag avslutat allt som jag behöver avsluta på jobbet, men om jag kan jobba en del till veckan kommer det att vara tryggt för i alla fall en relativt junior kollega som har fått några för honom inte helt bekanta projekt i knät. Den här gångna veckan har jag tyckt att det har varit skönt att jobba. Jag kommer att hålla mig hemma mest hela tiden troligtvis i fem månader, så jag vill gärna leva ett ”normalt” liv så länge jag kan nu, samt att när jag går hemma så är det lättare att tankarna vandrar iväg på onödigt mörka spår.

Det är ju inte så att jag känner mig sjuk, även om jag har varit ordentligt öm i bröstet sedan biopsin i måndags, och att jag från och till har lite ont i vänster arm p.g.a. den lilla tumör som också finns i armhålan. Det är mest så att jag känner mig aningen ansträngd/svullen/domnad i området mellan tummen och pekfingret, vilket måste bero på att tumören klämmer på en nerv (medianusnerven kanske). Det känns dock inte hela tiden, tack och lov. Även armen gjorde mer ont dagarna efter biopsin men det har lugnat ner sig nu. Det som kan tyckas motsägelsefullt i sammanhanget är att jag kommer att börja må dåligt först då behandlingen sätter igång och jag börjar bli friskare istället.

Jag är nervös (naturligtvis) inför cellgiftsbehandlingen, mest därför att jag inte riktigt vet hur dåligt jag kan förvänta mig att må. Man kan nog inte må tokdåligt med tanke på att de faktiskt låter en vara hemma! Det skänker viss tröst. Något annat som dämpar oron är alla historier som jag har höra under veckan om släkt och bekanta till kollegor och kunder som har haft (dvs inte längre har, viktig detalj) bröstcancer, och som dessutom har gått igenom cellgiftsbehandling. Bland dessa historier så har två berört kvinnor som faktiskt har jobbat under behandlingen, om än hemifrån. Även det låter lovande.

Mina tankar har kretsat en del kring frågan om peruk. Läkaren som jag träffade i måndags sa att jag ganska tidigt kommer att få prova ut en peruk. Utan att veta vilka valmöjligheter som kommer att finnas inser jag att det kommer att vara svårt att få tag i en peruk som påminner om mitt naturliga hår och min frisyr. Jag har ganska lokigt/krusigt hår med fina (dvs tunna men frissan säger hellre fina) skandinaviska hårstrån, och jag har inte lugg så man ser det mesta av hårfästet i pannan. Jag föreställer mig att peruker utgörs av lite kraftigare hårstrån, och jag har svårt att föreställa mig att min krusighet går att återskapa så bra. Dessutom tror jag att en peruk med lugg blir snyggast så att man inte ser något hårfäste. Jag funderar på att kanske välja en peruk med rakt hår istället, helt enkelt testa en ny look. Varför inte passa på? En lång lugg borde dessutom hjälpa till att kamouflera det faktum att det saknas ögonbryn. Undrar om man också tappar ögonfransarna? Det verkar läskigt eftersom ögonen blir oskyddade.

Jag borde skaffa några schyssta schalar som jag kan knyta runt huvudet också. Peruken blir nog rätt arm, och i sommar kan det nog vara skönt att vara utan den, men jag kan inte se mig själv gå omkring med kalt huvud. Någon stolthet kommer jag nog att ha kvar trots eländet!

Nog om det onda som komma skall. Idag har jag varit på kurs på Medborgarskolan, en kurs som går under namnet ”Banka och slå”. Vad det handlar om är en introduktion till silversmide där vi jobbar med silvertråd som vi böjer, hamrar och löder. Inte otippat var det bara kvinnor på kursen. Idag har jag gjort några hängen som jag ska slutföra imorgon, samt ett armband som inte heller är klart ännu. Det svåraste var egentligen att komma på vad man ville göra, det gäller ju att utnyttja materialet och tiden på bästa sätt. För egen del vill jag göra saker där jag får prova på alla olika moment som läraren gick igenom. Förr eller senare kommer jag att införskaffa utrustning så att jag kan hålla på med det här hemma. Det är en naturlig fortsättning på den smyckestillverkning jag redan sysslar med. När kursen är klar dyker det nog upp bilder på min kreativa blogg, http://mariadahlin.vox.com och på min Flickr-sida.

Nu ska jag gå och ta hand om vardagliga, banala sysslor som att hänga tvätt, betala räkningar och laga middag. Bjarne kommer hem snart. Mmm, vi ska nog ta oss ett glas vitt vin ikväll, och jag tror att jag ska laga spaghetti och köttfärssås. Jag är glad så länge jag har aptit!

Nu är det två dagar sedan jag fick diagnosen. Än så länge lever jag i stort sett som vanligt. Igår var jag på jobbet bara halva dagen, och satt mest i möten med chefen och några andra kollegor för att planera hur mina olika uppdrag ska tas om hand under min sjukskrivning. Natten till igår sov jag i princip inte alls, så jag var verkligen inte pigg igår. Natten till idag sov jag desto bättre, tack och lov. Somnade redan i soffan, såg inte mycket av filmen som jag började titta på (Äventyraren Thomas Crown, hur många gånger per år visar de den egentligen??).

Kände mig utvilad imorse, så jag var på jobbet mest hela dagen. Där går tiden fort och jag hinner inte tänka så mycket på min sjukdom och det som väntar mig. Ägnade större delen av dagen åt att få igång en tilläggsprodukt som jag installerade på en kunds webbplats. Strul med rättigheter så det heter duga, och lösningen på problemet som jag hittade i ett forum var att manuellt skriva in saker i databasen som borde ha hamnat där redan vid installationen. Jag blir så irriterad när ganska dyra, kommersiella produkter har så bristfällig dokumentation! Och buggar!! Nåja, dagen gick som sagt fort, och jag löste ju problemet. Gick sen en timme tidigare från jobbet, det skulle vara affärsområdesmöte men jag kände verkligen inte för att sitta där bland alla kollegor.

Jag har berättat för ett antal kollegor att jag har cancer. Det känns som rätt sak att göra. Jag vill inte att de ska börja undra vart jag har tagit vägen när de inser att de inte har sett till mig på några månader. Det är bättre att berätta sanningen, och samtidigt få höra många vänliga ord och uppmuntran. De flesta verkar känna någon som har gått igenom cellgiftsbehandling mot cancer och blivit frisk. Alltid upplyftande att höra.

Imorgon är det ”bröstkonferens” på St Görans, då de beslutar om min (och andras) behandling. Den vänliga systern som jag har pratat med sa att jag kanske redan imorgon får besked om när behandlingen ska börja så att jag kan planera min tid. Mer detaljer får jag sen på måndag då jag träffar en läkare. Måste se till att sammanställa frågor till det mötet.

Ska se om det finns något inte alltför hjärndött att se på TV ikväll. Känner mig inte så företagsam så det får bli en slökväll. En sak jag är glad för är att jag påbörjar behandlingen nu när vi går mot ljusare tider. Något positivt i allt det negativa! Det hade varit extra deppigt om det varit höst nu…

Hur ska jag börja egentligen? Det här kommer att bli en tung blogg, den kommer att handla om min kamp mot bröstcancer. Eftersom jag redan bloggar om annat (smyckestillverkning, foto och grafik på http://mariadahlin.vox.com) så känns det självklart att starta en blogg för att skriva av mig angående denna nya, oönskade fas i mitt liv. Jag hittade också några andra bloggar av kvinnor som genomgår behandling mot cancer, och det kändes trösterikt att läsa dessa. Därför vill jag dela med mig av mina erfarenheter, förhoppningsvis med gott, och kanske skänka tröst åt någon annan som drabbas.  (Jag måste förresten påpeka att jag ibland bloggar från en dator där mellanslagstangenten är lite nyckfull, så om motsatsen till särskrivningar kan förekomma där jag har glömt att korrekturläsa.)

Till saken. Det här året började dåligt. På nyårsdagen upptäckte jag en tydlig knöl i mitt vänstra bröst. Det var ingen pytteknöl som jag kände efter att ha undersökt brösten, utan en betydligt större som jag kände när jag smorde in mig efter duschen. Jag har under några års tid själv känt igenom brösten, men nu hade jag inte gjort det sedan september. Anledningen är att min man och jag inte har lyckats så bra med att skaffa barn, så vi inledde ett IVF-försök på Sophiahemmet i Stockholm. Hormonbehandlingen och att jag faktiskt blev gravid medförde en allmän knölighet i brösten. Lyckan blev dock kortvarig, jag fick ett tidigt missfall som var över några dagar före jul. Och så en dryg vecka senare var det nyårsdagen.

Min första reaktion var panik! Jag tappade aptiten, kände mig lätt illamående, sov dåligt, och hade svårt att fokusera på någon aktivitet (titta på film gick bra, det innebär distraktion). Nyårsdagen var ju en röd dag, så det var först dagen efter som jag kunde ringa till husläkaren. Efter en panikslagen helg fick jag en tid hos husläkaren. Han skrev en remiss till en bröstklinik (BröstCentrum City på Drottninggatan) och lugnade mig med att det troligaste var att det var något annat än just cancer. Då kunde jag leva normalt i en dryg vecka tills det var dags för undersökning på bröstkliniken. Där blev det mammografi, ultraljud och vävnadsprov med tunn nål. Det gjorde inte så ont när de stack (utan bedövning), men oj! vad det gjorde ont efter sådär en halvtimme! Jag satt och bet ihop på jobbet och skötte datorn med bara höger arm. Inte jättelätt när man bl.a. programmerar… 

Till saken hör att bröstet har varit inflammerat sedan jag upptäckte knölen, och jag frågade på kliniken vad som skulle kunna vara fel om det nu inte var cancer. Till exempel en inflammation var svaret, och det kunda jag inte låta bli att Googla på. Dålig idé, Maria! Det enda konkreta jag hittade information om var mjölkstockning vid amning och inflammatorisk bröstcancer. Panik igen! Inflammatorisk bröstcancer är riktigt elak enligt vad jag kunde läsa. Förra helgen var jag ett riktigt nervvrak, rädd att jag var döende. Svärmor lyckades dock lugna mig, det är säkert inte cancer och inflammatorisk brötcancer är mycket ovanlig, var hennes budskap. Måndag mogon ringde jag ändå gråtande till bröstkliniken för att få höra något lugnande, eller kunda jag göra något åt inflammationen? Nej, det kunde jag inte, men det såg i alla fall inte ut att vara inflammatorisk bröstcancer. En ganska normal arbetsvecka och helg följde på det.

Nu till idag. I morse var jag på återbesök på bröskliniken, och doktorn hade inget bra besked att komma med. Det är bröstcancer. Inte inflammatorisk, man får vara glad för det lilla, men ändå… Inte det jag ville höra, men mentalt var jag ändå beredd på att det skulle kunna vara så. Mormor och farmor fick båda bröstcancer, dock vid högre ålder. Min bröstcancer ser edt ut som om jag har haft ett tag, och den har spridit sig till en lymfkörtel i armhålan. Detta är nog förklaringen till att jag från och till har ont i vänster arm. Jag har haft besvär i armen sedan i oktober, värk eller domningar i lite olika delar av arm och/eller hand, men har trott att orsaken var riktigt dålig ergonomi som jag utsattes för på jobbet under samma period. Idag tog de ett större vävnadsprov (biopsi) med lokalbeövning. Det har inte gjort ont alls ännu, tack och lov. Kanske träffades en nerv förra gången.

Behandlingen kommer för mig att börja med cellgifter (cytostatika, nytt ord att lära sig) eftersom cancern har spridit sig till lyfkörtlarna och tumören inte är pytteliten. Troligtvis börjar jag med detta om 2-3 veckor, och vad jag har förstått pågår det över sådär 5 månader. Först därefter, framåt hösten, kan det bli operation och då ryker hela bröstet samt lymfkörtlar. På måndag får jag veta mer om vad som väntar. Nu ska de analysera vävnadsprovet från tumören, och på torsdagar har de på St. Görans bröstkonferens, vilket vi andra kanske skulle kalla planeringsmöte. Då beslutar de ombehandling för aktuella patienter.

Med start väldigt snart börjar alltså ett helt nytt liv för mig. Från att ha varit eftertraktad webbdesigner/utvecklare och konsult blir jag nu cancerpatient på heltid ett tag. Utan hår. Jag tar mig säkert igenom det. Bortsett från cancern är jag frisk, i hyfsat god form, jag har intressen som jag kan fylla ut tiden med, och en underbar make som jag kan lita på att han stöttar mig och hjälper mig hålla humöret uppe. Dessutom kanske vi gör verklighet av vår dröm att skaffa en hund. En glad liten valp måsteväl vara bra medicin för själen!

Det här hoppas jag blir den enda uppsatsen i bloggen, men jag behövde ge lite bakgrund. Framöver ska jag i alla fall försöka skriva mer kortfattat och ofta…

Fortsättning följer.

P.S. Jag måste naturligtvis undersöka vilka möjligheter jag har att forma utseendet på bloggen enligt eget huvud. Sedan jag senast testade WordPress verkar möjligheterna att lägga till egen CSS ha blivit bättre! D.S.